Det postkristna Sverige i siffror

I sin senaste bok The Triumph of Faith tar den välkände amerikanske religionssociologen Rodney Stark till storsläggan mot sekulariseringstesen, det vill säga tanken att samhällelig modernisering automatiskt leder till minskad religiositet. Med utgångspunkt i de mycket omfattande data som Gallup World Polls tillhandahåller påstår han i stället att en massiv global religiös väckelse är på gång. Han tillägger dock lite syrligt att dessa data knappast kommer att övertyga de västerländska intellektuella som tror på sekulariseringsprocessernas oundviklighet.

Stark är en av de mest vältaliga förespråkarna för tanken på religionens återkomst och att sekulariseringens frammarsch således antingen är en synvilla eller en ideologisk dogm. Den stora utmaningen för en sådan andlig optimism är den låga graden av religiöst engagemang i Europa mätt i kyrkobesök och (kristen) tro. Vid en första anblick är det svårt att urskilja någon väckelse på modernitetens ursprungskontinent. Åtminstone i Västeuropa verkar den religiösa apatin vara utbredd.

Starks motargument är dels att mängden kyrkobesök var låg även under 1800-talet, dels att nedgången kom först på 1960-talet vilket är sent med tanke på att moderniseringsprocesserna då hade varit aktiva under en lång tid. Trots dessa argument framträder i hans egna tabeller Sverige tydligt som en oroande anomali för den triumfalistiska tesen om religionens återkomst. Enligt en tabell deltog endast 13 procent i ett religiöst möte i Sverige under den senaste veckan och ynka 16 procent hävdade att religion var en viktig del av deras dagliga liv. I till exempel USA är motsvarande siffror 46 och 66 procent. Sverige är därmed som Stark skriver ”always presented as exhibit A in the case for the triumph of secularization”.

Innan vi fortsätter med hur Stark försöker underminera Sverige som ett bevis för sekulariseringstesen kan det vara lämpligt att se närmare på en svensk undersökning.

Svenskarnas attityder till världsreligionerna

SOM-institutet (samhälle, opinion, medier)är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet som sedan 1986 genomfört enkäter med fokus på svenskars beteende och åsikter när det gäller samhälle, politik och medier. Man gör undersökningar på tre nivåer: Sverige, Västsverige och Göteborg. Den nationella undersökningen skickas ut till cirka 20 000 personer, den i Västsverige till 8 000 och den i Göteborg till 7 000. Det huvudsakliga syftet är att analysera hur samhällsförändringar förhåller sig till förändringar i åsikter och beteenden. Religion är alltså inte ett huvudfokus för undersökningen utan underordnas teman som politik och samhälle.

I boken Ekvilibrium har institutet samlat en mängd rapporter vilka baserar sig på den senaste SOM-undersökningen från 2015. Den är uppdelad i tre delar: samhälle, opinion och medier. Under opinion finns till exempel en artikel om Sverigedemokraternas sympatisörer, vindkraftsopinionen och alkoholideologi. Under medier kan man läsa om sociala nätverksmedier, e-boken och konsumtion av information från utländska nyhetsmedier. Under samhälle kan man – vid sidan av svenskarnas bild av korruptionen, regionsfrågan samt antibiotikaresistens – fördjupa sig i artikeln ”Svenskarna och världsreligionerna” skriven av Lennart Weibull, professor emeritus i massmedieforskning och seniorforskare vid SOM-institutet.

Weibulls anslag i artikeln är i linje med Starks tes, det vill säga religionens återkomst. Bakgrunden är att SOM-institutet 2005 i sin nationella undersökning lade till en fråga om svenskarnas uppfattning om de fem stora världsreligionerna. Samma fråga ställdes också 2011, och då utökade man med att fråga efter inställningen till ateism och religiösa vanor. År 2015 gjordes en tredje mätning.

Svarspersonerna fick ange huruvida de uppfattade olika religioner (från 2011 också ateism) som positiva eller negativa på en tiogradig skala. Enligt tabell 1 är kristendomen den enda religionen som fler är positiva än negativa till: 45 procent var positiva och 16 procent negativa. Om man svarade ”fem” på den tiogradiga skalan bedömdes man vara varken positiv eller negativ. Buddhismen hade ungefär lika många negativa som positiva, hinduismen något fler negativa (men med ett stort bortfall), medan islam hade hela 55 procent negativa och endast 9 procent positiva. Den positiva bedömningen av kristendomen har minskat något sedan tidigare år och den negativa synen på islam har ökat. De som är mest positiva till kristendomen är äldre kvinnor på landsbygden, medan 22 procent av dem mellan 15 och 29 år är negativt inställda till kristendomen (för dem över 65 år utgör dessa 12 procent). Inte speciellt överraskande finns det ett starkt samband mellan de religiöst aktiva och en positiv inställning till kristendomen, samt mellan religiöst inaktiva och en positiv syn på ateism.

Weibull tittar också närmare på politisk hemvist och inställning till religion. Också här bekräftas vad de flesta skulle ha gissat: ju längre till höger politiskt, desto mer positiv till kristendom; och ju längre till vänster, desto mer negativ – och tvärtom för islam, ju längre till vänster desto mer positiv till islam och ju längre till höger desto mer negativ. Miljöpartisterna är de mest islamvänliga och Sverigedemokraterna de mest negativa.

Fast ytterpositionerna underminerar inte det större mönstret: majoriteten är fortfarande positiv till kristendomen och negativ till islam, oavsett politisk hemvist. För hinduismen och buddhismen gör politisk inställning ingen större skillnad, och det är föga förvånande att ateismen uppskattas mer på vänsterflygeln än till höger på den politiska skalan.

Om man blir mer positivt inställd till kristendomen ju längre högerut man identifierar sig, vad säger det om Sverigedemokraternas sympatisörer? Enligt en annan artikel i Ekvilibrium placerar de sig själva politiskt i mitten i de flesta frågor, fast de utmärker sig genom att vara mycket negativa mot muslimer och invandring. Det är därmed intressant att 46 procent av sympatisörerna till Moderaterna och Sverigedemokraterna är positivt inställda till kristendomen, medan det ligger på 85 procent hos Kristdemokraterna, 53 procent för Liberalerna, och 49 procent för Socialdemokraterna. Att tala om en kristen höger när det gäller Sverigedemokraterna är därmed direkt missvisande.

Om man synar Weibulls artikel noggrant finner man i fotnot 12 en tankeväckande siffra. Bland medlemmarna i Svenska kyrkan är endast 53 procent positivt inställda till kristendomen medan det bland aktiva medlemmar ökar till 75 procent. Här blottläggs en grundläggande svaghet med en statistisk undersökning av religiös tro. Ty vad menar dessa aktiva medlemmar med ”kristendomen” och hur kan de låta bli att vara positiva till den om de investerar aktivt engagemang i en kristen kyrka? En kvalitativ studie är av nöden för att besvara dessa frågor.

Religion i Göteborg

SOM-institutet genomför som sagt förutom en Sverigetäckande undersökning också en i Västsverige och en i Göteborg. I den senare ingår frågor om religiositet som kan vara intressanta att relatera till de nationella data som presenteras av Weibull.

År 2015 var det endast 60 procent i Göteborg med kranskommuner som angav att de tillhörde en kyrka, ett samfund eller en religiös organisation. (1998 var den siffran 76 procent.) De som inte har sådan tillhörighet har alltså ökat från 24 till 40 procent. Här finns en klar åldersskillnad: av dem i spannet 16 till 29 var år 2015 endast 57 procent kyrkoanknutna, medan hela 72 procent av dem över 65 år var det.

Denna sekulariseringstrend (eller kanske, rättare sagt, tilltagande avkristning) framkommer också tydligt när det gäller gudstjänstbesök eller religiöst möte. De som uppger att de aldrig besökt ett religiöst möte under de senaste 12 månaderna har ökat från 54 till 68 procent. Siffran för någon gång i veckan är 4 procent och flera gånger i veckan 2 procent, och har inte förändrats över tid. Intressant är att i resursstarka områden är andelen som uppgivit flera gånger i veckan endast 1 procent och någon gång i veckan 2 procent, medan motsvarande i resurssvaga områden är 6 respektive 8 procent, och att av personer mellan 16 till 29 år är det hela 75 procent som inte besökt något religiöst möte det senaste året.

En annan indikator på religiöst engagemang och tro är självklart bön till Gud. Också i det fallet har de som aldrig ber ökat från 51 procent 1995 till 62 procent 2015. Och bland de yngre är denna andel ännu högre, 68 procent. Av alla som svarat är det 14 procent som ber flera gånger i veckan och 6 procent som ber någon gång i veckan. Det vill säga 20 procent ber åtminstone varje vecka.

Alla dessa indikatorer visar på en klar nedgång för religion i Sverige (åtminstone i Göteborgstrakten) men när man kommer till frågan: ”tror du på någon gud” så har ja-svaren ökat! Från 45 procent 2011 till 47 procent 2015. Fast åldersskillnaderna är stora. Av de yngre är det endast 29 procent som tror på någon gud, medan bland de äldsta ligger gudstron på 57 procent. Alltså ungefär dubbelt så många, medan i medelåldern är de gudstroende 49 procent. Med andra ord, den sammanlagda siffran är en tröst för kyrkliga tigerhjärtan, det vill säga om inte åldersskillnaderna antyder att människor blir mer religiösa när de blir äldre.

I det här sammanhanget finns det några siffror som är en smula förbryllande. För det första, av dem som anger medlemskap i ett religiöst samfund är det 46 procent som inte tror på någon gud. Återigen är det troligtvis Svenska kyrkans diskrepans mellan medlemskap och religiös tro som slår igenom. Men mer egendomligt är att av dem som anger att de besöker en gudstjänst varje vecka så är det 8 procent som inte tror på någon gud. Och för att öka märklighetsgraden: av dem som ber varje vecka till Gud, är det 2 procent som inte tror på någon gud. Vem tror de att de ber till då? Varför ber de över huvud taget? Återigen väcker kvantitativa data frågor som de inte besvarar.

Avkristning och tro på övernaturliga fenomen

En mycket tydlig tendens är att alla parametrar för religion i SOM-undersökningen, förutom en diffust definierad gudstro, minskar. Samtidigt ligger nivån för personer upp till 30 år (det vill säga de som är födda från 1985 till år 2000), mycket lägre än äldre grupper när det gäller gudstro, vilket ceteris paribus [allt annat oförändrat] gör ett minskat religiöst engagemang i framtiden sannolikt, eller åtminstone en nedgång av kristen tro och praktik. Tvärtemot berättelsen om religionens återkomst, som Weibull började sin artikel med, verkar Sverige fortsätta på avkristnandets väg.

David Thurfjells bok Det gudlösa folket från 2015, som citeras ymnigt i Weibulls artikel, tar fasta på denna diffusa gudstro och förespråkar en förståelse av den svenska religiösa utvecklingen som en rörelse från organiserad kristendom till en mer individualiserad andlighet – alltså inte nödvändigtvis sekularisering men religiös förändring. Jag är tveksam till den tesen på en punkt men samtidigt positiv till den på en annan. I likhet med den skotska religionssociologen Steve Bruce så anser jag inte att statistik och andra indikatorer ger någon anledning till att anta att den drastiska nedgången i kristen tro och praxis kompenseras genom aktivt engagemang i nyandlighet eller andra former för alternativ religiositet. Åtminstone inte i form av satsad tid och resurser. Kvar finns dock en tydlig mentalitetsförändring där en öppenhet för olika former av nyhedendom och esoteriska tankeformer vinner mark.

I kölvattnet av avkristningsprocessen tror fortfarande hälften av den svenska befolkningen på existensen av en högre makt, men denna tro har mycket lite att göra med den traditionella kristna gudsuppfattningen. Att man som i Sverige samtidigt förblir medlem i en kyrka trots denna mentalitetsförändring ser jag inte som en anledning för ett hopp om en snar kristen väckelse.

För att ta ett exempel från en annan del av västvärlden, Reginald Bibbys and Angus Reids nyligen utkomna bok om den katolska kyrkan i Kanada, Canada’s Catholics: Vitality and Hope in a New Era (som baserar sig på flera decennier av detaljerad statistik) är förvånansvärt positiv i sin syn på framtiden. Detta trots att indikatorerna pekar i samma riktning som i Sverige. Till exempel ber endast 15 procent bordsbön, medan över 20 procent av de kanadensiska katolikerna läser sitt horoskop och tror på reinkarnation.

Denna kristna optimism är därmed en anpassning till ett passivt medlemskap i kristna kyrkor och den nya formen av tro på en högre makt eller livskraft utan moraliska eller rituella förpliktelser, vilket religionssociologen Grace Davie har kallat Vicarious Religion och Belonging Wihout Believing. Med andra ord, ett passivt medlemskap i kristna kyrkor, vilka man ändå är villig att understödja ekonomiskt, som i Tyskland där katoliker betalar 8 procent av sin inkomstskatt till kyrkan. Detta förhållningssätt visar sig i Sverige genom att majoriteten fortfarande är medlemmar i den före detta statskyrkan och ser positivt på kristendomen utan att vara religiöst aktiva, vare sig privat eller offentligt.

Från kyrkligt håll, och från forskare med kyrkoanknytning som Angus Reid, är man ofta, märkligt nog, nöjd eller åtminstone hoppfull så länge människor identifierar sig med kyrkan och betalar sin kyrkoskatt. Utöver det ställer man inga krav eller förväntar sig någon högre grad av engagemang. Bibby och Reid gör dessutom en teologisk poäng av vad de tolkar som en ny kyrklig realism som möter människor i de senmoderna samhällena där de faktiskt befinner sig. Men var befinner de sig egentligen?

Endast genom att skruva ner förväntningarna och se positivt på rörelsen från en kyrkligt medierad (sakramental) religiositet till en diffus andlighet, eller som en del säger ”spirituell världsåskådning”, kan jag se att tillståndet som statistiken visar på ger någon anledning till framtidsoptimism för de traditionella kristna kyrkorna. Det vill säga om man inte ser en institutionellt obunden andlighet som ett ideal.

Det framstår som något naivt att tro att en sådan svag kyrklig koppling är naturgiven och därmed inte kan försvinna: att den så att säga är en del av själva definitionen av att vara svensk. Vi måste i stället överväga det alternativa scenariot, enligt vilken den kulturella hemvisten i en före detta statskyrka försvagas till den grad att majoriteten inte längre anser det värt att betala en ansenlig del av sin inkomst för ett medlemskap som man inte utnyttjar i någon högre utsträckning. Denna utveckling förefaller sannolik både för Svenska kyrkan och för till exempel den katolska kyrkan i Tyskland. Det vill säga om det inte sker en väckelse som vänder utvecklingen.

Rodney Stark argumenterar som vi sett kraftfullt för att en sådan global väckelse faktiskt pågår, men SOM-institutets undersökningar har inte givit oss någon anledning att tro att så är fallet i Sverige. Är därmed Sverige ett undantag som bekräftar regeln, eller ett starkt motbevis för hans religionsoptimism? För att avväpna skeptikerna som ser Sverige som ett trumfkort för sekulariseringstesen, plockar Stark fram statistiska data som dels visar att 70 procent av svenskarna ser sig som ”kristna på sitt eget personliga vis” och att 78 procent vill ha en kyrklig ceremoni vid begravningen (eller kremeringen), dels att många tror på övernaturliga eller paranormala fenomen. Liksom i Kanada tror i Sverige mer än 20 procent på reinkarnation och 30 procent på sitt personliga horoskop. Stark avslutar med att hänvisa till en artikel av Ulf Sjödin från 2002 ”The Swedes and the Paranormal” i vilken han genom att i religionsbegreppet inkludera tro på paranormala fenomen, ufon, kontakt med de dödas andar och ett slags livskraft kommer fram till att 78 procent av svenskarna är religiösa. Det vill säga de flesta svenskar förkastar organiserad religiositet i form av kristna kyrkor men tror samtidigt på olika former av övernaturliga fenomen. Sjödin som lutar sig mot två statistiska undersökningar från 1994 (hans data är därmed nu 23 år gamla) tar inte upp frågan om alternativ religiös praxis eller etik, troligtvis då den alternativa religiositeten har, som han skriver, en individuell ideologisk form som inte har tagit sig organiserade uttryck i någon högre utsträckning.

Även om Stark med hjälp av Sjödin kan hävda att svenskarna inte är så irreligiösa som man kan ha väntat sig, då de fortfarande i hög utsträckning tror på övernaturliga fenomen, eller åtminstone ufon, så är det knappast ett tecken på att en religiös väckelse är på gång i Sverige. Men, låt oss för sakens skull ponera att så ändå är fallet. I enlighet med SOM-undersökningen fortsätter då den organiserade kristna religiositeten att minska och vi kommer, förr eller senare, till en punkt då en majoritet också upphör att vara passiva medlemmar i de kristna kyrkorna. Kvar finns vid sidan av en mycket liten kärna av övertygade kristna en mångskiftande palett av föreställningar om övernaturliga fenomen som andar, reinkarnation, astrologi och visa utomjordingar. Vi kan tänka oss att denna esoteriska mentalitet med dess ”spirituella” individualitet gradvis genomsyrar kulturen tills den får institutionaliserade och mer socialt framträdande uttryck.

Frågan är dock om Sverige när de sista spåren av offentlig kristendom tynat bort kommer att uppleva en nyhednisk väckelse. Eller om det som syns i enkätundersökningarna i stället är ett slags naturliga religiösa reflexer, vilka ger upphov till individuella trosföreställningar, men som nästan aldrig får konkreta uttryck i vardagen; det vill säga blir socialt signifikanta.

Kanske vore det lämpligt om SOM-undersökningen inkluderade de olika föreställningarna om det övernaturliga, vid sidan av ”tror du på någon gud?”, så att vi kan få en uppdaterad bild av det svenska religiösa landskapet, både det kyrkliga och det alternativt religiösa. För en religionsvetare är de data som för närvarande tillhandahålls av SOM-institutet bristfälliga och trubbiga. Detta kan förklaras med att religion endast finns på radarn baserat på sin politiska relevans. En individualiserad, esoterisk privatreligiositet är därmed ointressant. Men kanske Stark har rätt i att inom en inte alltför lång tid bryter den fram i form av en väckelse också i Sverige och får i allra högsta grad sociala och politiska konsekvenser. Eller så förmår någon av de kristna kyrkorna eller samfunden kanalisera denna reservoar av tro på det övernaturliga till ett pånyttfött religiöst engagemang.

Litteratur

Liv Annerstedt, Annika Bergström och Jonas Ohlsson: ”Religiositet och tro i Göteborg” SOM-rapport nr 2016:12.

Steve Bruce: ”Secularization and the Impotence of Individualized Religion” i The Hedgehog Review, Spring & Summer 2006.

Grace Davie: ”Vicarious Religion: A Methodological Challenge” i Nancy T. Ammerman, red., Everyday Religion: Observing Modern Religious Lives, Oxford University Press, 2007.

Anders Sannerstedt: ”Sverigedemokraternas sympatisörer: fler än någonsin” i Ekvilibrium, SOM-institutet, 2016.

Reginald Bibby och Angus Reid: Canada’s Catholics: Vitality and Hope in a New Era, Novalis, 2016.

Ulf Sjödin: ”The Swedes and the Paranormal” i Journal of Contemporary Religion, 17: 1, 2002.

Rodney Stark: The Triumph of Faith, ISI Books, 2015.

David Thurfjell: Det gudlösa folket, Molin & Sorgenfrei, 2015.

Lennart Weibull: ”Svenskarna och världsreligionerna” i Ekvilibrium, SOM-institutet, 2016.

Hemsidor

www.gallup.com

http://som.gu.se

Clemens Cavallin är docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet.