av JOHANNES JÖRGENSEN
Sedan slutet av 2019 har Bolivia levt i politiska oroligheter med konflikter mellan olika intressegrupper i landet. Precis hemkommen från ett besök i landet där jag träffat människor från olika grupper och speciellt människor med anknytning till den politiska vänstern i katolska kyrkan bär jag inom mig en vrede och sorg över att ett så rikt och vackert land tvingas leva i fattigdom och med oroligheter. Detta utifrån insikten att deras fattigdom och problem hänger ihop med vår rikedom.
Hur kan vi förstå det som händer i landet? Vad beror det på? Vilket ansvar och engagemang har kyrkan i den uppkomna situationen? Det är frågor som inte har några entydiga svar. Men kanske kan beskrivningen av händelseförloppet från slutet av 2019 fram till i dag visa på viktiga faktorer. Förhållandena har beskrivits i bland annat veckotidskriften The Economist (7 augusti 2021, s. 36–37) och målsättningen här är att komplettera den bilden utifrån ett kyrkligt perspektiv. Biskoparna har varit engagerade som medlare i arbetet med att hitta lösningar vilket bör lyftas fram i analysen.
Bakgrund
För 15 år sedan, år 2006, valdes för första gången i landets historia en president som tillhör urbefolkningen. Evo Morales och det politiska partiet MAS (Movimiento al Socialismo) har sedan dess ända fram till slutet av 2019 styrt landet och kunnat genomföra en mängd reformer. Bland annat har en ny konstitution tagits fram vilken definierar Bolivia som en plurinationell stat. Ett sådant erkännande är avsett att ge en starkare ställning för urbefolkningen, som är fördelad på 36 folkgrupper med olika språk. Denna åtgärd har dock inte varit friktionsfri utan har lett till spänningar med andra grupper i samhället. En annan reform består i att den nya konstitutionen begränsar presidentens möjligheter att väljas på nytt till två mandatperioder på vardera fem år. För att kunna väljas om genomförde Evo Morales 2016 en folkomröstning som han förlorade. 51,3 procent av de röstande var emot att tillåta en tredje ämbetsperiod. Den plurinationella författningsdomstolen (Tribunal Constitucional Plurinacional) godkände dock 2016 att presidenten skulle kunna väljas på nytt för ett obegränsat antal valperioder. Man ansåg att detta var en mänsklig rättighet.
Den 20 oktober 2019 hölls allmänna val där Evo Morales ställde upp som presidentkandidat. Han vann presidentvalet med 47,08 procent av rösterna. Efter valet förekom starka protester, oppositionen hävdade till och med att valfusk förekommit. En politisk dialog startade där bland annat de bolivianska biskoparna deltog som medlare. Missnöjet kulminerade den 10 november 2019 då landsorganisationen COB (Central Obrera Boliviana) krävde att Evo Morales skulle avgå. Militären och polisen krävde detsamma. Samma dag tvingades presidenten att avgå till följd av anklagelser om att valfusk förekommit, enligt en undersökning genomförd av Organisationen för Amerikanska Stater (OEA-Organisación de Estados Americanos). Evo Morales bemötte detta genom att ansöka om en annullering av valet och om att nyval skulle utlysas. Dagen därpå lämnade han landet och gick i exil i Mexiko. I detta politiska vakuum var ingen från det regerande partiet villig att ta över presidentposten. I stället tillträdde Jeanine Áñez från oppositionen.
I slutet av 2019 var det sedan mycket oroligt. Det förekom våldsamma protester från olika intressegrupper. Den politiska ledningen, militären och polisen var också delaktiga i våldsamheterna. Anhängare till MAS hävdade att det genomförts en statskupp och förnekade att valfusk förekommit. Företrädare för oppositionen ansåg att valet inte hade gått rätt till, och förnekade att en statskupp ägt rum. Den 18 oktober 2020 genomfördes så nyval. MAS kandidat i presidentvalet, Luis Arce, tog hem valsegern och redan dagen efter dennes tillträdande den 8 november 2020 återvände Evo Morales till landet.
I augusti 2021 konstaterade den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter att begränsningen av mandatperioder för presidenten är förenlig med de mänskliga rättigheterna.
Den 17 augusti offentliggjordes den rapport som en oberoende arbetsgrupp överlämnat till den bolivianska regeringen. Rapporten utreder och dokumenterar det våld och de brott mot mänskliga rättigheter som förekommit i Bolivia från den 1 september 2019 till den 31 december samma år. Gruppen tillsattes utifrån ett avtal mellan den bolivianska regeringen och interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter.
Den oberoende expertgruppens analys
På uppdrag av den bolivianska regeringen och den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har en oberoende arbetsgrupp, GIEI-Bolivia, tagit fram en mycket detaljerad rapport på över 400 sidor. Man redogör för de våldshandlingar och brott mot mänskliga rättigheter som förekommit. Ansvariga som pekas ut är den politiska ledningen, militär, polis och olika grupper från civilsamhället. Man visar på strukturella problem som exempelvis rättsväsendets beroende av makthavare.
Våldet föregicks av hårda politiska diskussioner och av politiska beslut som försvagade den demokratiska processen. Detta ledde till att viktiga institutioner som rättsväsende, polis och militär miste sin trovärdighet som beskyddare av demokratin.
Polis och militär brast i förebyggandet av våldsutvecklingen och svarade själva med oproportionerligt våld. De överträdde sina befogenheter när de rekommenderade Evo Morales att avgå. Eftersom militären förfogar över vapen är skillnaden mellan en order och en rekommendation ibland bara semantisk.
Rättsväsendet är beroende av dem som har makten. Dessa institutioner är svaga och har svårt att leva upp till sina åtaganden. Det är viktigt att de som utövat våld blir åtalade och att offren för våldet får skadestånd och vård. Detta oavsett politisk tillhörighet. Straffrihet är annars den otillfredsställande konsekvensen av att brott mot mänskliga rättigheter inte beivras.
Ett av kännetecknen för det bolivianska samhället är dess kraftsamlingar underifrån, som kommer till uttryck i olika aktioner och i ständiga mobiliseringar på gatorna för utkrävandet av sina mänskliga rättigheter. Detta skapar ofta konflikter mellan olika intressegrupperingar. Det är viktigt att de sociala organisationerna driver sina intressen inom ramen för en demokratisk dialog, en dialog som kombinerar representativ demokrati med organisationernas direkta delaktighet. Denna demokratiska dialog saknas dock i dag. En sådan interkulturell dialog skulle kunna förhindra våldsamma konfrontationer.
Slutligen konstaterar rapporten att rasismen är ett stort problem. Etnisk tillhörighet används som slagträ i debatten och rasistiskt våld hotar urbefolkningen.
Biskoparnas ställningstagande
Biskopskonferensens ordförande Ricardo Centellas har kommenterat rapporten och betonat behovet av en reform av rättsväsendet och att politiskt oberoende rättegångar bör hållas. Under hela denna mycket oroliga period var de bolivianska biskoparna engagerade som medlare i den politiska dialogen. Biskoparna har anklagats för att ha tagit ställning för oppositionen och mot Evo Morales. Detta är bakgrunden till att biskoparna den 16 juni 2021 publicerade en detaljerad redogörelse för händelseförloppet under den fredsprocess från oktober 2019 till och med januari 2020 som biskoparna deltog i. Man gör det för att klargöra vad som skett, med en förhoppning om att det skall bidra till att återupprätta den nationella sammanhållningen. Rapporten betonar att medlingsuppdraget var rådgivande och inte ersatte beslut som skall fattas av ansvariga politiker. Det går att urskilja tre olika etapper i denna dialog, som i syfte att främja ett öppet samtalsklimat inte protokollfördes. Här redovisas på ett intressant sätt vad som hände bakom kulisserna.
Etablera kontakter och utarbeta teman för dialogen
Biskopskonferensen samtalade med en regeringsrepresentant den 7 november 2019. Då var fortfarande Evo Morales president. Man vädjade till biskoparna att medverka i arbetet för en fredlig lösning som skulle skapa förutsättningar för nyval. Dagen därpå tog biskoparna kontakt med Carlos Meza från oppositionen som var villig att ställa upp om kyrkan bjöd in till samtal. Ett flertal andra organisationer och intressegrupper inbjöds också att delta i dialogen. Tillsammans försökte man identifiera aktörerna i konflikten och söka gemensamma mål för fredsarbetet. Samtidigt skulle man arbeta för att stävja våldet.
Sökandet efter möjliga lösningar på konflikten
Att Organisationen för Amerikanska Stater konstaterade oegentligheter i valprocessen och att Evo Morales kallade till nyval var de facto en överraskning för biskoparna. De beslöt att kalla till ett möte den 11 november. I samtal kom man överens om att föreslå Jeanine Áñez från oppositionen att åta sig uppdraget att leda en övergångsregering. Biskoparna betonade att detta inte var ett beslut, utan endast ett förslag. Samtidigt som samtalen pågick eskalerade våldet på gatorna. Man publicerade ett uttalande där man betonade att det inte skett en statskupp utan att man sökte efter möjliga fredliga lösningar på konflikten.
Den 11 november på morgonen hölls ett nytt möte. MAS (Movimiento al Socialismo) representanter insisterade på att man bara skulle ta upp frågan om Evo Morales säkerhet och möjlighet att lämna landet, och vägrade att diskutera frågan om hur man kunde motverka våldsamheterna. Tre biskopar och en präst försökte träffa ledare från polisen och militären, men de togs inte emot. På kvällen hölls ett nytt möte. Syftet var att motverka det kaos som uppkommit genom maktvakuumet. Åter igen pratade man om hur presidenten skulle kunna lämna landet. Efter mötet uppmanades på nytt polis och militär att skydda befolkningen och att stävja våldet. På morgonen den 12 november kallades till ett nytt möte. MAS representanter sade att man inte accepterade Evo Morales avgång och att man inte accepterade Jeanine Áñez som president. MAS föreslog att partiet skulle presentera en ny presidentkandidat. Detta avslogs eftersom det stred mot konstitutionen. På kvällen den 12 november inbjöd Adriana Salvatierra från MAS till ett möte. Hon var en av de två från MAS som vägrat att ställa upp som president. Hon kom emellertid inte till mötet och hävdade att det var för farligt. Samma kväll kallade Jeanine Áñez överraskande till ett möte, där man samtalade om en möjlig fredlig lösning. Biskoparna förklarade att man inte ansåg att det förekommit en statskupp. Det som hänt var att de som enligt konstitutionen skulle överta ämbetet avsagt sig detta. Nu sökte man efter en konstitutionsenlig lösning. Konstitutionen anger att den som står på tur skall tillträda presidentposten utan att det behöver äga rum ett val. Denna person var Jeanine Áñez.
Överenskommelser för att skapa fred
Den ovan beskrivna arbetsprocessen var det som tog längst tid. Den 14 november hölls ytterligare ett möte. På dagordningen stod demobilisering, övergångsregeringen, val av medlemmar i valmyndigheten och kallelse till nyval. MAS hade andra punkter som man ville ta upp. Det handlade om säkerhetsgarantier för tidigare regeringsmedlemmar och möjligheter för Evo Morales att återvända till landet. Om detta beviljades skulle MAS demobilisera de grupper som deltog i våldsamheterna, erkänna den nya interimsregeringen, påbörja en dialog om nyval, ta in nya medlemmar i valtribunalen och utse ledare för de båda kamrarna. De följande dagarna fortsatte förhandlingarna samtidigt som våldet tilltog i styrka. Från och med den 20 november förenklades dialogen med MAS. Nya politiker hade tillträtt. Det visade sig att dessa drev en annan linje än de gamla ledarna i partiet. En viss splittring i MAS konstaterades. Den 23 och 24 november deltog en rad rörelser från civilsamhället i samtalen. Nu lyckades man minska våldet och fatta beslut om nyval. Biskoparna betonade att om man inte stöder interimsregeringen så ogiltigförklarar man också den regering som tillträder efter nyvalet. De betonade också att MAS var en aktiv part i dessa överläggningar. Utan stöd från MAS hade man inte kunnat komma fram till en lösning.
Avslutning: divergerande tolkningar och fredsprocessens förutsättningar
Konflikten i samband med valet 2019 återspeglar en splittring som är färgad av etniska skillnader, olika makthavares och regioners särintressen samt internationella intressen företrädda i Bolivia som trots – eller på grund av – sina enorma rikedomar, är ett mycket fattigt land. Dessa spänningar som alltid funnits i landet visar sig nu i olika uppfattningar om vad som egentligen skett i samband med valet 2019 och tiden därefter.
Hela händelseförloppet tydliggör hur svårt det är för ett land som Bolivia att genomföra ett demokratiskt system som bygger på representativ demokrati. Fattigdom, korruption, narkotikahandel och olika intressegruppers makt lägger hinder i vägen. Dessutom finns det mäktiga internationella ekonomiska intressen som vill komma åt de stora rikedomar som finns i landet. Senaste exemplet på detta är Bolivias stora tillgångar på litium.
Bolivia är heller inte ett land med en enhetlig befolkning. Olika folkgrupper har sina egna traditionella sociala strukturer med egna ledare. Konstitutionen har gett dessa strukturer legitimitet med till exempel eget rättsväsende som bygger på urgamla traditioner. Detta är exempel på olika faktorer som gör att det kanske är naivt att tro att man bara kan kopiera vår västerländska modell för demokrati. Denna är ju inte ens självklar på vår egen europeiska kontinent.
Debatten om situationen är mycket politiserad. Den oberoende expertgruppens resultat tolkas utifrån egna specifika intressen. Så betonar oppositionen vikten av att reformera rättsväsendet. Ända sedan republikens tillkomst har detta gått i makthavares ledband. MAS tar expertgruppens uttalande om att polis och militär överskridit sina befogenheter när de rekommenderade Evo Morales att avgå som bekräftelse på att en statskupp ägt rum. En annan tolkning av händelseförloppet är att grupper med anknytning till MAS ville skapa kaos så att man kunde be Evo Morales komma tillbaka från exilen för att rädda landet. Alla ser det som de vill se och tolkar rapporten utifrån sina egna intressen. Att rättsväsendet måste reformeras verkar emellertid alla var överens om.
Framtiden är svår att förutse. Movimiento al Socialismo har stöd hos en majoritet av befolkningen. På så sätt finns det mitt i polemiken och oroligheterna en viss parlamentarisk stabilitet. Kyrkans roll som en av de viktigaste medlarna i konflikten kräver mod och att man är väl insatt i landets politiska verklighet. Engagemanget innebär också att kyrkan får räkna med att anklagas för att vara partisk och att vara ledd av egenintressen. Biskopskonferensens rapport är mycket detaljerad och visar på vad som hänt bortom alla rykten och populistiska fraser. Man visar i redogörelsen på att det inte förekommit någon statskupp och att man sökt en lösning som respekterar konstitutionen. Kanske kan biskoparnas rapport tillsammans med de oberoende experternas rapport vara vägledande för dem som ärligt vill veta vad som skett och som söker vägar för att åtgärda de problem som finns. I så fall är biskoparnas uttalande ett viktigt bidrag till fredsprocessen.
Källor
Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter: https://elpais.com/internacional/2021-08-16/la-cidh-establece-que-la-reeleccion-indefinida-no-es-un-derecho-humano.html
Biskoparnas rapport: https://www.iglesiaviva.net/wp-content/uploads/2021/06/Bolivia-Memoria-de-los-hechos-de-2019-2020-final_r20211506-1.pdf
EAAF:s rapport: https://gieibolivia.org/informes/
Johannes Jörgensen är teol. kand. Projektledare vid Radio Pio XII.
Ur Signum nr 7/2021, s. 49–53.