av LOVISA BERGDAHL
Demokratin i Sverige fyller i år 100 år och enligt Åsa Wikforss senaste bok Därför demokrati. Om kunskapen och folkstyret är det dags att tala klartext om varför demokrati är bra. Allt sedan Winston Churchills dagar har det funnits en ursäktande ton i talet om varför vi behöver demokrati, menar Wikforss, och mycket av det som har skrivits i ämnet har haft dess tillkortakommanden och brister i fokus. Vad vi i stället behöver nu är empiriskt grundade svar på varför demokrati faktiskt är det bästa av de styrelseskick vi har att tillgå. Därför demokrati vill således ge ett övertygande svar på frågan varför demokrati.
Boken är en uppföljare till Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender (2017), en bok där Wikforss inte bara reder ut vad som menas med begrepp som fakta, kunskap, sanning, åsikt och övertygelse i en kunskapsteoretiskt förvirrad samtid, utan där hon också undersöker fenomenet kunskapsresistens och förklarar varför faktaresistens inte räcker för att förklara det motstånd mot kunskap som tycks breda ut sig i samtiden. Medförfattare till Därför demokrati är brodern, Mårten Wikforss, kommunikationsrådgivare med bakgrund inom journalistik och statskunskap. Åsa Wikforss själv är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och ledamot i Svenska Akademien och Kungl. Vetenskapsakademien. Hon leder forskningsprogrammet ”Kunskapsresistens: orsaker, konsekvenser och motmedel”, ett program som involverar forskare från fyra olika discipliner inom filosofi, psykologi, statsvetenskap och medie- och kommunikationsvetenskap.
Därför demokrati tar sin utgångspunkt i att vi lever i ”postsanningens tid”, en tid när sådant som faktaförnekelse, desinformation, konspirationsteorier och falska nyheter (fake news) har blivit redskap för att öka polariseringen mellan människor, medan kunskap, sanning och förnuft tycks ha förlorat sitt värde. När kunskap och sanning ersätts av affektiva utspel som visserligen gynnar känslan av tillhörighet men som bygger på lögner och saknar referenser till hur världen faktiskt är (dvs. fakta), då blir det fritt fram för vilka charlataner som helst att manipulera befolkningen och sätta de demokratiska institutionerna och procedurerna ur spel, menar Wikforss. Wikforss tar den amerikanske presidenten Donald Trumps mandatperiod och stormningen av Kapitolium som exempel på hur desinformation och konspirationsteorier riskerar att omkullkasta demokratin. När en amerikansk president ljuger mer än 30 000 gånger under en mandatperiod utan att en stor del av medborgarna verkar bry sig, då har vi hamnat i ett läge, menar hon, där demokratin är allvarligt hotad. ”Postsanningens tid” utgör därmed det största hotet mot demokratin i dag, eftersom tilliten till kraften i det goda argumentet undergrävs vilken är grunden för alla demokratiska processer.
Mycket har skrivits (och skrivs) om hoten mot demokratin. Det som ändå är nytt och intressant med just den här boken är att den särskilt fokuserar beroendeförhållandet mellan demokratin och kunskapen (ett begrepp som noggrant definieras i boken), och dess centrala tanke är att en demokrati inte fungerar utan kunskap. Kunskap är med andra ord ett nödvändigt villkor för demokratin, och utan en hög kunskapsnivå hos medborgarna sätts demokratin ur spel. Och visst är det något tjusigt i denna cirkulära och ömsesidigt beroende relation mellan demokratin och kunskapen där folkvalda politiker avsätter miljontals kronor till utbildning varje budgetår för att höja kunskapsnivån hos landets befolkning så att dessa i sin tur kan syna makten och, om de önskar, avsätta de politiker som inte håller vad de lovar. Detta är samtidigt demokratins sköra punkt eftersom dess öde ligger i medborgarnas händer.
Tre övertygelser är bärande för bokens argumentation; att demokratin är värdefull och värd att försvara, att demokratin är skör på för vår tid nya sätt (kopplade till digitaliseringen), och att det är avgörande att medborgarna i en demokrati förstår vilka hoten mot demokratin är och vad som riskerar att gå förlorat om demokratin nedmonteras.
Denna tredje utgångspunkt är av särskilt intresse för oss som arbetar inom akademi och högre utbildning och vi påminns om betydelsen av att i en demokrati värna om dess kunskapsinstitutioner och de specifika praktiker som där bär upp det vetenskapliga arbetet. Utan dessa praktiker skulle akademin mista sin särart och gränserna mellan den politiska sfären och utbildningens sfär suddas ut. Just dessa gränser har under senare år varit i fokus för en intensiv debatt om ideologiseringen av vetenskapen och forskningen – en debatt som i sin tur har mynnat ut i en diskussion om akademins kris och, mer specifikt, om humanioras kris och existensberättigande. Vilken är egentligen samhällsnyttan med den humanistiska bildningen och utbildningen? har det undrats.
En nyttig sak som filosofin kan bidra med till samhällsbygget, skulle jag säga, är distinktioner. Lyckligtvis är detta Wikforss paradgren vilket innebär att hon ger läsare som är intresserade av språkfilosofi och samhällsfrågor en stor mängd redskap för att i vardagen (liksom i akademin) bättre kunna navigera i ”postsanningens” tid. Möjligen är detta fokus på tydliga och klara distinktioner och definitioner också varför resonemangen ibland upplevs något förenklande. Men denna lilla invändning är just liten, och med tanke på den mängd distinktioner som vår samtid just nu tycks vara i behov av är Wikforss bidrag till samtidsdebatten både mycket lägligt och mycket välkommet. Boken är ett klartänkt, oförblommerat och viktigt försvar för demokratin – en livsform som behöver kultiveras om den ska överleva.
Lovisa Bergdahl är Docent i pedagogik vid Södertörns högskola.
Ur Signum nr 7/2021, s. 54–55.