av HELENA BODIN
De senaste åren har fört med sig en rikedom av berättelser i olika medier om häxor och de historiska häxprocesserna. Till dessa sällar sig nu en översättning från finska, Häxmodern, skriven av historikern Marko Lamberg, docent vid universiteten i Tammerfors och Jyväskylä, tidigare professor i Stockholms historia vid Stockholms universitet. Undertiteln Berättelsen om Malin Matsdotter betonar att boken vill vara just en berättelse, inte enbart en historisk framställning.
Huvudpersonen Malin Matsdotter flyttade i unga år, troligen på 1630-talet, från Österbotten i Finland till Stockholm och kom med tiden att kallas Rumpare-Malin. Att hon kom från Finland och därmed föll offer för föreställningar om finländares trollkunnighet är ett av Lambergs huvudsakliga ärenden med sin bok. Detta är en historia som förtjänar att lyftas fram och som inbegriper viktiga diskussioner om värderingen av svenska respektive finska i dåtidens språklandskap. Tillnamnet ”Rumpare-” kom sig av Malins bostad i kvarteret Kattrumpan på Mariaberget på Södermalm, där hon förestod en badstuga, en bastu. Därtill försörjde hon sig som jordemor (barnmorska), likt så många andra av dem som blev anklagade för att vara häxor. Det förblir obekant om hon var finsktalande, men Lamberg betonar genomgående vikten av att beakta just den finska bakgrunden för en del av de anklagade kvinnorna.
Just Malin Matsdotter blev en av de första att i Stockholm dömas till döden som häxa, i den fas då ”det stora oväsendet” som svept över Dalarna, Ångermanland och Gävle nått huvudstaden sommaren 1675. När man i Stockholm under ett par år levt i skräcken för den ondes verkningar var det till sist också här som den snabbt eskalerande utmätningen av dödsstraff för trolldom kom att upphöra.
Lambergs berättelse om Malin Matsdotter rymmer även hennes make Erik och deras döttrar Annika och Maria, som troligen var födda 1655 och 1657. Erik blir tidigt i händelseförloppet påkommen av döttrarna i lagården i sexuellt umgänge med en ko, vilket 1668 leder till att han döms till döden för tidelag. När så det stora oväsendet når huvudstaden och ”Satan kommer till Stockholm” med ”smygmjölkningar och häxplåtar” (för att citera två av bokens intresseväckande kapitelrubriker) blir Malin anklagad för trolldom. Efter utdragna förhör och trots hennes obevekliga nekande fälls dödsdomen den 18 juli 1676. Därefter vidtar diskussionen om hur domen ska verkställas – ska hon brännas levande eller räcker det ”att nypa henne med heta tänger” innan hon avrättas och först därefter bränns? Malins sista dag i livet blir den 5 augusti, då hon förs till ”rättareplatsen” tillsammans med Anna Simonsdotter, även hon dömd till döden för trolldom. Lamberg argumenterar för att bålet bör ha satts upp på Galgberget på östra Södermalm, där det syntes vida omkring, snarare än på Hötorget på Norrmalm.
Innan det stora oväsendet når sitt slut, med en avgörande vändpunkt den 11 september 1676, hinner emellertid ytterligare personer dömas till döden. Även Malins och Eriks båda döttrar ställs inför rätta. Efter att ha avtjänat hårda spö- och kyrkostraff sätts de på tukthus i tre år, varefter de skulle förvisas från Stockholm. Men källorna är fragmentariska, och frågan är om de överlevde tukthuset. Det kan Lamberg bara resonera om, men han tänker sig att de i så fall kan ha väntat in sjöfartssäsongen för att bege sig till moderns födelsetrakt i Finland, åtminstone för en tid.
I Lambergs tjugosex kapitel långa bok ingår Malin, Erik, Annika och Maria i ett nästan oöverskådligt rikt persongalleri som listas på de nio första sidorna. Såväl fattiga som rika, maktlösa som mäktiga, barn som vuxna, bödlar som präster nämns vid namn och flätas in i berättelsen som huvud- eller bipersoner. Bland dem märks givetvis läkaren Urban Hjärne. Han var en av dem som ingick i den extraordinarie domstol, den kommissorialrätt, som förhörde de anklagade, lyssnade till vittnesmål, utfärdade domar och övervägde straffens utformning. Inte minst viktigt bidrog Hjärne också till att avslöja trolldomsanklagelserna som lögner. Lamberg lyfter i ett intressant avsnitt fram det problematiska i att det är i kraft av sin självbiografi som just Hjärne blivit den som främst och fylligast blir ihågkommen. De flesta andra personer i källmaterialet förblir blott namn, och det faktum att så många av dem bär samma för- och fadersnamn försvårar historikerns arbete.
Lambergs bok kan rekommenderas som en bland de numera många böcker som berättar om häxprocesserna. Värdefulla är exempelvis förklaringarna av de olika brottsanklagelserna, liksom av straffens värde och utförande. Därtill berättar Lamberg detaljerat om stadsbebyggelsen i Stockholm under senare delen av 1600-talet. Men framställningen väcker också en del frågor. Jag blir tveksam när författaren i de episoder som gäller tidelag utvecklar ett resonemang om Eriks ”begär”, om hur han är ”berusad av sin drift”. Rör det sig om citat ur rättegångsprotokollen hade det behövt markeras tydligt. Även andra uttryck, till exempel att Stockholm drog till sig ”allt möjligt patrask”, brister i tonträff, särskilt i förhållande till den omsorg som annars ägnats den svenska översättningens stilnivå. Det blir inte heller trovärdigt när enskilda historiska personer görs till bärare av vår tids sammanfattade föreställningar om deras egen tid, som de knappast kan ha haft sådan överblick över, och det hade varit önskvärt med bättre och fler belägg för att de anklagade faktiskt missgynnades av sin finländska bakgrund.
Tyvärr lyckas inte Häxmodern bli en berättelse som griper mig som läsare. I längden blir inte Lambergs grepp att återge protokollens anteckningar i form av direkta repliker vare sig spännande eller klargörande. Skeendet är utdraget och repetitivt, vilket gör läsningen tröttande. Kommissorialrättens förhör med de trolldomsanklagade och de många barnvittnena förblir nyckfulla och förvirrade – den saken förändras inte av Lambergs ambition att skriva en berättelse som på ett nästan sceniskt vis återger händelseförloppet.
Ändå rymmer kanske detta problem, att så mycket förblir svårt att begripa, samtidigt en av de viktiga insikter som Häxmodern ger: 1600-talets svenska samhälle, där spö- och dödsstraff verkställdes offentligt i stadsrummet för att avskräcka och uppfostra såväl barn som vuxna, det samhället höll vid den här tiden på att gå under av just skräck, ryktesspridning och förtal. Den tidens positiva värdering av döds-, kropps- och skamstraff förtjänar att berättas om, såsom Lamberg gjort, eftersom det påminner oss om hur en redan svår situation, präglad av krig, hungersnöd och brist på livets nödtorft, bara förvärrades av de våldsamma straffen.
Helena Bodin är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 7/2021, s. 56–58.