Borgå-överenskommelsen

År 1994 godkändes i nordvästra Europa en teologisk överenskommelse mellan de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och de lutherska kyrkorna i Norden. Därigenom erkände de varandra som systerkyrkor. De erkände varandras ämbeten, gav sina medlemmar tillåtelse att motta sakramenten hos varandra och tillät dem att vid flyttning gå över till de andras lokala kyrka. Denna överenskommelse har blivit på nytt aktuell genom en doktorsavhandling i Uppsala. Erik Eckerdal försvarade i september 2017 sin analys av Borgå-överenskommelsen och dess senare historia. Den boken är ytterst intressant även för den katolska ekumeniken gentemot Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor. Men den förutsätter någon teologisk förkunskap.

Undertecknad var på 1990-talet den ende romersk-katolske observatören vid förhandlingarna mellan de berörda kyrkorna och kunde då bidra med kritiska tankar och uppslag till ändringar. Jag skrev även olika artiklar, bland annat i Signum nr 4/1994. Jag såg i denna överenskommelse en ändring i uppfattningar som också kunde bli viktiga för de framtida relationerna mellan vår katolska kyrka och Svenska kyrkan. Eckerdals avhandling bekräftar mina dåtida tankar.

Naturligtvis har situationen sedan dess förändrats. I Norden lyckades teologerna från de katolska stiften i Sverige och Finland tillsammans med teologer från de evangelisk-luthers­ka kyrkorna i dessa länder år 2010 åstadkomma rapporten Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Dialogen mellan katolska teologer och den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har därefter fortsatt och resulterade år 2017 i än större samsyn. Även nya frågor har uppstått som förmodligen först måste bearbetas, innan våra kyrkor kan återuppta sina teologiska samtal om kyrkan. Svenska kyrkan har öppnat biskopsämbetet för kvinnor, men också liberalare teologiska tankegångar har fått större inflytande i denna kyrkas liv.

Först vill jag här återge vad som var det nya i själva Borgå-överenskommelsen. Sedan återkommer jag till Eckerdal. Författarna till överenskommelsen menar att den uppvisar en djupare förståelse av apostoliciteten speciellt beträffande biskopsämbetet. Angående biskopsämbetets apostoliska succession frågar de inte längre i första hand om biskopsvigningen av en enskild biskop skedde med de rätta handlingarna (handpåläggning genom en rätt vigd biskop), den rätta riten (de rätta orden som uttrycker till vad man vigs) och den rätta uppfattningen om ämbetet hos den som viger och den som vigs. Traditionellt heter dessa tre normer på latin: materia, forma, intentio. I Borgå-överenskommelsen utgår man däremot från tanken att en biskops apostoliska succession är avhängig av dennes kyrkas apostolicitet, och inte tvärtom. Den apostoliska successionens primära uttryck finns i hela kyrkans apostoliska tradition. Litet tillspetsat sagt: i stället för att se traditionen som en del av successionen är successionen en del av traditionen. Kyrkan följer inte biskopen, utan biskopen följer kyrkan. I kyrkan finns det då många element som konkretiserar den apostoliska kyrkans kontinuitet, och ämbetet är en av dem, vilket innebär att biskopen och kyrkans ämbete är konstitutivt för kyrkan.

För att kunna lita på att den frälsning som erbjuds verkligen kommer från Jesus Kristus krävs det många linjer från den apostoliska kyrkan till dagens kyrka, bland annat kyrkans trohet mot den apostoliska tron och mot apostlarnas grundläggande förordningar angående sakrament och ämbete. Dessa element kan förstärka varandra och till och med hela där det finns brister. De deltagande kyrkorna förklarade därför i Borgå-överenskommelsen hur de var överens om kyrkans väsen och syfte, dess tro och lära och särskilt om hela kyrkans apostolicitet, det apostoliska ämbetet inom den och bis­kopsämbetet i kyrkans tjänst. I ljuset av detta ville de också delge varandra biskopssuccessionens tecken där det under en viss tid inte hade använts.

Erik Eckerdal undersöker först av allt den historiska bakgrunden till överenskommelsen och sammanfattar dess innehåll. I del 2 beskriver han sedan utförligt hur de deltagande kyrkorna informellt och officiellt reagerade. Framför allt de komplicerade och ologiska reaktionerna från den danska kyrkans sida blir med sakliga argument skarpt kritiserade. Även andra kyrkors bedömningar blir presenterade. Vid en analys av de katolska teologernas yttranden visar det sig att dessa kan fördelas i två grupper, de som i stort sett såg möjligheter för den nya uppfattningen om apostolisk succession via kyrkans apostolicitet och andra som tolkade texten såsom oförenlig med den katolska uppfattningen om apostolisk succession (s. 224–236, 270–272). Jag själv var i allmänhet positivt inställd men hade också några frågor som Eckerdal redovisar och analyserar rättvisande.

I del 3 analyserar författaren utförligt argumenten för och emot Borgå. Han avvisar i allmänhet de kritiska rösterna, eftersom de ofta inte såg att Borgå hade infört en ny och fördjupad uppfattning av apostolisk succession. Noggrant behandlar han alla aspekter som har anknytning till ämnet, och de är långt fler än jag dåförtiden tänkte på. Han framför att biskopsordinationen varken är en ontologisk eller en enbart funktionell handling, utan något emellan dessa, nämligen en sakramental handling. Enligt honom är reformationshistorien i Tyskland och Danmark mer bejakande av biskopsämbetet än vad som ofta påstås i dessa kyrkor. Han framhåller vidare att erkännandet av varandras ämbete måste medföra att kyrkorna berikar varandras vigningar och därmed validerar dem vid behov. Han benämner denna nya och enligt Borgå djupare syn på apostolicitet som en ecklesiologisk validering i stället för en rituell validering, alltså utgående från kyrkobegreppet och inte endast från de liturgiska elementen.

I den fjärde och sista delen av avhandlingen skildrar Eckerdal ett långtidsperspektiv till följd av överenskommelsens genomförande, möjligheten av vad han kallar en ”evangelisk-katolsk kyrka”. Därmed menar han den intensiva kyrkliga gemenskapen som kan uppstå mellan alla deltagande kyrkor som nu är självständiga men som i vår krympande värld alltmer berikar varandra och alltmer samråder men samtidigt också visar upp regionala egenheter. Men då bör de kyrkor som skrivit under Borgå-avtalet ta överenskommelsens innehåll på större allvar och konkretisera dess ecklesiologi både organisatoriskt och liturgiskt och ge dessa sidor även kyrkorättsliga former.

Eckerdal ser till och med möjligheten att kyrkorna öppnar sig för ett den universella kyrkas ämbete, alltså en sorts påveämbete. Avhandlingens djuplodande genomgång av ämbetets teologi ger en god bas för det. Jag anser därför att detta är en mycket intressant bok, som borde bli en grundbok om den apostoliska successionen och det som hänger ihop med denna.

Men tankarna kan inte användas för alla sorters kyrkor. De förutsätter nämligen en episkopal kyrkostruktur och därmed faller egentligen alla reformerta, baptistiska och pentekostala kyrkor utanför bilden. För större enhet med dem måste man åtminstone tills vidare gå andra vägar och det behövs långt fler samtal om kyrkobegreppet.

Henrik Roelvink är franciskanpater, tidigare ekumenisk samordnare inom Stockholms katolska stift.