Det filosofiska samtalets ständiga sårbarhet

Den läsare som i historiens myllrande bibliotek letar efter hjälp med att förstå människans lott i förhållande till Guds nåd och den fria viljan kan utan risk förbigå Erasmus av Rotterdams skrift Om den fria viljan. Den innehåller försvinnande lite av verklig reflektion. Men på ett annat plan, och i relation till vår andligt vilsna och stökiga samtid, kunde detta debattinlägg från 1524 inte vara mer angeläget. I en tid där teknologiska landvinningar gjort det möjligt för människor att meddela sig till varandra enklare än någonsin tycks paradoxalt nog sant filosofiska och teologiska samtal mer sällsynta och hotade än någonsin. Detta inbjuder oss till att reflektera över vad som krävs för att verkligen kunna söka, och tillsammans förhoppningsvis vinna, insikt. Och Erasmus text hjälper oss som få andra texter tydligare se gränserna för ett möjligt samtal om svåra frågor.

Erasmus skrift har nu utkommit för första gången i svensk översättning, av Lars Nyberg, och den är försedd med ett koncist och informativt förord av Anders Piltz. Nybergs svenska Erasmus är mycket klar och tillgänglig utan att något av filosofisk och teologisk terminologisk precision gått förlorad, och texten är försedd med förklarande fotnoter. Litteraturlista saknas, vilket kan ge någon läsare huvudbry i jakt på i fotnoterna nämnd litteratur, men detta är en mycket obetydlig brist i vad som annars utgör en förnämligt läsvärd och användbar översättning. Piltz förord gör därtill texten omedelbart tillgänglig för en bred publik då det förser texten med mycket av relevant filosofi- och dogmhistorisk bakgrund.

Erasmus avsikt i skriften är att vederlägga enbart ett av Luthers och hans meningsfränders påståenden, nämligen det att männi­skan – efter syndafallet fram till dags dato – helt skulle sakna fri vilja, eller fritt val, på latin liberum arbitrium. Det ser ut som Luther stegvis kommit att formulera en alltmer radikal ståndpunkt. Från att säga att den fria viljan var svag och verkningslös hade han senare kommit att förneka dess befintlighet, för att slutligen, efter att ha läst Erasmus text, löpa linan ut och hävda att den mänskliga viljan är trälbunden, inte fri. Det är dock osäkert om Luther verkligen ändrade sig i frågan, då alla utsagor kan förstås som att de uttrycker en och samma grundtanke: Utan Guds nåd är människan helt utlämnad åt synden och bara genom Guds nåd, och på Guds initiativ, kan hon riktas rätt och vinna frälsning.

Erasmus gör redan från början klart att han inte avser försvara en egen bestämd position i fråga om människans fria vilja. I stället söker han främst genom exeges visa att den heliga Skrift ger vid handen att Luther har fel och den fallna människan har den fria viljan i behåll, även om hennes syndfulla böjelser ofta leder henne vilse. Om människan inte har en fri vilja, betyder detta enligt Erasmus att hon handlar av ”sträng nödvändighet”. Men om en människa blivit tvingad att handla på ett visst sätt är det oklart om det är människan själv som handlar och inte i stället den eller det som tvingat. Och om den som tvingar är Gud, så är det Gud och inte människan som handlar. Mot bakgrund av denna tankegång anser Erasmus att det räcker med att visa att människan påstås göra saker i Bibeln, och inte bara är en passiv åskådare till, eller offer för, världens skeenden.

För Erasmus är alltså frågan om huruvida människan äger en fri vilja detsamma som frågan om människan, i relation till Gud, äger något handlingsutrymme, huruvida hon av egen kraft kan påverka något. Detta i en tänkt situation med en given handling där de möjliga kandidaterna att utpeka som upphovsman är människan och Gud: ”Om människan inte gör något finns det inget utrymme för förtjänsten. Om det inte finns något utrymme för förtjänsten, finns det inte heller något utrymme för förmaningar eller belöningar. Om människan gör allt finns det inget utrymme för nåden, vilken Paulus så ofta talar om och inskärper” (s. 78–79).

Enligt Erasmus är detta ett falskt dilemma. Ett tredje ges, och dilemmats två horn är i själva verket extremer – överdrifter – mellan vilka en måttfull medelväg framträder såsom den rätta. Både nåd och fri vilja krävs för det mänskliga förtjänstfulla handlandet. Den fria viljan är inte total – detta skulle omintetgöra behovet av nåden – men den fria viljan har ändå en viss, åtminstone liten, betydelse.

Erasmus ser konsekvent till att låta den egentliga, underliggande frågan stå obesvarad. Om människan genom sin fria vilja inte själv kan välja mellan gott och ont, om den bara har ”en viss betydelse” vid ett sådant val och nåden också ”krävs”, hur bör vi se på relationen mellan den fria viljan och nåden? Kan vi göra oss förtjänta av nåd? Hjälper oss Gud därför att vi gjort oss förtjänta av det genom att göra något bra utav egen fri vilja, eller gör vi vadhelst gott vi lyckas göra ytterst i kraft av en oförtjänt hjälp från Gud? Erasmus vill svara ja på båda: Genom vårt fria handlande förtjänar vi Guds oförtjänta nåd (s. 117–118). Men eftersom detta Erasmus slutliga svar inte egentligen klargör någonting (antaget att det inte är alltigenom osammanhängande) kan det sägas vara förenligt med i stort sett vilken som helst hållning i grundfrågan, så länge denna hållning inte inbegriper ett direkt förnekande av befintligheten av en fri vilja.

I min mening utgör Erasmus skrift en tydlig illustration av det filosofiska samtalets ständiga sårbarhet, en utsatthet och bräcklighet som kanske aldrig varit så tydlig som i vår egen andligt sargade och polariserade samtid. Såväl Erasmus som hans meningsmotståndare är intelligenta och belästa och retoriskt skickliga. Men för att som svag människa närma sig djupare insikter om vår belägenhet krävs det inte så mycket intelligens som vilja och mod att förstå den tänkande medmänniskan. Om man ser motståndarens ord inte som ack så bristfälliga verktyg i sanningssökandet utan som ett slags banderoller för en i sig lättfattlig (men felaktig) position, så bränner man de broar som kunde leda till gemensam insikt. Under 1500-talet hade alltså ”den fria viljan” blivit blott en signal, ett emblem, som i vår egen tid uttryck som ”rättvisa” och ”demokrati” och ”alla människors lika värde”. Erasmus kan inte för ett ögonblick tro att han genom denna skrift övertygar sina meningsmotståndare om att han vunnit insikter som de saknar. Om han ville nå eller förmedla nya insikter hade han sökt andemeningen i den andra sidans ord och försökt finna ett gemensamt språk för de djupa, grundläggande och svåra tankar som utgör det aviserade ämnet för diskussionen. Han ägnar sig i stället stundom åt att markera skillnad och avstånd, och stundom åt att inbjuda till samling kring ett fredsfördrag, men aldrig åt att nå insikt. Jag ser inte detta som Erasmus egen skuld. Ingen kan samtala ensam. I en situation av schism bryter varje verkligt samtal samman, på dagordningen står endast gruppindelning, och ingen går klokare därifrån. I slutet av boken blir det uppenbart att Erasmus mycket klart inser detta, och han beklagar det:

”När alla dessa överdrifter stöter samman uppstår alltså de blixtar och åsknedslag som nu skakar världen. Om båda sidor sammanbitet håller sig fast vid sina överdrifter ser jag en sådan strid närma sig som den mellan Achilleus och Hektor, vilka, eftersom de var jämstarka och lika vildsinta, endast kunde skiljas åt av döden” (s. 116).

Tomas Ekenberg är fil.dr i filosofi vid Uppsala universitet.