I slutet av 1980-talet hittade Anna Dunér en samling brev i sin farmors bokhylla. Breven hade skrivits av hennes farmors mor, Doris Sellmann, hem till föräldrarna i Sverige. Mellan åren 1887 och 1889 vistades Doris nämligen i salesiansystrarnas internatskola i Zangberg i Bayern och skrev brev hem varje vecka. Det dröjde alltså två år innan hon fick återse sina föräldrar och syskon, och under tiden hann hon också få en ny liten syster. Anna Dunér har nu givit ut denna brevsamling som ger en levande bild av livet i klosterskolan. Boken illustreras av bilder av tonåringen och hennes kamrater och inleds med ett förord av Yvonne Maria Werner, som skriver om katolsk internatskolekultur. Under 1800-talet var det ganska vanligt att katolska familjer skickade sina barn till katolska internatskolor utomlands för att försäkra dem om en gedigen katolsk uppfostran. Dessutom ansågs det vara väsentligt att ungdomarna fick vistas i en katolsk miljö för att ytterligare befästas i sin katolska trosövertygelse. Ännu så sent som år 1958 kunde pater Peter Hornung plädera för detta i en tysk katolsk tidskrift.
Eleverna på internatskolan i Zangberg kom alla från så kallade bättre familjer, me-delklass eller i några fall av högadlig eller rent av furstlig börd och de kom från många olika länder. Salesiansystrarna i Zangberg tillhörde en fransk ordensgemenskap, grundad i början av 1600-talet. Det officiella språket i klosterskolan var därför franska. Det övergripande syftet i skolan var att fostra de unga flickorna till goda katoliker och mödrar men också att söka väcka kallelse till ordenslivet, detta senare givetvis i kontrast mot ambitionen i protestantiska flickskolor.
Klostret i Zangberg var ursprungligen ett slott, som salesiansystrarna köpte av den siste slottsägaren år 1862. Det nya klostret fick namnet S:t Josef. En av ordens huvuduppgifter var att uppfostra flickor. Internatskolan tog emot flickor mellan 8 och 15 år, men man var angelägen om att skolan inte skulle bli för stor. Som mest vistades cirka 80 flickor i internatskolan. Föreståndarinnan, ”bonne mere”, skulle fungera som barnens mor och bodde själv i pensionsbyggnaden för att barnen skulle känna sig fria att söka upp henne när som helst. Det var systrarna själva som skötte undervisningen, utom i religion, där en präst undervisade, och i dans, som leddes av en dansmästare som kom resande från München. Skolan bestod av sex klasser.
Man lade inte bara vikt vid den teoretiska, praktiska och andliga undervisningen utan också vid elevernas hälsa. Ett flertal gånger per dag skulle flickorna vistas ute i friska luften och ingen fick bli stillasittande mer än två timmar åt gången, av ortopediska skäl. I sovsalarna fanns högst 8 sovplatser. Sovsalar-na värmdes upp till 15–16 grader vintertid och vädrades flitigt. Bad förekom var fjortonde dag. En tandläkare kom ibland från München för att undersöka flickornas tänder. Klostret finns fortfarande, dock inte internatskolan. Det ligger ungefär en timmes bilfärd från München.
14 år gammal kom Doris Sellmann till Zangberg. Hennes första brev från skolan är daterat den 2 oktober 1887 och är riktat till ”Min älskade pappa!” och börjar med ankomsten: ”Nu har jag redan kommit så långt att jag har sovit här en natt. Avskedet från mamma var förfärligt svårt, vi gräto båda mycket. Mamma följde mig upp hit, så stängdes de stora portarna om Ingeborg och mig, då kändes en förfärlig känsla inom mig och jag började storgråta, men då tog genast föreståndarinnan samt två italienska flickor hand om oss och förde oss i leksalen. Där gick sorgen snart över. Klockan sju åto vi kvällsmat bestående av soppa och kött samt öl.” I en not konstateras att synen på ungdomar och alkohol uppenbarligen var annorlunda där och då. Nästa morgon väcktes de klockan sex och halv sju gick de till mässan. ”Sedan höll föreståndarinnan tal för oss, varpå vi gingo hit för att skriva brev.”
Under årets gång får man följa livet i skolan, med upptåg, studier, oro för betygen, sorg över en tysk flickas död, katolska fester, julfirande etc. Under sommaren är livet friare. När den nya terminen (Doris andra år i internatskolan) börjat, lyder det första brevet, daterat den 7 oktober 1888: ”Älskade Pappa och Mamma! Nu sitter jag för första gången i femte klassen och skriver hem, jag tycker det är så tråkigt att ej mer vara i fjärde och saknar min klasslärarinna rysligt, i femte hava vi en gammal ma bonne, som heter bonne Therese Emanuel. Hon är mycket snäll men ändå ej alls som min fjärde. […] Det är så ovant att vara hela dagarna i klassen och lära, då man är van att springa omkring överallt, för övrigt går det mig ganska bra i alla ämnen, men är jag litet trög att lära i början. I år har femte klassen fått två nya lektioner som annars bara läses i sjätte, nämligen litteratur och ’Kunstgeschichte’, jag är så förtjust däröver, ty b/onne/ M/ere/ (sjätte klassens lärarinna) giver oss dem. Nu får jag vara med och sjunga i kyrkan och sjunger jag andra sopran, fastän jag har bett att få sjunga första, men sånglärarinnan sade att jag måste stanna hos andra, emedan jag träffar tonen så bra, och flickorna skreko att jag ej fick gå ifrån dem; jag får väl stanna där så länge. Två nya flickor, som är ett huvud längre än jag, hava kommit i våran klass, den ena är så löjlig, att jag oaktat alla försök ej kan låta bli att skratta när jag betraktar henne, hon ser så dum ut. Vi äro för övrigt mycket livade i klassen, i synnerhet när Donna Beatrix är där, ty hon är outtröttlig att göra dumheter. […] På tre veckor har jag ej fått brev, skriv snart, lilla Mamma, eljest blir jag orolig. Eder Dissan.”
Det sista brevet är daterat den 14 juli 1889: ”Älskade föräldrar! Timmen då vi kommer att återses, rycker allt närmare, och snart har jag lyckan att få omfamna Er i verkligheten och inte, såsom det varit dessa två år, endast i anden. Hur obeskrivligt gläder jag mig åt att återse Er, mina kära, goda föräldrar, och Er, mina små syskon och alla, alla hemma! Snart kan jag tala med Er alla, inte bara som nu i ett torrt brev, utan muntligen! Jag kan aldrig tacka Er tillräckligt, kära föräldrar, för dessa två år, som jag har tillbringat här. Förhoppningsvis har de inte gått mig spårlöst förbi. Jag har ansträngt mig att bli bättre i allt, så att jag blir värdig mina föräldrar, som har bevisat mig så mycken godhet. Ändå har jag inte alltid varit helt snäll, förhoppningsvis blir det mig förlåtet.”
Genom Yvonne Maria Werners inledning men framför allt genom breven får man en levande och kulturhistoriskt intressant bild av tillvaron i en katolsk klosterskola i slutet av 1800-talet. Breven är charmfulla uttryck för en tonårsflickas funderingar, hemlängtan, ärelystna ambitioner, önskan att göra sina föräldrar heder, men de beskriver också en del bus som ofrånkomligen renderar sina utövare en förmaning i enskildhet hos bonne mere. Under de två år som brevsviten omfattar får man också följa hur Doris successivt blir en mer mogen ung flicka, och trots att hon oavbrutet vistats utomlands i två år är de påfallande välformulerade.
Hur gick det för Doris Sellmann sedan? I en efterskrift rekapituleras kortfattat hennes liv. Hon gifte sig 22 år gammal med bokbinderidirektören James Herzog. De fick två barn, Irma och Astrid, men i november 1909 dog mannen och Doris stod ensam med två döttrar, 12 och 10 år gamla. Äldsta dottern Irma fick också hon uppleva ett år i Zangberg. Doris Herzog dog 1951, 78 år gammal. Det yngsta barnbarnet var Anna Dunérs far.