Breviariet – kyrkans gåva till de kristna

Breviariet är kyrkans gåva till de kristna”, säger dominikansyster Liv Robak vid Katarinahjemmet i Oslo. Breviariet, eller tidegärden som det också kallas, är inspirerad av judarnas gudstjänster där man helgade olika tider av dagen. Jesus och lärjungarna gick till exempel till bön i templet vid olika tider på dagen. Efter Jesu död och uppståndelse utvecklade den tidiga kyrkan en egen variant av tideböner, där man högtidlighöll vissa händelser i Jesu liv vid olika tider på dygnet. På morgonen, laudes, var det uppståndelsen de hade i tankarna. I vespern, på tidig kväll, var det instiftandet av nattvarden de tänkte på och så vidare.

Tidegärden består till största delen av bibeltexter, framför allt Psaltaren, som var Jesu egen bönbok och där man också hör honom tala. Dessutom finns olika bibelläsningar ur Gamla och Nya testamentet, med tonvikt på Sakarias lovsång, Benedictus, på morgonen och Marias lovsång, Magnificat, på kvällen, samt förböner och Fader vår. Matutinen, som ursprungligen var en nattgudstjänst, består av långa bibelläsningar, men dessutom andra läsningar av exempelvis kyrkofäder. Tidegärden har under tidernas lopp mest använts i klostren och av prästerna men har i allt större utsträckning börjat användas av vanliga kristna ur alla samfund. Inom Katolska kyrkan bads tidegärden på latin, ända in på 1960-talet, då folkspråket fick ta över. I Sverige kom den första kompletta utgåvan av tidegärden år 1990. Nu måste den revideras eftersom en ny bibelöversättning sett dagens ljus.

I Norge är arbetet med ett nytt komplett breviarium redan långt framskridet. Det var Andra Vatikankonciliet som även i Norge satte igång processen med ett norskt breviarium.

– Vi började med att sjunga Tenebrae på norska med musik av pater Thoralf Norheim. Dominikanpatrarna gav sedan ut söndagsvespern, också med musik av pater Norheim, berättar sr Liv Robak op, som suttit i Oslo stifts liturgikommission i tjugo år. Därefter kom de fyra ordinarie veckorna till, på stenciler. Andra systrakommuniteter ville få del av materialet, så stencilerna spreds.

– Sen kom festdagarna. Då måste vi ha något. Så materialet kom till huller om buller.

Stencilerna blir bok

En dag kom stunden då en tryckt bok blev en nödvändighet:

– Jag stod i koret och sjöng och pärmarna öppnade sig och alla pappren föll ut på golvet. Priorinnan sa: ”Nu måste du göra en bok”, berättar sr Liv.

Biskop Gran såg svårigheterna i projektet:

– Det är väl en del skär i den sjön.

Det nya breviariet kom i alla fall 1982 med Norheims musik insprängd i texten. Sedan dess har alla kommuniteter och präster använt det.

Men upplagan tog till sist slut. Sedan 1995 är nu sr Liv Robak och pater Per Björn Halvorsen op, komponisten Wolfgang Plagge och musikern sr Ragnhild Marie Bjelland op, i färd med att tillsammans genomföra det gigantiska arbetet med en ny tidegärd. Tre delar är redan klara, med varsin musikdel. Återstår tre–fyra delar ordinarium att göra.

Per Björn Halvorsen är ursprungligen patristiker, något som är nödvändigt när alla patristiska läsningar till matutinen ska aktualiseras.

– Hade jag funderat en stund när man bad mig göra dem, hade jag nog inte accepterat, säger han.

Arbetet med att nyöversätta antifoner och i stort sett alla patristiska texter är gigantiskt:

– Man måste krypa in i texterna. De spänner över stora områden geografiskt och tidsmässigt. Man måste få en känsla av de olika stilar författarna skriver i, säger han.

Men pater Halvorsen är en kämpe. Han översatte själv den katolska katekesen till norska på ett halvår. Han ville inte veta av att arbeta i någon kommitté:

– Jag visste hur långsamt en kommitté arbetar. Jag tror inte på kommittéer. Jag tror på en översättare som revideras av andra. Det är ett arbete som bara kan göras av en person.

Enligt sr Liv skapade Per Björn Halvorsen på det halvåret ett norskt religiöst språk:

– Innan dess hade vi använt ett halvfranskt, halvtyskt och halvlatinskt språk.

Sjungna texter

När det gäller psaltarpsalmerna har pater Halvorsen med utgångspunkt i den hebreiska texten och den grekiska och latinska traditionen reviderat tidigare norska översättningar. Någon ny bibelöversättning föreligger inte. Den senaste är från 1978, men enligt sr Liv och pater Halvorsen har 1930 års översättning bättre språkliga lösningar än översättningen från 1978. Men ingen av de tidigare översättningarna tog hänsyn till att psaltarpsalmerna alltid varit texter som sjungits:

– Man måste tänka rytm och melodi, säger Per Björn Halvorsen, som inte betraktar sig som musikalisk, men som ändå sjunger texterna inombords.

När det gäller ordvalen drar han sig inte för att då och då ha ett svårbegripligt ord med. Man ska inte skriva arkaiserande, men behövs ett arkaiserande ord, så får man använda det, anser han.

Inget bläddrande

Den bärande principen i breviarieutgivningen är: inget bläddrande. Alla band ska vara så kompletta och så logiskt ordnade att man knappast behöver bläddra alls. I advent är allt utskrivet från första lördagskvällen fram till och med sista fredagen i den fjärde advent. Den 17–23 går efter datum. Därefter följer helgonfester i adventstiden. Sedan kommer jultiden dag för dag utskriven.

Men det finns tekniska problem som sr Liv suckar över. Om man flyttar Epifania till söndagen efter den 6 januari uppstår exempelvis problem med logiken i uppställningen.

Andra delen innehåller fastetiden och sträcker sig fram till och med första påskdagen. I del tre börjar man om med påskdagen och går fram till andra vespern i pingst.

Just nu arbetar alltså sr Liv och pater Per Björn med veckorna under året. Hur många band det blir? Tre eller fyra. De vet inte så noga än.

Tillsammans med dem arbetar alltså ett musikaliskt team, komponisten Wolfgang Plagge och sångerskan sr Ragnhild Marie op. De har för övrigt också arbetat mycket med psalmboken, som vi återkommer till lite senare i texten.

Eftersom pater Norheims musik nu är så inarbetad har man velat behålla den.

Plagge – internationellt känd komponist

Wolfgang Plagge är en internationellt känd komponist, pianist och organist med världen som arbetsfält och giganter som Rostropovitj i andra änden av telefonlinjen:

– Wolfgang Plagge kan bygga ihop sitt och Norheims material. Han har en verkligt inspirerad gåva och teknisk kunskap, säger sr Liv.

Musiken till breviariet kommer nu i en separat del, till skillnad från tidigare:

– Om musiken inte kommer i texten får den inte ”kanonisk” status. Vill man göra något annat så är det bara att göra det, säger pater Per Björn Halvorsen.

Wolfgang Plagge är född katolik och har ett brinnande intresse för liturgisk musik.

– Den atonala samtidsmusiken har kommit till vägs ände, säger Wolfgang Plagge. Han menar att det finns en gemensam musikalisk arketyp för alla kulturer:

– Musik är som ett levande väsen som måste andas. Ackorden måste komma i balans. Vi är symmetriska väsen som har en längtan efter att finna delbara fraser, säger han.

Påven Gregorius gav Västerlandet en musikalisk bas:

– Han drog in folk från alla delar av världen och bad dem komma med sin musik. Det uppstod ett slags musikaliskt esperanto med musik från Mellanöstern och Europa, Centralasien och den gamla synagogan.

Plagge förklarar tålmodigt att basen för gregoriansk musik är grundton plus en rad övertoner som är tänkta att återskapa den himmelska harmonin, som därmed är given av Gud.

– Det som var falskt blev djävulens musik och förbjudet, säger han skämtsamt.

I gregorianiken uppstod åtta så kallade toner. Dessa toner, som ryms under samlingsbegreppet modi, modalitet, finns bevarade i den nordiska folkmusiken, vilket ger oss nordbor en unik möjlighet att förena gammal kyrkomusik med vår egen folkmusik, menar han.

– Ännu idag bygger alla ”megahits” inom folkrock och folkjazz på samma tonföljder, säger han.

Texten styr musiken

Däremot anser han att det är omöjligt att anpassa gregorianik till ett annat språk:

– Det blir bara ”nästan bra”. Man måste ha ett tonspråk som passar till texten. Musiken ska vara textunderstödjande. Om det blir svårsjunget är det för att musiken tar överhanden över texten.

Den äldre gregorianiken som kom till Norden kom ursprungligen via Frankrike och Notre Dame. Tonaccenterna var helt andra än de nordiska. Gammalnordiskan var ett tvåstavelsespråk.

Det var till den gammalnordiska rytmen som de första hymnerna sjöngs och dansades på 1200-talet. På Irland och i Norden kunde man använda vikingarytmen till nya kristna sånger.

Efter digerdöden kom en ny musik, flerstämmig och rytmisk, berättar Wolfgang Plagge. Den musiken stämde väl med de germanska språken.

Allt detta har Wolfgang Plagge i bagaget när han nu tonsätter antifon efter antifon i breviariet:

– I min musik är modaliteten och textrytmen på plats. Textens eget flyt bestämmer, säger han.

Kyrkoårets karaktär i musiken

Kyrkoårets karaktär har varit viktig också för tonsättningarna:

– Den första tiden har vi använt till att finna formen. Vi började se vilka modaliteter man skulle ha på vissa tider. Under fastetiden får musiken mindre och mindre tonomfång och blir tyngande och trång. Sedan under påsken blir det ett stort tonomfång. Hopkrupenheten måste öppnas.

Under hela påsktiden har man en bestämd melodi på en bestämd dag, vilket gör att det blir sjudagarscykler med melodier under hela påsktiden. I advent sjungs de så kallade o-antifonerna en ton högre för varje dag fram till kulmen då Jesus föds.

Wolfgang Plagge har också skrivit många av psalmerna i den nya psalmboken ”Lov Herren” som kom ut förra året.

Ny psalmbok

Föregångaren till den nya psalmboken Lov Herren var ett provisorium, ungefär som vår provisoriska Bullonipärm. Det var först 1991 som en kommitté under ledning av pater Kjell Arild Pollestad op började arbetet på en ny psalmbok.

Underrubriken till Lov Herren är katolsk salmebok. Psalmboken gör inga som helst försök att vara ekumenisk. Den är uppbyggd för att fungera i den katolska gudstjänsten.

Trots det är den djupt ekumenisk. Hymnen på folkspråk hade ju ingen plats i den katolska traditionen före andra Vatikankonciliet. Tidigare var det mest bibeltexter i latinsk tappning som sjöngs.

– I Tyskland fanns det sångmässor på landets språk, en parallelltradition som låg utanför konciliets direktiv. Dessa fick sin plats i Norden genom tyska präster som hade dem i blodet, säger sr Ragnhild Marie, som just nu arbetar intensivt med musiken i breviariet tillsammans med Wolfgang Plagge.

I de nordiska lutherska nationalkyrkorna fanns det emellertid en stor psalmtradition att ösa ur. De svenska psalmerna har exempelvis varit lätta att överföra till norska, säger Wolfgang Plagge.

Urvalsprinciper

Om urvalsmetoden skriver psalmbokskommittén i sitt efterord: ”Det är […] inte diktarens konfession som avgör om en psalm ska kunna anses som ’katolsk’ eller inte, utan själva innehållet i verserna. Där en psalm förmedlar det bibliska budskapet om världens och människans skapelse, om Jesu Kristi liv, död och uppståndelse, kommer också en katolik att känna igen sin tro i den. Ur den synpunkten är psalmerna i bästa avseende ekumeniska.”

Materialet är, som redan nämnts, till en del hämtat ur den norska psalmskatten i den protestantiska kyrkan. Många kända katolska hymner från andra länder har översatts till norska, eftersom Norge, liksom Sverige, har en ytterst internationell katolsk befolkning. En del material är nydiktat med samtida musik av samtida norska komponister som Arne Nordheim, Egil Hovland, Trond Kverno och Wolfgang Plagge. Den medeltida musiken och norsk folkton har givetvis fått ett rejält utrymme. Viktigt för både text och musik har varit autenticitet:

– Vi har varit stränga när det gäller formen, stilen och genren. Barockförfattare som Peter Dass har fått behålla sin barockstil. Man ska känna skillnaden mellan olika stilar och tidsepoker. Om man sjunger något från barocken ska det märkas, även om det är ett visst motstånd, säger sr Ragnhild Marie op.

Folkmusiken är följaktligen rytmiserad och inte utslätad som i vissa tidigare psalmutgåvor. Samtidigt ska inte psalmboken vara ett museum, menar kommittén. Lätta korrigeringar har gjorts.

Andra urvalsprinciper har varit att inte mångdubbla psalmer på ett visst tema:

– Om vi redan hade en text som uttryckte detsamma bättre, så räckte det, säger sr Ragnhild Marie som i många år var med under veckomötena då man sjöng igenom det oändliga psalmmaterialet.

– Mångfalden har varit viktig för oss både musikaliskt och textmässigt. En viss trend ska inte slå igenom. Allt från medeltid till nutid bör vara representerat i den, allt det vi vill bevara. De musikaliska skatterna måste någonstans skrivas ned för att kunna bevaras.

Taizématerial förekommer i mindre omfattning. Kommittén är rädd för att den är för tidsbunden. ”Vi vill att psalmboken ska vara länge.”

Några stycken med stor musikalisk svårighetsgrad har fått vara med för att de har hög kvalitet. Men man räknar inte med att de ska sjungas ofta.

Både sr Ragnhild Marie och andra vittnar skämtsamt om svårigheterna att bedöma en psalm när Wolfgang Plagge satt vid pianot. Tyckte han om en psalm, blev ackompanjemanget himmelskt vackert. Tyckte han inte om den, blev det erbarmligt.

Om man ser närmare på psalmbokens upplägg finner man att den inleds med ett ganska omfattande material om Mässans liturgi. Att det är just mässan som inleder är logiskt:

– Mässan är det viktigaste i katolikens liv. Där finns ett igenkännande från den klassiska liturgin, säger sr Ragnhild Marie.

För att förenkla livet för folk har man gjort små regianvisningar i materialet, som att meddela när man ska stå och sitta, göra korstecken på panna, mun och bröst, vem som gör vad i liturgin och så vidare.

Kvadratnotskrift

Många mässor både på norska och latin finns med. De latinska är noterade med kvadratnotskrift, som enligt sr Ragnhild Marie är mycket lätt att lära sig:

– För den som inte läser noter är kvadratnotskriften mycket mer visuell. Man får en förnimmelse av melodin, säger hon.

I själva psalmdelen inleder man med Treenigheten, som utgör del II. Under kapitlet Jesus Kristus ryms alla fester under ”Herrens år”. Pingsten hamnar under kapitlet ”den helige Ande”, allt i samma ambition till lätthet och logik i upplägget.

Del III ”Kyrkan och de heligas samfund” innehåller psalmer om Kyrkan, Maria och helgonen samt olika helgondagar under kalenderåret.

I del IV handlar det om det kristna livet, som avslutas med psalmer om sakramenten.

Sr Ragnhild Marie berättar att man i Norge nu försöker bygga upp ett kyrkomusikaliskt forum mellan kloster och professionella musiker, organister och andra. När det gäller orgel, säger hon för övrigt att alla psalmer i psalmboken kan sjungas a cappella. Orgeln bör, enligt hennes personliga åsikt, mest användas till solostycken till exempel vid offertoriet.

Avslutningsvis säger sr Ragnhild Marie att man gärna samarbetar med svenskarna i psalmboksarbetet.