Birgitta och Roms martyrer

I oktober 1991 grundades i Rom, ett svenskt katolskt prästseminarium, som går under namnet Collegio Svedese. Det är en gemenkap av människor som kommer från Sverige till Rom och av sådana som åtminstone förbereder sig för att göra en resa i motsatt riktning. Detta 10-årsjubileum kan ge anledning att reflektera över rörelsen av människor, från Sverige till Rom, från Rom till Sverige. Det är en rörelse som man kan finna under olika tidevarv och i olika kulturer. Men varför åker katoliker till Rom? Är det bara för att påven bor där? Det finns en annan viktig orsak till att människor i alla tider har velat åka till Rom både från Sverige och från många andra länder: martyrernas gravar. Det är en längtan som blir mer begriplig om man synliggör bandet mellan martyrerna, eukaristin och biskoparna som symbol för kyrkans helighet.

Rörelsen till och från Rom kan bli begriplig om man tar den heliga Birgitta som utgångspunkt och konkret exempel. Birgitta från Vadstena åkte till Rom 1349 och stannade där mer eller mindre oavbrutet till sin död 1373. Hennes liv i Rom var en del av en större och mycket äldre rörelse. Moderna studier om Birgitta handlar i allmänhet om hennes religiösa och politiska idéer, den orden hon grundade, hennes syn på samhället, manligt och kvinnligt och liknande frågor. Den moderniserade upplagan av den katolska kyrkans helgonkalender, Martyrologium romanum, presenterades i Vatikanen 2 oktober 2001. Där finner vi för den 23 juli en beskrivning av Birgitta som betonar att hon var nunna, att hon hade varit en god hustru och mor, att hon bidrog till att reformera kyrkan och att hon grundade en orden. Detta är svaren på de frågor som en modern människa kan ställa sig om vem Birgitta var. Men i den gamla upplagan av Martyrologium romanum, som skrevs i slutet av 1500-talet, kan man läsa att Birgittas årsdag firades i Rom – inte Vadstena! – där hon dog efter att ha besökt många heliga platser. Detta är något av en besvikelse för de många människor i vår tid som älskar detta Sveriges mest kända helgon. Var detta Birgittas betydelse? Vad gjorde egentligen Birgitta i Rom?

Enligt protokollen från kanoniseringen av Birgitta fanns det två skäl till att Kristus sände Birgitta till Rom. Att övertala påven att återvända till den heliga staden var bara det andra skälet. Det första skälet var vad man kan kalla andlig förnyelse genom att vallfärda till martyrernas gravar – eller, för att säga samma sak med 1300-talets ord, för att få det heliga årets avlat: ”Bege dig till Rom, där gatorna är stenlagda med guld och röda av helgonens blod, och där det finns en genväg, en kortare väg till himlen genom den avlat som de heliga påvarna har förtjänat med sina böner (det heliga året 1350). Du skall också stanna i Rom tills du får se påven och kejsaren i Rom samtidigt, och du skall förkunna mina ord för dem” (Collijn 1924–1931, 94).

Birgitta var en av tusentals pilgrimer från de nordiska länderna som begav sig till Rom på jakt efter denna andliga förnyelse. Denna rörelse hade inletts många århundraden tidigare på grund av att det fanns särskilt många och berömda martyrer begravda i Rom. Vallfärderna till Rom blev mer intensiva när araberna erövrade de bibliska platserna i Mellanöstern på 600-talet – det Heliga landet hade varit Roms främsta rival i de tidigmedeltida vallfärderna. Vallfärderna till Rom fick en rytm och en struktur genom de heliga åren, det första 1300, det andra 1350, det för vilket Birgitta lämnade Sverige 1349. Från det ögonblicket var Birgitta en pilgrim, och resten av hennes liv var en vallfärd. Egendomligt nog har inte mycket skrivits om Birgitta som pilgrim. Det är inte heller syftet med dessa korta rader, som bara vill peka på några sidor av Birgittas liv i Rom som ett exempel på rörelsen mellan Sverige och Rom, en rörelse av människor men också av idéer.

Först och främst är det viktigt att inte stirra sig blind på Birgitta. Hon var inte ensam. Staden Rom tycks ha varit full av pilgrimer, många från de nordiska länderna, och många av dem hamnade på kyrktrapporna för att tigga eller helt enkelt för att vänta på slutet. Birgitta levde bland dem, som när hon tiggde tillsammans med fattiga utländska kvinnor framför kyrkan San Lorenzo in Panisperna, eller försökte hjälpa dem, som när hon räddade en fattig norsk kvinna framför kyrkan Santa Prassede.

I Rom kunde Birgitta och andra pilgrimer finna ett compendium, en genväg till himlen genom att besöka martyrernas gravar.

Den dagliga rutinen i Rom beskrivs i artikel 15 av kanoniseringsprotokollet och upprepas flera gånger: Varje morgon gick hon hemifrån efter morgonbön och bikt och tillbringade dagen med att besöka heliga platser. Hon gick hem för en sen lunch vid tretiden, men efter vespern gick hon till Peterskyrkan, den heligaste av alla platser i Rom, eftersom aposteln Petrus, Roms viktigaste martyr, var begravd där. De medeltida texterna kallar de platser hon besökte staciones, alltså de kyrkor man skulle besöka för att få avlat, och sanctuaria eller loca sancta, heliga platser i allmänhet.

Hon gick till dessa platser tillsammans med sin biktfar, sin dotter Katarina eller med andra vänner. För att lära känna de platser som Birgitta och Katarina besökte är det särskilt intressant att bläddra i platsregistret i Collijns utgåvor av kanoniseringsprocesserna av Birgitta och Katarina. Här möter man inte bara Peterskyrkan, Roms heligaste plats, utan också San Paolo fuori le mura med aposteln Paulus grav, San Lorenzo fuori le mura med 200-talsmartyren Laurentius grav, Santa Maria Maggiore, Colosseum, Laterankyrkan, Santa Croce in Gerusalemme, och naturligtvis klarissklostret San Lorenzo in Panisperna, där Birgitta tillbringade mycket tid. Ibland får man en särskilt levande bild av hur hon rör sig mellan alla dessa platser, som när hon lyfts upp i luften och flyger från Peterskyrkan till Pauluskyrkan som en pil – tamquam sagitta. Också i Uppenbarelserna återkommer platser som Peterskyrkan, Pauluskyrkan, San Lorenzo fuori le mura.

Laterankyrkan och Santa Maria Maggiore låg inne i staden och hade inget band till martyrgravarna, som alla låg utanför de antika stadsmurarna. Dessa bägge kyrkor hade lagts till listan av kyrkor med avlat först i samband med det andra heliga året 1350. Det första heliga året 1300 handlade uteslutande om att besöka apostlarna Petrus och Paulus gravar. Det bekräftar att vallfärderna till Rom växte fram ur vallfärder-na till martyrernas gravar. Också Birgitta sökte framför allt efter martyrgravar. Kanoniseringsprotokollet berättar att hon besökte martyrhelgedomarna utanför staden med stor fromhet och i tystnad, oavsett om det var varmt eller kallt, om det regnade eller om vägarna var leriga.

Hennes dotter Katarina brukade gå till San Sebastiano, en kyrka vid Via Appia söder om Rom där man inte bara vördade den romerske soldaten Sebastianus grav, utan också minnet av Petrus och Paulus, vilket är skälet till att kyrkan från 300-talet kallades apostlarnas kyrka, Basilica apostolorum. På Birgittas tid trodde man att också alla 200-talets påvar tillsammans med det berömda helgonet Cecilia vilade i San Sebastiano i stället för i San Callistokatakomben i närheten, som hade glömts bort i början av medeltiden i likhet med nästan alla Roms katakomber.

Andra intressanta spår av Birgittas vallfärder utanför Rom finner man i hennes Uppenbarelser. I många av dem talar Agnes till henne. Man vet att Birgitta firade Agnes årsdag 21 januari. Även Laurentius talade till Birgitta. Både Agnes och Laurentius var välkända och vördade också i det medeltida Sverige.

Birgitta blev enligt egen önskan begravd i Rom, på begravningsplatsen i klostret San Lorenzo in Panisperna. När hon dog stod det klart att hela hennes liv hade varit en rörelse från Sverige till Rom.

Med hennes död 1373 börjar en rörelse åt andra hållet. Efter det att hon begravts i Rom rapporteras de första underverken – i Sverige. Bara ett år efter hennes död förs dock hennes kropp till Vadstena i Sverige. Det är också kort efter hennes död som det första klostret fullbordas i Vadstena, vilket återigen betonar rörelsen från Rom tillbaka till Sverige. Denna kvinna kunde sända andliga rikedomar till sitt land genom att lämna det och tillbringa resten av sitt liv i Rom. Birgitta är en god illustration av denna både fysiska och andliga rörelse från Sverige till Rom, från Rom till Sverige.

Birgitta försökte övertala påven att återvända till martyrernas gravar. Hon säger till Clemens VI: ”Kom till Italien, och … se de gator, som är röda av helgonens blod” (Rev VI, 63). En särskilt viktig och poetisk text är Rev III 27, där Birgitta ber till jungfru Maria för Rom, där många av de kyrkor där martyrerna var begravda låg i ruiner. Hon ser trädgårdar med rosor och liljor som står för martyrer och bekännare. Birgitta trodde att det fanns 7 000 romerska martyrer för varje dag på året. I Rev VI 105 ber jungfru Maria Birgitta att besöka Roms heliga platser på grund av all den avlat som hon kan få där från Kristus tack vare helgonens ärorika blod och böner. Genom att gå till martyrernas gravar fick Birgitta del av den andliga förnyelse som Kristus erbjöd.

300-talets vallfärder: längtan efter en plats

Nu kan vi lämna Birgitta och se på andra sidor av den rörelse till och från Rom som hon var en del av. När hon kom till Rom 1349 hade kristna vallfärder till Rom pågått i minst tusen år. Under förföljelserna på 250-talet och omkring 300 hade många kristna dödats för sin tro. Efter dessa förföljelser blev det möjligt att organisera vallfärder till martyrernas gravar. En del vallfärder var lokala, andra internationella. De internationella vallfärderna gick vid den här tiden antingen till martyrgravarna i Rom eller till de bibliska platserna i det Heliga landet, som beskrivs i en resedagbok av den rika damen Egeria i slutet av 300-talet. Besöken vid de romerska martyrernas gravar började som årliga vallfärder för den lokala gemenskapen, vilket omvittnas av ett dokument från 336, den så kallade Depositio martyrum, ”martyrernas begravningsdagar”. Den består av en förteckning av datum, namnet på martyrerna som firas en viss dag, och namnet på den katakomb dit den lokala kyrkan skulle gå för att fira årsdagen av martyrens död och begravning. Det är viktigt att förstå både vad detta betydelsefulla dokument är och vad det inte är. Det är inte ett uppslagsverk med helgonbiografier, där kristna kan finna inspiration i helgonens livsstil – det skulle vara en ganska modern inställning. Det är ett dokument som visar att det allra viktigaste inte var att bli inspirerad av helgonets liv, utan snarare att bege sig fysiskt till den plats som blivit helig genom att martyrens grav låg där. Nästan uteslutande upptas namn på lokala romerska martyrer vars gravar man lätt kunde besöka utanför stadsmurarna, men där finns också namn på nordafrikanska martyrer, som Cyprianus, biskop i Kartago, där han också blev begravd. I sådana fall nämner Depositio martyrum den plats dit den romerska kyrkan begav sig för att fira detta helgon, för en plats behövdes, och den skulle helst se ut som en grav. Därför firade man Cyprianus i San Callistokatakomberna.

Sådana lokala vallfärder genomfördes i alla städer där martyrer hade begravts. De mest berömda martyrgravarna lockade pilgrimer också från andra städer. Rom intog en särställning, både på grund av det stora antalet martyrer från de sista förföljelserna under Diocletianus och under de tidigare under Decius och Valerianus, och på grund av att där fanns två apostlagravar: Petrus och Paulus.

Nya testamentet, tidigkristna texter och vördnad för döda kroppar

Men vad var egentligen så intressant med martyrernas gravar? Moderna katoliker brukar vara glada över att ha helgon, men ser dem framför allt som en moralisk förebild och inspiration. Det viktiga är hur de levde, inte deras döda kropp. Vördnad för en död kropp upplevs som något genant av många människor idag. Men det är uppenbart att man redan på 100-talet e.Kr. – om inte tidigare – behandlade de kristna martyrernas döda kroppar som skatter. Varför?

Några texter i Nya testamentet kan göra det lättare att förstå hur en död kropp kan betraktas som något värdefullt.

Martyrium har med liturgi att göra. Paulus skriver till de kristna i Rom: ”frambär er själva (”era kroppar” i den grekiska grundtexten) som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst” (Rom 12:1). Att frambära, offra sin egen kropp till Gud är alltså den gudstjänst som Gud vill ha. Här förbinds martyriet med eukaristin, firandet av offret eller frambärandet av Kristi kropp. När Kristus bryter brödet och säger att det är hans kropp under den sista måltiden ber han sina lärjungar: ”Gör detta till minne av mig” (Luk 22:19). Gör detta – vad är det lärjungarna skall göra? Talar texten bara om riten, om att bära fram brödet som Kristi kropp? Eller uppmanar han sina lärjungar att offra sina kroppar som han gjorde med sin, och som Paulus skriver är en gudstjänst? Påven Johannes Paulus II anspelade på den senare tolkningen och bandet mellan eukaristi och martyrium under den mässa i Peterskyrkan 27 oktober som avslutade biskopssynodens möte om framtidens katolska biskopar: ”’Gör detta till minne av mig’”, sade påven, ”omfattar inte bara det rituella upprepandet av den sista måltiden, utan också, som en följd av det, beredskapen att offra sig själv för hjorden, och göra som Han gjorde under sitt liv och framför allt i sin död.” Med dessa ord påminde påven biskoparna om något som de tidiga kristna generationerna var väl medvetna om: bandet mellan martyrer och biskopar. Den romerska kyrkans äldsta kalender från år 336, den så kallade Depositio, består av två olika listor: en med datumen för begravningarna av martyrerna (Depositio martyrum), en annan med begravningsdatum för biskoparna (Depositio episcoporum). Bägge årsdagarna firades. Biskopen tycks ha burit i sin person heligheten hos den kyrka han tjänade. Både att vara biskop och att vara martyr har något att göra med en central upplevelse hos den kristna kyrkan, en upplevelse som översätts i en rit i eukaristin. Den romerska kyrkans äldsta kalender och Johannes Paulus II:s predikan pekar på ett slags triangel av eukaristi, martyrium och biskopar. Allt detta bekräftar martyriets djupa band till eukaristin.

Det finns fler bibliska texter som kan vara till hjälp för att förstå hur den kristna traditionen ser på vad en martyr är och vad hans eller hennes offrade kropp är. Att offra, att bära fram något, betyder att man ger kontrollen över ett stycke av skapelsen tillbaka till Skaparen. En martyrs kropp har getts tillbaka till Gud, den hör till Gud på ett särskilt sätt. Kanske kan man också påminna om orden i bönen Fader vår: ”må ditt rike komma” och ”må din vilja ske”. Dessa bägge böner är intimt förknippade med varandra – i Lukasevangeliets version utelämnas rentav ”må din vilja ske”, kanske för att denna bön redan finns i ”må ditt rike komma” (längre version i Matt 6:10, kortare i Luk 11:2). Bägge kan tillämpas på martyren, människan som överlämnas till Gud, överlämnar kontrollen till Gud: ”må din vilja ske”. Denna människas kropp kanske kan sägas bli en del av ”riket”: ett stycke av skapelsen där Hans vilja verkligen har skett.

Enligt kristen tro är Guds ande närvarande på ett särskilt sätt i en martyr i själva dödsögonblicket. Paulus skriver att kroppen är den heliga andens tempel (1 Kor 6:19). Jesus lovar att Faderns ande skall vara med hans lärjungar när de förföljs (Matt 10:20). Mer än 300 år senare påpekar påven Damasus (366–384) att den unga flickan Agnes, som dödades som martyr i Rom vid mitten av 200-talet, täckte sin nakna kropp med sitt långa hår inte för att hon skämdes, utan för att ”ingen dödlig fick se Herrens tempel” (ne templum Domini facies peritura videret).

Man kan jämföra med det eukaristiska brödet, som överlämnas till Gud och uppfylls av hans ande. Både de tidiga kristna martyrerna själva och deras samtida betonade bandet mellan martyrium och eukaristi. Ignatios av Antiochia skrev i början av 100-talet till de kristna i Rom, dit han fördes för att dödas: ”Jag är Guds mjöl” (Till de kristna i Rom, 4:1). Lärjungarna till Polykarpos, som dödades i Mindre Asien 167 e.Kr, beskriver hur han dödades på bålet: ”Han stod där inte som kött utan som bröd, och vi kände en doft av rökelse” (Polykarpos martyrium 15:1).

Men det finns en viktig skillnad. Enligt kristen tro förvandlas verkligen brödet och vinet. Men vad händer med en martyrs kropp efter döden? Kanske kan den liknas vid ett tabernakel där det vigda brödet har förvarats. Men många har sett mer än så i dessa kroppar. Paulinus av Nola skriver: ”Den heliga andens närvaro ger sig aldrig av och ger en levande nåd åt de heliga gravarna” (Sång 21,632–3). Han menar att det finns en andlig kraft i martyrernas gravar. Är detta hedendom? Eller betonar det enheten mellan kropp och själ som är så typisk för den tidiga kristendomen: kroppen var en del av människan och förväntades uppstå. Kroppen var inte något avfall som själen var glad över att göra sig av med efter döden. Här kom kristendomen med något nytt: både judar och anhängare av de traditionella grekisk-romerska kulterna menade att en död kropp var något negativt.

Till och från Rom

Vallfärderna till martyrgravarna i Rom har lämnat många spår också i den moderna katolska kyrkans liv idag. Alla katolska biskopar avlägger rutinbesök hos påven och hans medhjälpare vart femte år på vad som kallas ”ad limina-besök”. Det som underförstås är ”ad limina apostolorum”, till apostlarnas trösklar, och apostlarna är Petrus och Paulus. Syftet med besöket i Rom är inte i första hand att träffa påven utan att besöka apostlarnas gravar. I dem finns en stor del av Roms religiösa värde. Det märks tydligt i Roms tidigkristna konst, särskilt i absidmosaikerna från 300- och 400-talet, där de bägge apostlarna, som var begravda i Rom, tillsammans blev en symbol för hela apostlakollegiet och därigenom för hela kyrkan som var samlad kring sin uppståndne Herre.

Vallfärderna till Petrus och Paulus gravar ledde med tiden till att man proklamerande det första heliga året 1300. Samtida vittnen berättar om väldiga pilgrimsskaror. Deras beskrivningar kan förefalla överdrivna, men inte för den som såg Rom i augusti 2000, då staden invaderades av två miljoner katolska ungdomar. Det är viktigt att betona att både medeltida och moderna pilgrimer kom till Rom inte för att se påven, som man kanske kunde förvänta sig, utan för att bege sig till de heliga platserna, och särskilt till Peterskyrkan, där Petrus är begravd. Än idag finns det en rörelse från världen till Rom.

Det finns en annan rörelse från Rom till världen: reliker. Det är svårt att finna en modern människa som tycker att det är en bra idé att stycka upp en död kropp. Men å andra sidan kan man säga att en offrad eller utgiven kropp aldrig är så utgiven som när den delas upp i små bitar som det brutna brödet och sprids över världen. Att sprida reliker kan på sätt och vis vara som att sprida riket. Där en relik är, där sprider riket sin kraft som jästen i en deg. Detta för tanken till hur eukaristin firades i det tidigkristna Rom: fermentum betyder jäst men syftar på det eukaristiska bröd som vigdes av biskopen och bröts i små bitar för att sändas ut till prästerna i församlingarna, där det blandades med annat bröd, vigt av dem. Att sprida reliker sågs som att erövra mark för Gud, att sprida hans rike. Paulinus av Nola var övertygad om att Gud hade en plan i spridningen av heliga gravar och reliker: de var en spegel av evangeliets utbredning, och spridandet av reliker var nära förknippat med evangelisation.

Men i Rom öppnade man inte de heliga gravarna före 600-talet. Lösningen fann man i kontaktreliker, föremål som hade varit i fysisk kontakt med graven. Än idag ger påven bort kontaktreliker varje år den 29 juni: de s.k. pallia, ”påveslipsen”, en tygremsa som har varit i kontakt med Petrus grav, och som påven ger till ärkebiskoparna i världens viktigaste städer.

Martyrerna och eukaristins topografi

Några av de romerska martyrerna har en särskild ställning i den kristna traditionen, nämligen de som nämns i Canon Romanus, den första eukaristiska bönen, än idag ofta använd i katolska mässor över hela världen. Där finns två listor på martyrer och helgon, som efter sina första latinska ord kallas Communicantes och Nobis quoque. I det här sammanhanget räcker det med att se närmare på communicantes, som är den äldsta av de två.

”I gemenskap med hela kyrkan kommer vi med vördnad ihåg den saliga jungfrun Maria, vår Guds och Herres Jeus Kristi moder. Vi vördar även den helige Josef, dina heliga apostlar och martyrer: Petrus och Paulus, Andreas, Jakob och Johannes, Tomas, Jakob och Filippos, Bartolomaios och Matteus, Simon och Taddaios, Linus, Cletus, Clemens, Sixtus, Cornelius, Cyprianus, Laurentius och Chrysogonus, Johannes och Paulus, Kosmas och Damianus och alla dina helgon.”1

Denna lista skrevs i Rom, och nya helgon lades till då och då. Det sista tillägget var Josef, som lades till 1962 av påven Johannes XXIII. Förutom Petrus och Paulus, kan man gissa att de övriga apostlarna lades till senare, tillsammans med Petrus första efterträdare Linus, Cletus och Clemens. Dessa tillägg avspeglar en historisk mentalitet som hör till en senare epok. Andra tillägg är helgonen knutna till tre viktiga kyrkor i Rom, som idag heter San Crisogono, Santi Giovanni e Paolo och Santi Cosma e Damiano. Dessa tillägg kan höra till 500-talet.

Den äldsta kärnan anses vara en grupp på fyra martyrer: Sixtus, Cornelius, Cyprianus och Laurentius. De var alla begravda i Rom utom Cyprianus, som dock firades i Rom, närmare bestämt i San Callistokatakomberna vid Via Appia. Redan Depositio martyrum från 336 nämner hans årsdagsfirande där. Sixtus II avrättades 258, under den omfattande förföljelsen under kejsar Valerianus, när han trotsade förbudet att bege sig till San Callistokatakomben för att fira eukaristin. Laurentius var hans diakon och dödades fyra dagar senare. Cyprianus dödades i samma förföljelse efter att i ett berömt brev ha berättat om Sixtus’ död. Cornelius hade dödats åtta år tidigare när förföljelserna bröt ut under kejsar Decius. Här börjar eukaristin få en topografi. Tre av dessa fyra martyrer firades i San Callisto vid Via Appia sydöst om Rom, den fjärde vid Via Tiburtina nordöst om staden. Påvekryptan i San Callistokatakomben framstår som ett slags centrum och symbol för den eukaristiska bönen. Man kanske kan säga att förföljelserna under Decius och Valerianus vid mitten av 200-talet har präglat den eukaristiska traditionen. I eukaristins mitt finner vi en tidpunkt och en plats: Rom år 258. För den västliga kristna traditionen ändrade denna upplevelse allt, kanske så som Förintelsen ändrade den europeiska judiska traditionen. Men i den kristna tolkningen var händelserna år 258 något positivt.

De romerska martyrerna och den svenska almanackan

Man kan lätt konstatera att dessa romerska martyrer är nära knutna också till Sverige. Det räcker att bläddra i en modern svensk almanacka. Grundstrukturen i dagens svenska namnsdagar utgörs av martyrernas årsdagar i den romerska kalendern Depositio martyrum från 336 eller i vissa fall dess utvidgning i 400-talets helgonkalender Martyrologium Hieronymianum.

20 januari: Fabian och Sebastian. Fabianus och Sebastianus hade ingenting gemensamt mer än att de begravdes samma datum vid Via Appia sydöst om Rom. Fabianus var biskop i Rom 236–250, dödades i början av Decius förföljelse 250 och begravdes i San Callistokatakomben i Påvekryptan. Sebastianus dödades under Diocletianus långa förföljelse några årtionden senare, kanske var han en soldat som dödades så tidigt som 280. Han begravdes i den katakomb som kallades ad catacumbas, dagens San Sebastianokatakomb.

21 januari: Agnes, en ung flicka från en rik familj, dödades i Rom vid mitten av 200-talet, under Decius eller Valerianus förföljelse. Hon begravdes i en liten katakomb vid Via Nomentana norr om Rom. Birgitta bad ofta där. Agnes visade sig för henne, talade till henne om jungfru Maria eller gav henne andliga råd (Rev III, 12; III 30; IV 11; IV 17; IV 20; IV 124). Agnes har alltid tilltalat kristna kvinnor. Redan på 400-talet fanns det ett kvinnligt kloster vid hennes grav. Kvinnor i alla tider har sett Agnes som en nära vän, från Birgitta till Thérèse av Lisieux, som berättar en komisk historia i kapitel 170 i sin En själs historia: ”Vi besökte den heliga Agnes kyrka, och det gladde mig också. Hon var en av mina barndomsvänner, och jag hälsade på henne i hennes eget hem. Jag försökte få tag på en relik för dig, Moder, men först lyckades jag inte. Men medan människorna vägrade kom Gud till min hjälp. Ett litet stycke röd marmor föll ned från en mosaik som går tillbaka till martyrernas egen tid och hamnade framför mina fötter. En sådan vänlig gest! Den heliga Agnes själv gav mig ett minne från sitt eget hus.”

14 februari: Valentin, alla förälskades skyddshelgon, finns inte i Depositio martyrum från 336 utan först i 400-talets Martyrologium Hieronymianum. Han är välkänd idag av kommersiella skäl, men var troligen inte en romersk martyr utan snarare en martyr i staden Terni några mil norr om Rom. Förvirringen uppstod på grund av att det fanns en katakomb uppkallad efter en viss Valentinus vid Via Flaminia norr om Rom, och också Terni ligger vid Via Flaminia. Men den romerske Valentinus var troligen en rik och from kyrkosponsor på 300-talet, inte en martyr.

29 juni har Peter namnsdag i Sverige. Depositio martyrum nämner här ett firande av både Petrus och Paulus, och att någonting har hänt år 258. Då flyttades deras firande på något sätt till Via Appia, där det under andra halvan av 200-talet koncentrerades till en märklig plats ovanför San Sebastianokatakomben med tak och bänkar och en rödmålad vägg som täcktes av 600 inristade klotter, graffiti, som åkallar Petrus och Paulus. Man vet inte om apostlarnas kvarlevor fördes hit undan förföljelserna, eller om de kanske redan hade förstörts. Än idag har för övrigt ingen säkert kunnat peka ut Petrus kvarlevor, trots försök i den riktningen efter utgrävningarna på 1940-talet under Peterskyrkan. Paulus grav å andra sidan har aldrig grävts ut, men det finns långt framskridna planer på att detta snart skall ske. På sätt och vis kan man kanske se en djup symbolik i det faktum att Roms mest vördade reliker inte kan visas upp: så mycket har de offrats och splittrats.

10 augusti finner vi i svenska almanackor Lars, på latin Laurentius, Sixtus II:s diakon som dödades 258 och begravdes i en katakomb vid Via Tiburtina, där idag kyrkan San Lorenzo fuori le mura ligger.

22 november firas Cecilia, musikens skyddshelgon, som inte nämns i Depositio martyrum. Hon begravdes i början av 300-talet i en krypta nära den s.k. Påvekryptan, där 200-talets påvar hade begravts, i San Callistokatakomben vid Via Appia. Cecilia har också blivit en nära vän till många kvinnliga helgon genom historien. Thérèse av Lisieux bekänner tidigare i kapitel 169 av En själs historia att hon stal jord från Cecilias grav: ”Efter Colosseum begav vi oss till katakomberna. Vi var helt enkelt tvungna att skaffa en souvenir från katakomberna. Vi väntade tills gruppen gav sig av och lyckades lägga oss ned i det som en gång hade varit den heliga Cecilias grav. Där lyckades vi sopa upp en del av den jord som hade gjorts helig av hennes heliga kvarlevor.” Den unga Thérèse känner här instinktivt samma vördnad för den nästan fysiska heligheten i Cecilias kvarlevor och allt som varit i kontakt med dem som de tidigaste kristna generationerna. Det kan tilläggas att både Agnes och Cecilia har knutits också till den eukaristiska traditionen genom att de ingår i den andra martyrlistan i den första eukaristiska bönen, den s.k. Nobis quoque.

Nyårsafton, slutligen, firar svenska almanackor Sylvester, vars namn har blivit synonym till nyårsafton i många länder. Silvester var biskop i Rom under kejsar Konstantin i början av 300-talet och begravdes i Priscillakatakomberna vid Via Salaria norr om Rom.

Martyrologierna: heliga gravar eller inspirerande livsstil?

De flesta av dessa romerska martyrer ur den svenska almanackan finns alltså redan i Depositio martyrum/episcoporum från 336, som är ett grundläggande dokument för att förstå årets struktur för alla kristna än idag. Valentinus och Cecilia kom till i 400-talets Martyrologium Hieronymianum. Här kan man se en rörelse från lokalt till universellt. Depositio handlar nästan bara om Rom och dess lokala firande. Martyrolo-gium Hieronymianum tar med helgon från resten av Italien, Afrika och Mellanöstern för att visa vilka martyrer som firas en bestämd dag i alla världens lokalkyrkor. Den skrevs i Norditalien, försvann redan i slutet av 600-talet från Italien men spreds till Auxerre i Frankrike. En enda handskrift i Auxerre är ursprunget till alla andra kopior i Frankrike, där man i olika lokala traditioner lade till mängder av lokala franska helgon.

På 800-talet utvecklades en ny typ av helgonkalender eller martyrologium: de så kallade historiska martyrologia. Här ersattes de korta notiserna i tidigare martyrologia av längre biografier. På 800-talet förändras så martyrologiernas liturgiska funktion. Från att ha varit en förteckning över liturgiska firanden, blir martyrologiet en text man läser i liturgin. Den andliga förnyelsen garanteras nu av biografin, av livsstilen, och inte av fysisk närhet till graven. Berömda historiska martyrologia skrevs av Florus, Ado, Beda, och framför allt Usuardus, en benediktinmunk i 800-talets Paris. Usuardus martyrologium trycktes på 1400-talet och blev det dominerande martyrologiet också i Rom fram till slutet av 1500-talet.

Som en följd av det förnyade intresset för kyrkans historia under 1500-talets religiösa förnyelse reviderades martyrologiet av en kommission med kyrkohistorikern kardinal Cesare Baronio. Slutprodukten godkändes 1586 och fick namnet Martyrologium Romanum. Det bygger på Usuardus martyrologium som skrevs i Paris 700 år tidigare. Återigen ser man rörelsen till och från Rom: från Rom till Frankrike, från Frankrike till Rom, som ett slags in- och utandning.

Den senaste reviderade upplagan av Martyrologium Romanum har redan nämnts ovan och presenterades i Vatikanen i oktober. Men när man talar om den moderna katolska kyrkans förhållande till martyrer måste man också minnas den ekumeniska minnesgudstjänsten vid Colosseum 7 maj 2000 till minne av trons vittnen under 1900-talet. Den innebar ingen formell kanonisering, och dessa trosvittnen finns inte med i den nya upplagan av Martyrologium Romanum. Men kanske hade de kunnat vara med: i fornkyrkan räknades martyriet som ett andra dop, som rentvådde från alla synder som begåtts efter dopet, också kyrkosplittringens synd. I martyrerna har alltså de kristnas enhet redan förverkligats, för de är alla förenade med Kristus och därmed med varandra. Minnesgudstjänsten vid Colosseum betonade att martyriet är något som hör också till vår moderna tid och inte bara till fornkyrkan.

Unga pilgrimer mellan Rom och världen

Än idag kommer många pilgrimer till Rom och inte bara för de heliga åren. Det finns både likheter och skillnader mellan de moderna pilgrimerna och deras tidigkristna och medeltida kolleger. I mitt arbete som arkeolog har jag de senaste åren ägnat mig åt utgrävningar under den tidigkristna kyrkan San Lorenzo in Lucina i Rom och har ofta haft tillfälle att visa kyrkan och utgrävningarna både för grupper från Sverige och från andra länder. Kyrkan är full av utställda reliker av tidigkristna martyrer, men inga moderna besökare stannar upp inför dem. Å andra sidan blir besökarna i allmänhet mycket engagerade av frågor och diskussioner om de första kristna och om vad som hände under förföljelserna. Moderna människor tycks sällan känna något för reliker och gravar men blir gärna inspirerade av en livsstil.

Å andra sidan finns det tydliga tecken som visar att moderna männi-skor, och särskilt ungdomar, är mycket känsliga för vallfärder och heliga platser i allmänhet. Ingen kan glömma de tre dagar i augusti 2000 när hundratusentals ungdomar från hela världen vandrade sakta och i tystnad längs Roms gator till den heliga porten i Peterskyrkan. 500 ungdomar hade kommit i ett särskilt tåg – korståget – från Sverige tillsammans med sin biskop Anders Arborelius. Denna vallfärd var intressant eftersom många menar att dagens katolska kyrka kretsar för mycket kring påvens person. Men dessa unga människor var mer intresserade av vallfärden i sig än av att träffa påven. Påven väntade inte på dem in-nanför den heliga porten. Många unga pilgrimer berättade att de ville göra någonting för sin tro. De var intresserade av andlig förnyelse genom själva vallfärden, genom att bli trötta för Gud. Visst ville de också träffa andra ungdomar och påven, men det var nästan aldrig det viktigaste skälet till att de var där.

Ungdomsvallfärden i fjol visar att somliga urgamla tankar kan bli egendomligt fruktbara i den moderna världen och bland ungdomar. Unga människor, vare sig de är pilgrimer på Världsungdomsdagen eller seminarister på det svenska katolska prästseminariet i Rom, Collegio Svedese, förstår lätt meningen med att bege sig till Rom för att sedan återvända hem med någon form av andligt bagage. Det kan vara fruktbart att inför det tredje kristna årtusendet se denna rörelse av unga människor mellan Sverige och Rom mot bakgrund av vallfärderna till martyrernas gravar i Rom å ena sidan och spridningen av reliker från Rom över hela världen å den andra, och varför inte förknippa bilden av två miljoner ungdomar under ungdomsdagen i augusti 2000 på det öppna fältet i Tor Vergata utanför Rom med de grönskande fälten ovanför San Callistokatakomben – och med det svenska seminariet Collegio Svedese.

Tidigkristna pilgrimer, den heliga Birgitta, medeltida martyrologia, martyrerna i den romerska mässan, de heliga åren, de två miljoner ungdomarna i Tor Vergata och studenterna på Collegio Svedese hör alla till den stora rörelsen till och från Rom, i ett slags in- och utandning. Rom intar en viktig plats i denna rörelse. Men Rom ensamt är inte hela den katolska kyrkan. Snarare är Rom en del av varje lokalkyrkas identitet. Och denna rörelse, denna andhämtning, pekar på något centralt i den kristna traditionen: bandet mellan martyrium, eukaristi, och kyrkans helighet symboliserad av biskopen, som i 300-talets lista på de romerska biskoparnas begravningsdatum. Dessa tre tankar finns i varje lokalkyrka, men i hjärtat på varje lokalkyrka påminner dessa tankar också om erfarenheten i den romerska kyrkan, och särskilt om det område som är så rikt på martyrgravar och tidiga påvegravar vid Via Appia i katakomberna San Callisto och San Sebastiano. Detta geografiska område är på sätt och vis närvarande varje gång som eukaristin firas. Och de tankar som denna plats pekar på, martyriet, eukaristin och kyrkans helighet i sina biskopar, är som ett slags triangel omkring en mittpunkt som är svår att beskriva i ord, men som hör till själva hjärtat i det katols-ka sättet att vara kristen.

Källor

Kanoniseringen av Birgitta och hennes dotter Katarina publicerades mellan 1924 och 1946 i två volymer av Isak Collijn:

Acta et processus canonizacionis Beate Birgitte, ed. Isak Collijn (Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, serie 2, latinska skrifter I), Uppsala 1924–1931.

Processus seu negocium canonizacionis B. Katerine de Vadstenis, ed. I. Collijn (Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, serie 2, latinska skrifter III), Uppsala 1942–1946.

Den nya katolska helgonkalendern: Martyrologium Romanum Ex decreto Sacrosancti Oecumenici Concilii Vaticani II instau–ratum auctoritate Ioannis Pauli II promulgatum Congregatio de Culto Divino et Disciplina Sacra-mentorum Editio Typica, 2001.

Not

1. Communicantes, et memoriam venerantes, in primis gloriosæ semper Virginis Mariæ, Genitricis Dei et Domini nostri Jesu Christi: sed et beati Joseph eiusdem Virginis Sponsi, et beatorum Apostolorum ac Martyrum tuorum, Petri et Pauli, Andreæ, Jacobi, Joannis, Thomæ, Jacobi, Philippi, Bartholomæi, Matthæi, Simonis, et Thaddæi, Lini, Cleti, Clementis, Xysti, Cornelii, Cypriani, Laurentii, Chrysogoni, Joannis et Pauli, Cosmæ et Damiani, et omnium Sanctorum tuorum.