Alexis de Tocqueville är rätt okänd i dagens Sverige. Också de politiskt och socialhistoriskt medvetna lär på sin höjd känna till den franske samhällstänkarens bok om folkstyret i Amerika som för övrigt kom i nyöversättning häromåret, men få torde ha läst den eller framför allt hans andra mästerverk om den ”gamla regimen” och revolutionen. I vår omvärld erkänns Tocqueville däremot som en frihetsfilosof av rang och en moderniseringspionjär.
Nu tecknar den brittiske historikern Hugh Brogan en bild i helfigur av den store tänkaren och (något svagare) politikern, detta i en välskriven kolossalbiografi kallad Alexis de Tocqueville: Prophet of democracy in the age of revolution.
Här följer vi Tocquevilles märkliga öde i bästa engelska life and letter-stil. Tocqueville tillhörde den franska högadel som fått se flera medlemmar avrättade efter 1789, och som tvangs omorientera sig under de abrupta, oroliga händelser som tog vid, liksom i det nya samhälle där man i jämlikhetens namn upphävt ståndsprivilegierna. Hans familj var tursamt nog inte direkt drabbad av terrorn. I sitt vackra gods nära Cherbourg och genom att delta i regionens olika bestyr hade man chanser att sysselsätta sig. Den stora utmaningen låg i att skapa en ny social ställning, liksom att avgöra om man borde ge de nya herrarna sitt stöd.
Efter försök att etablera sig politiskt och litterärt reste Tocqueville bara 25 år gammal till Amerika. Han hade ombetts studera de amerikanska fängelserna för att se om Frankrike hade något att lära. Han anade dock att där fanns mera att inhämta, inte minst av det folk- och lagstyre vars former kanske kunde hjälpa det efterblivna, konfliktfyllda Frankrike att komma ifatt tiden. Mödosamt insamlar Tocqueville under ett årslångt uppehåll material och böcker, gör intervjuer med fängelsedirektörer, politiker och administratörer.
Brogan betonar hur även det nya landets människor och natur hänförde den unge fransmannen liksom hans vän, författarkollega och medresenär Beaumont. De reser flitigt omkring och samlar data, far tidvis in i den orörda vildmarken, besöker nybyggare, deltar i diskussioner, audienser och middagar, oftast i den dåtida eliten, och anar snart att de står inför en politiskt och socialt helt ny värld vars möjligheter syns outtömliga.
Alexis de Tocqueville skulle redan med sin begåvning och sitt krav på äkthet tvingas omvärdera de bekvämt invanda principer som väglett lantadeln. I ett tidigt brev jämför han sig med en man som fylld av ångest känner golvet och väggarna skaka omkring sig. Med Amerikaresan fick Tocqueville snart sin egen bild av ett helt nytt samhälle. Han blev nu liberal reformist, mindre genom en snabb omvändelse än via en smärtsam process av stegvis, resonerande klargöranden, men han gick i detta dock inte lika långt som exempelvis den gode vännen John Stuart Mill. Fast Tocqueville radikaliserades, skulle han aldrig kapa banden till de gamla värderingarna eller den katolska tron. Inför det stöd som Amerikas kyrkor gav folkstyret var han påfallande öppen. Det gladde honom särskilt att katolicismen i Amerika sades vinna ökat stöd. Inför Amerikas protestanter stod han dock närmast förfärad – han var alls inte på deras våglängd och tycks ha sett på dem som förklädda ateister.
Enligt Tocqueville rymde demokratin för-utom möjligheter också faror. Avunden och maktviljan drog med sig, ansåg han, en centralism och än värre en konformism, som han misstänkte skulle göra det svårt att bevara den variation och det rum för det udda som hade hört det gamla samhället till. För presidentmakten, de centrala regeringsorganen och partiväsendet i Amerika visade Tocqueville däremot föga intresse.
Då Hugh Brogan kommer in på sitt föremåls syn på folkstyret ser han bitvis litet väl anakronistiskt på en tänkare, av vilken han tydligen självklart förväntar sig åsikter liknande dem som 2000-talets socialvetenska-pare och politiska radikaler hyser. Att Tocqueville trots sin kritik ändå såg värden i det samhälle som format honom är trots allt att vänta.
Tocqueville värdesatte sans och självbehärskning, både som personlig egenskap och politisk princip. För de revolutionära jakobinerna och deras arvtagare var han främmande, samtidigt som han tog över något av deras uppoffrande republikanism. Napoleon-partiet och dess arrogans kunde han heller inte fördra. På samtidens ökande gudsfientlighet och hårdhet såg Tocqueville med märkbar beklämning. Hans släkt hade länge tillhört, vördat och beskyddat kyrkan, hans närmaste förtrogne som ung var för övrigt en varmhjärtad abbé. Tocqueville drogs intellektuellt snarast i teistisk riktning, och hade god förståelse för tidens socialt aktiva katoliker, men han höll i tidens anda fast vid vad han ansåg vara den gamla trons kärnfrågor.
Instinktivt kände Tocqueville att han hörde hemma i dåtidens övre samhällsskikt. Han var landsbygdens och inte Versailles-kretsarnas röst, var närmast patriarkalisk och därmed mottaglig också för idén om en restaurerad kungamakt. Samtidigt insåg han snart hur oskickligt och med vilken direkt brist på lyhördhet som de kungatrogna sökt återställa det gamla samhällsskicket. Motvilligt blev han därmed republikan.
En kort tid kom Tocqueville att sitta i nationalförsamlingen och var en tid också Frankrikes utrikesminister. I sin offentliga roll var han inte alltid lyckosam; enligt fleras mening var han alltför inåtvänd och analytisk, därtill en föga medryckande talare. Hans inre ambivalens och ovilja att storma fram med enkla, publikvinnande argument låg honom även i fatet.
Tocqueville tillhörde de människor som drivs av glupande ambitioner, och samtidigt plågas av djup otillräcklighet. Han ansattes hela sitt liv av stressmage, och hans hälsa blev trots måttfulla levnadsvanor också hans fall. År 1859 avled han, endast 54 år gammal, hyllad som en ovanligt god och hänsynsfull människa, en kännare av den tumultartade tid som Frankrike genomgick, och som en stilist av den klassiska skolan.
Man kan jämföra Tocqueville med Edmund Burke, vars dom över den franska revolutionen var mer hård och utfärdad på avstånd. Tocqueville insåg som nära iakttagare mer det franska samhällets behov att förnyas men var i sak egentligen inte främmande för Burkes gradvisa reformism. Tocquevilles slutsats att de franska kungarna genom sin centralstyrning berett väg för revolutionen har senare ifrågasatts. Många av hans stora teman är däremot ännu aktuella för oss, flera av dem kom för övrigt skickligt att systematiseras av den tyske sociologen Max Weber.