Cajsa Sjöbergs avhandling Ubi est unitas? (Var finns enheten?) är en vetenskaplig utgåva av en serie brev från början av 1700-talet. Men den är genom brevens innehåll samtidigt ett bidrag till teologihistorien. Breven är skrivna av Johannes Annorelius (1686–1738), som studerade teologi i Uppsala men lämnade Sverige, övergick till katolicismen, och 1708 blev kapucinbroder i Belgien. De är samtliga riktade till hans bror, som var teolog och lärare i Uppsala. Till innehållet är de i själva verket teologiska essayer eller avhandlingar, avsedda att visa på den romerska kyrkans företräden. Johannes Lindblom skrev 1920 en biografi över Johannes Annorelius i Svenskt biografiskt lexikon och uppmärksammade då också dessa brev, som fanns – och ännu finns – i handskrift i Uppsala universitetsbibliotek. Han skriver: ”De utmärka sig för klarhet och skarpsinne och vittna om både intelligens och lärdom.” Somliga är skrivna på latin, andra på franska. Utgåvan omfattar endast de sex latinska breven, som tillsammans utgör 267 sidor.
Avhandlingens titel är välvald, eftersom breven, när de nu är samlade i en bok, utgör ett viktigt bidrag till kontroversteologin från en tid då förutsättningarna för sådana litterära kontroverser starkt förändrats genom den westfaliska freden, som bekräftat de olika samfundens likaberättigande. Därmed blev sådan litteratur givetvis mindre attraktiv.
Men i detta fall tillkommer särskilda omständigheter. Johannes Annorelius härstammade på mödernet från katoliker i Flandern och kände sig i klostret och i sin nya samfundstillhörighet ha kommit tillbaka till sitt hem. Hela hans strävan går nu ut på att övertyga sin bror och genom honom övriga släktingar i Sverige om den romersk-katolska trons sanning. Han vill med sina brev locka dem att konvertera för att därmed rädda sina själar och inte gå miste om sin eviga välfärd.
Annorelius har i dessa brev ett klart och ledigt språk. Visserligen säger Annorelius på något ställe att han använder en skolastisk metod. Men det betyder endast att han i-bland utformar sina argument i en syllogistisk form. I övrigt är det en tydlig skillnad mellan tidigare kontroverslitteratur (t.ex. Roberto Bellarmin) med dess kallt objek-tiverande språk och den livliga, personliga stil, som här möter, i enlighet med en ny tidsanda men också betingad av det syfte som breven har. Cajsa Sjöberg karakteriserar författarens stil som ”vivid, unyielding and without a shadow of doubt about one’s own conviction”, vilket är en träffande beskrivning.
Vad innehållet beträffar berör Annorelius de flesta viktiga läropunkterna och visar på den romerska lärans företräden. Framför allt betonar han det romerska kyrkosamfundet som den fasta punkten i tillvaron, med dess obrutna varaktighet, dess läroauktoritet och dess världsvida utbredning, dess exempel på underverk och jordiska framgångar. Han åberopar ibland tidigare kontroversteologer, framför andra Roberto Bellarmin (1542–1621), vars ”disputationer mot vår tids kättare” från 1590-talet var mönstret för den romerska kontroversteologin, men också Martin Becanus (d. 1624) som gav ut en kortare handbok i samma ämne. Men i stort sett är han självständig och går igenom ett rikligt material med hänvisningar till ett stort antal kyrkofäder och senare teologer. Att spåra dessa källor och ange fyndorterna i nyare utgåvor, främst Mignes Patrologier, har varit ett mycket omfattande arbete, delvis ett detektivarbete, som vanligen krönts med framgång. Denna traditionskommentar redovisas i en genomgående källapparat.
Motståndarna, heretikerna, som Annorelius vill varna för, är givetvis i första hand reformationens män, Martin Luther och hans ”eftersägare” (homologistae). Annorelius hänvisar av någon anledning aldrig till de svenska reformatorerna, inte heller till Hafenreffers kompendium, som hade varit hans lärobok i luthersk teologi. Ibland citerar han korrekt från skrifter av Martin Luther, men ibland möter mycket egendomliga referenser. Han har hört sägas att lutheranerna inte ens kan bota en haltande häst, medan katolikerna ofta visat prov på botande av sjuka. Man kan med avhandlingsförfattaren förmoda, att han syftar på ett ställe i Luthers arbete Om den trälbundna viljan. Där talas det verkligen om en haltande häst, men det är inte en fråga för veterinärer utan det kända argumentet som svar på frågan, hur Gud, som är god och allsmäktig, likväl kan tillåta det onda. Svaret är att han verkar genom människorna, som ofta är dåliga redskap. Om en skicklig ryttare rider på en haltande häst, blir resultatet därefter.
Annorelius sätter sig vid ett tillfälle – som han säger – till bords med Martin Luther och citerar ur hans bordssamtal. Dessa är numera tillgängliga i de sex volymerna Tischreden i Weimarupplagan, med utförliga register. Man kan därför konstatera att Annorelius’ citat ibland har andra källor. Det cirkulerade Lutherförfalskningar, bl.a. författade av Johannes Cochlaeus (1479–1552), som Annorelius en gång nämner i ett annat sammanhang. Sådana kan givetvis ha funnits i det klosterbibliotek som Annorelius anlitade, med fria fabuleringar av vad Luther sagt vid bordssamtalen. (Jfr W. Horkel, Lutherfälschungen einst und heute. Schriftenreihe der Arbeitsgemeinschaft Evangelischer Akademiker, 1986.)
Avhandlingen har register med biografiska uppgifter över nämnda personer. Dess-utom möter ett index över heresier, onekligen ovanligt i en doktorsavhandling, men befogat i detta fall. En kuriositet är, att Bellarmin har en motsvarande förteckning i den första volymen av sina disputationer. (Han har 55 namn, och i Cajsa Sjöbergs avhandling möter nästan samma antal, 54 heresier.)
Avhandlingen Ubi est unitas? är utöver dess förtjänster som editionsarbete också ett insiktsfullt bidrag till ett område i teologihistorien som sällan berörs och som bildar en skarp kontrast till den nya utveckling, som började med den romersk-katolske historikern J. Lortz’ arbete Die Reformation in Deutschland I–II (1939/40) och ledde till den nutida romersk-katolska Lutherforskningen, med helt andra premisser än de som fanns i den gamla kontroversteologin.