”Stärk dina bröder” (Luk 22:32). Det skulle ha kunnat vara mottot för påvens resa till Turkiet. Det storpolitiskt och säkerhetsmässigt känsliga, interreligiöst betydelsefulla och ekumeniskt i alla avseenden stärkande besöket, beskrivs i efterhand med superlativer i både turkisk och internationell press.
Trots det svåra utgångsläget för denna Benedictus XVI:s fjärde utlandsresa, förtröttades varken Vatikanen eller påven i att understryka den egentliga orsaken till resan. Kuriekardinal Walter Kasper yttrade sig optimistiskt redan från början om att den ekumeniska dialogen skulle lyckas: ”Konflikterna i den globaliserade världen tvingar de kristna att åter närma sig varandra […] de västliga och östliga kyrkornas närmande till varandra kan dessutom främja integrationen mellan Väst- och Östeuropa.”
Benedictus XVI underströk själv resans ekumeniska karaktär i samtal med journalister under flygresan till Ankara: ”Det handlar inte om siffror och kvantitet. Det är den symboliska betydelsen som är avgörande, den historiska och andliga. Det är ett möte med patriarken av Konstantinopel, ett möte mellan aposteln Andreas kyrka och hans broder Petrus. Det är ett avgörande möte mellan de båda systerkyrkorna från Rom och Konstantinopel, och därmed är det också ett viktigt steg i sökandet efter de kristnas enhet.”
Benedictus XVI demonstrerade i Turkiet uttrycksfullt hur starkt förpliktigad han känner sig gentemot sina föregångare i den ekumeniska dialogen. Redan tidigt i Vatikanens planering av resan räknade man med ett sammanträffande med företrädare för den grekiska ortodoxin, de syrisk-ortodoxa kyrkorna, armenierna och katolikerna. I synnerhet genom sitt tvåfaldiga besök hos världsortodoxins överhuvud, patriarken Bartholomaios I, visade påven den obrottsliga vänskap som råder mellan Öst och Väst. De båda kyrkliga företrädarna erinrade oförtröttligt om de anmärkningsvärda tidigare mötena, när påven Paulus VI och patriarken Athenagoras utväxlade fridshälsningen i Jerusalem den 5 januari 1964 och de båda systerkyrkornas ledare därigenom återsågs för första gången sedan år 1054.
Den ekumeniska dialogen förpliktar
Den 7 december 1965 upphävde båda sidor sina respektive exkommunikationer. Den 25–27 juli 1967 reste Paulus VI, liksom Johannes Paulus II den 28–30 november 1979, runt i Turkiet. ”I samma anda bör min närvaro idag förnya vår förpliktelse, att – genom Guds nåd – gå vidare på vägen mot återställandet av den fullständiga enheten mellan kyrkorna i Rom och Konstantinopel. Jag kan försäkra er, att den katolska kyrkan vill göra allt för att övervinna hindren och att tillsammans med våra ortodoxa bröder och systrar söka efter mer verksamma medel för det pastorala samarbetet”, betonade Benedictus XVI.
Framför allt hade han [Benedictus] modet att i Turkiet på nytt ta upp frågornas fråga, som redan Johannes Paulus II tagit upp i sina samtal: ”Temat om Petrus och hans efterföljares universella uppdrag har olyckligtvis förorsakat meningsskiljaktigheter, vilka vi hoppas kunna övervinna.” Johannes Paulus II skulle enligt Benedictus ha talat om barmhärtigheten som Petrustjänstens kännetecken. På denna grund måsta man ingå dialog ”med målet att finna ett sätt på vilket Petrusämbetet – i trohet mot dess natur och väsen – kan utövas idag”.
Bartholomaios närmade sig frågorna i samma anda och betecknade den Gudomliga liturgin som ”en erinran om det förgångna och en väntan på Riket”. Ty det är om detta det handlar: att grundligt bearbeta historien så att framtidsperspektiven blir möjliga. Kanske blev därför påvens besök i Hagia Sofia, platsen där exkommunikationen blev offentliggjord år 1054, mer än ett museibesök, snarare en försoningsvandring till en historisk minnesplats.
Jämsides med den teologiska dimensionen betonade påven, vid mötet med patriarken, nödvändigheten av att påminna om de europeiska kulturerna, ”som sedan länge är rotade i den kristna traditionen. Sekulariseringen har försvagat denna traditions fäste, ja den ifrågasätts och förkastas till och med understundom. Inför denna verklighet är vi tillsammans med alla andra kristna gemenskaper kallade till att förnya Europas medvetenhet om sina kristna rötter, traditioner och värden, genom att skänka dem ny livskraft.”
Som helhet har påven följt samma framställningssätt som sin föregångare, men förpliktelsen till ett gemensamt arbete har blivit ännu tydligare artikulerad hos honom: ”Våra ansträngningar att knyta närmare band med den ortodoxa kyrkan är en missionsuppgift. Splittringen som råder mellan de kristna är en skandal för världen och ett hinder för evangeliets förkunnelse.”
Att stärka de kristna i Turkiet
Patriarken Bartholomaios underströk denna uppfattning och tillade: ”Vi erkänner med sorg att vi ännu inte förmår fira de heliga sakramenten tillsammans. Därför ber vi att den dagen må komma då gemenskapen blir fullkomligt återställd.” Dessutom har betydande steg tagits tidigare, framför allt när Johannes Paulus II den 27 november 2004 återlämnade viktiga reliker av östromerska helgon och ortodoxa kyrkolärare till patriarkatet, vilket Bartholomaios särskilt omnämnde.
Vissa passager i påvens och patriarkens predikningar återkom sedan i deras gemensamma slutkommuniké, i vilken båda underströk det ortodoxa Andreasfirandet. Som avslutning på de ekumeniska impulserna erinrade Benedictus XVI om en fråga som berör väldigt många männi-skor i Turkiet; nämligen religionsfriheten som en grundläggande mänsklig rättighet. Som ett synligt tecken på praktiserad religionsfrihet träffade påven därefter patriarken för den armeniska kyrkan, Mesrob Mutafian II och erinrade vid detta tillfälle om det armeniska folkets vittnesbörd, ”som överförts från en generation till nästa, ofta under tragiska omständigheter, framför allt i erfarenheterna under det senaste århundradet”.
Utöver denna ekumeniska dimension var det också påvens innerliga önskan att stärka de kristna gemenskaperna i Turkiet. Till detta bidrog gudstjänsterna i Efesus och Istanbul, men också i synnerhet mötena med Bartholomaios I, som på ett uttrycksfullt sätt fick stöd av gästen från Rom gentemot den turkiska regeringen i Ankara.
Stadfäst tros- och religionsfrihet
Redan vid resans början förklarade Benedictus XVI inför den diplomatiska kåren att kyrkan hoppas att även i framtiden kunna räkna med att Turkiet värnar människornas stadfästa grundläggande rättigheter till tros- och religionsfrihet: ”Turkiet har alltid varit en bro mellan Öst och Väst, mellan Asien och Europa, en korsning av kulturer och religioner […] Det faktum att majoriteten i detta land är muslimer är ett uppenbart inslag i samhällslivet, vilket staten inte kan bortse se från, varför den turkiska författningen också erkänner varje medborgares rätt till tros- och åsiktsfrihet. De civilrättsliga myndigheterna i ett sådant land är därför skyldiga att garantera och tillåta denna faktiska frihet för alla troende och tillåta de religiösa gemenskaperna att fritt få organisera sig […] Jag är fast övertygad om att religionsfrihet är det fundamentala uttrycket för den mänskliga friheten […] Därför kan ni vara förvissade om den katolska kyrkan, som visserligen är liten till antalet men djupt rotad i detta land, vill medverka till en sådan utveckling, särskilt genom fostran av unga människor och skapandet av fred och harmoni mellan medborgarna.”
Det var uppenbart i Ankara och Istanbul att påven ser kyrkan som en partner i samhällsbygget. Än en gång kan man fråga sig om den turkiska staten kommer att anta denna utsträckta hand. Därför var det påvens önskan att tydliggöra att ”vår värld måste inse, att alla människor sins-emellan är förbundna med varandra genom en grundläggande solidaritet. Därför måste de våga se sina historiska och kulturella skillnader, inte som orsak till konfrontation utan som grundval för ömsesidig respekt.”
Därför får den påvliga beskickningen, nuntiaturen, i Ankara en särskilt viktig ställning efter denna resa, eftersom det nu handlar om att utverka konkreta åtgärder från den turkiska regeringen enligt påvens riktlinjer. Möjligtvis kommer nuntiaturen i så fall att i högre grad än hittills bli ett ekumeniskt-politiskt instrument, eftersom de olika kristna grupperna, stärkta av påven och Vatikanen, nu hoppas att man också ska föra deras talan gentemot regeringen i Ankara.
Utmaningarna är många, eftersom verkligheten för de kristna i Turkiet är mycket svårare än vad man kan tro vid första anblicken. Desto mer betydelsefullt blev påvens besök, då han på olika ställen under sin resa kunde påminna om den urkristna traditionen i Turkiet: ”Flera av kyrkans första församlingar grundades här och lyckades mogna inspirerade av apostlarnas undervisning”, sade Benedictus XVI. De kristnas rätt att existera grundlagsfästes 1923 genom Lausannefördraget, som gav både judar, greker och armenier skydd. Detta har till följd att andra kristna gemenskaper visserligen har rätt att existera i landet idag på grundval av 1982 års författning och 2004 års författningsändring, men att dessa grupper inte omfattas av skyddsrätten från år 1923.
Annorlunda uttryckt betyder det att kyrkliga aktiviteter är lagliga så länge de äger rum inom byggnader, administrationer och strukturer som fanns redan 1923. De kristna grupper som inte omfattas av Lausanne-fördraget – i synnerhet katoliker, protestanter och syrisk-ortodoxa – har det svårare. Visserligen erkänner författningen rätten till religions- och trosfrihet, men den turkiska tolkningen av dessa rättigheter handlar uteslutande om individers rättigheter och tar inte hänsyn till de för kyrkorna så nödvändiga kollektiva rättigheterna. Detta betyder exempelvis att kyrkor som etablerats i landet först efter 1923 inte får förvärva fast egendom.
För att protestera mot dessa missförhållanden skrev Vatikanens statssekretariat redan den 5 juli 2002 en promemoria, ”Den katolska kyrkans situation i Turkiet”, som skickades till ambassadörerna från alla medlemsstaterna i Europeiska unionen. Det juridiska läget i Turkiet gör att den katolska kyrkans stift, församlingar och religiösa institutioner inte kan komma i åtnjutande av något rättsligt erkännande från statens sida och att de ansvariga – biskopar, präster och ordensledare – och deras personal inte kan erkännas som religionsföreträdare i turkiska statens ögon. Dessutom kan enligt Vatikanen de religiösa minoriteterna inte skaffa sig några gudstjänstlokaler, ”inte öppna några konfessionella skolor eller seminarier för utbildning av egna präster. Utländska präster och ordenspersoner tvingas genomgå ett speciellt förfarande för att få uppehållstillstånd, som begränsas till ett år”, heter det i promemorian.
Statssekretariatet skrev ytterligare en promemoria den 21 september 2002 och bad mot bakgrund av den svåra juridiska situationen Europeiska unionen: ”Det tycks utomordentligt önskvärt att detta land, som vill bli integrerat i ett Europa som bejakar den kulturella och religiösa mångfalden, med eftertryck inbjuds till detta och därigenom fulländar sina rättsliga former, så att det uttryckligen erkänner alla religiösa minoriteter som finns representerade inom dess gränser, och tillerkänner dem den rättsliga status som de lagligt kan göra anspråk på.”
Klimatet mellan kristna och muslimer har blivit bättre
Mot denna bakgrund blir det tydligt att de kristna grupperna, efter all eufori under påveresan, nu oroar sig för hur det går i fortsättningen. Anonyma röster uttrycker redan oro för att den turkiska statens övervakning kommer att öka, andra hoppas på regeringens insikt. Alla är dock eniga om att påvens besök framför allt har bidragit till att förbättra klimatet mellan kristna och muslimer.
Här gäller det för Benedictus XVI framför allt att, i kontinuitet med sina föregångare, hålla fast vid att den katolska kyrkan oåterkalleligt har förpliktat sig till dialogen med muslimerna. Därför kan man inte se mötena med de muslimska företrädarna i Turkiet som vare sig gottgörelse, korrigering eller ursäkt för Regensburgstalet, utan som en logisk fortsättning av denna föreläsning och av vad påven yttrat om islam, både vid inledningen av sitt pontifikat och vid den 20:e Världsungdomsdagen i Köln 2005.
Avgörande för detta framsteg var utan tvivel mötet med ledaren för den turkiska religionsmyndigheten, Ali Bardakoglu. Denne hade – mycket ogenomtänkt och polemiskt – inte läst Regensburgstalet utan enbart tagit till sig det omstridda citatet av påven, med vilket han försökte utmåla Benedictus XVI som en ny korstågsfarare. Den spända situationen märktes vid mötet mellan påven och religionschefen. Benedictus togs emot av Bardakoglu framför uteslutande turkiska fanor – en detalj som inte var en liten bisak utan långt mer ett uttryck för den turkiska religionsmyndighetens självuppfattning.
Påven visste hur mycket som stod på spel vid detta möte och han lyckades väl: ”Jag är tacksam för möjligheten att få besöka detta land, så rikt på historia och kultur […] Vid min [inledande] hälsning hade jag nöjet att få uttrycka min djupaste respekt för alla invånare i detta stora land […] Nu gläder jag mig över att få träffa er som leder myndigheten för religiösa angelägenheter. Jag vill i erkännande av ert stora ansvar uttrycka min stora högaktning.” Turkiet, rikt på det kristna arvet, har ”på många områden upplevt en avsevärd blomstringstid under den islamska civilisationen”.
Kyrkan är ålagd att föra dialog med andra religioner
Detta arv, framhöll påven i sitt tal till Bardakoglu, är ett uppdrag att ”fortsätta vår dialog som ett uppriktigt utbyte mellan vänner […] Kristna och muslimer följer sin respektive religion och uppmärksammar på så sätt det sakralas sanning och människovärdet. Det är grundvalen för vår ömsesidiga aktning och uppskattning, det är grundvalen för samarbetet i fredens tjänst mellan länder och folk, den djupaste längtan hos alla troende och alla människor av god vilja.”
Med Andra Vatikankonciliets förpliktelser för ögonen kan kyrkan inte göra annat än att förespråka dialogen med andra religioner: ”Framför allt kan vi erbjuda ett trovärdigt svar på frågan som det moderna samhället tydligt ställer, även om man ofta förtränger den. Det är frågan efter meningen med och målet för varje individ och för mänskligheten som helhet. Vi är kallade till samarbete, för att på så sätt hjälpa samhället att öppna sig för det transcendenta och Gud, den allsmäktige, och ge honom den plats som tillkommer honom.”
Den bästa vägen att komma vidare går via en autentisk dialog mellan kristna och muslimer, en dialog som har sin grund i sanningen och som inspireras av en ärlig längtan efter att lära känna varandra närmare i respekt för skillnaderna och i erkännande av vad som är gemensamt: ”Detta kommer samtidigt att leda oss till en ärlig respekt för varje persons ansvarsfulla beslut, särskilt besluten som rör grundläggande värden och religiösa övertygelser.”
Vittnesbördet om samhörighet lyckades
Ali Bardakoglu noterade uppmärksamt talet och förstod – som han senare berättade för pressen – att det för påven handlade om vänskap och att övervinna varje form av fiendskap och fördomar. Anmärkningsvärt i Bardakoglus anförande var uppmaningen till islam att inte hindra en dialog med kristendomen: ”Islams grund bygger i teori och praktik på förnuftet. I islam är tron på Gud och individens förhållande till Gud grunden för förstånd och religionsfrihet. Därför önskar vi en relation som bygger på ömsesidig respekt och tolerans.”
Här uppfyllde Bardakoglu en djup önskan som präglat Benedictus XVI:s hela liv som yrkesverksam teolog; nämligen försoningen mellan tro och förnuft. Att den muslimska sidan kom med ett sådant erbjudande är en uppfordran till den katolska teologin att utveckla ett adekvat svar.
Påven kom som pilgrim och herde, när allt var över hade han förvandlat en politiskt mycket känslig resa med viktiga interreligiösa inslag till ett lyckosamt ekumeniskt besök. Budskapet från Istanbul blev tydligt: förutom den ekumeniska dimensionen, att finna en enhet i det teologiska samtalet, kommer kyrkans enhet i framtiden att praktiseras tydligare i den turkiska vardagen. Enligt påven kom han för att tillsammans med hela världskyrkan betyga samhörigheten med de små kristna grupper som lever i Turkiet. Detta vittnesbörd lyckades. När de kristna i Turkiet nu frågar sig hur det ska gå i framtiden kommer man att tänka på Markusevangeliets ord som griper människors hjärtan, mellan Öst och Väst, mellan Asien och Europa: ”Frukta inte!” (Mark 6:50).
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 1/2007.
Artikelförfattaren är teolog och arkeolog och expert på Främre Asien.