Mitt syfte med denna artikel är inte att välja sida i den samtida intellektuella debatten mellan absolutism och relativism eller mellan relativism och pluralism. Det nutida studiet av religionernas historia, uppkomsten av ett historiskt medvetande, den ökande insikten om kulturella variationer och det postmoderna talet om ”differens” har vart och ett på sitt sätt rubbat den traditionella absolutismen inom olika religiösa traditioner och särskilt inom kristendomen. Mina reflektioner ligger dock på ett annat plan. Jag försöker se hur den kristna tron själv har rötter i en djupare verklighet som hämtar näring ur något man skulle kunna kalla ”relativismens anda”. Vi kan därför tala om en kristen relativism ur ett mycket större perspektiv än den interreligiösa dialogen, där frågan om relativism ofta brukar diskuteras. Det kan tyckas förvånande men är ändå sant att den kristna trons sak har tjänats bättre, både i historien och i nutiden, av en engagerad form av relativism än av ett försvar för vad jag vill kalla ”absolutismen”. Den kristna tron liknar ett bambuträd som tycks vekt och böjligt men i själva verket är starkt. Det kan ruskas hit och dit men reser sig utan att knäckas.
Relativism och kreativ mångtydighet
Flertydighet eller mångtydighet utmärker hela vår mänskliga existens, inklusive vårt vardagsliv. Kristendomen avlägsnar inte denna mångtydighet och ersätter den heller inte med en annan värld av vissheter. Vad tron ger oss är snarare styrkan att kunna möta mångtydigheter och vishet för att kunna urskilja vägen framåt i livet. På så vis blir mångtydigheten ett kreativt tillfälle att fördjupa sin tro och förståelsen av sig själv, av den andre och av det gudomliga mysteriet. I mångtydigheten sker ett genombrott till en mognare form av tro som tydligt undviker varje slags absolutifiering som kväver trons dynamik. Tron tar sig i sin tur uttryck i symbolernas och metaforernas flertydiga språk som utlovar en skymt av det outtömliga gudomliga mysteriet. Det språk som Jesus använde så ofta, så som vi finner det i exempelvis Johannesevangeliet, var sådant att en del av hans lyssnare blev otåliga eftersom de inte kunde komma tillrätta med mångtydigheten: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias så säg det öppet” (Joh 10:24). Om Jesus hade gett ett entydigt och absolut svar skulle det inte ha hjälpt dem att tro utan bara fått dem att vägra att följa den väg till tron som Jesus hade inbjudit dem till. ”Ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får” (Joh 10:26).
Kristen relativism som ett uttryck för självständighet
Ofta associerar man relativismen med uppfattningen att allting anses vara lika sant eller bra. Vad jag här har i tankarna är däremot en kristen relativism, som gör det möjligt att ta sig igenom livets mångtydigheter. Den har att göra med vår opartiskhet och det djupare slag av frihet som den medför.
De begrepp som vi använder för att beskriva Gud är bara kryckor och ingenting annat än ett slags språkliga avskjutningsramper. Om vi skall få en djupare erfarenhet och insikt i vår tro får vi inte absolutifiera dessa kryckor utan vi måste relativisera och steg för steg göra oss oberoende av dem. Åtminstone bör de relativiseras, och de bör aldrig ersätta den erfarenhet av mysteriet som de har till uppgift att uttrycka. Det betyder inte att vi skall föregripa sökandet efter Gud eller förespråka en förhastad tystnad inför Guds mysterium med hänvisning till det gudomligas outsägbarhet. Outsägbarheten kommer först på slutet. Det är när vi frestas att hålla fast vid vår kunskap genom att absolutifiera den som relativiseringen av alla våra formler och begrepp blir betydelsefull och avgörande. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig” (1 Kor 13:12). Väntan är något som ingår i den så kallade apofatiska eller negativa teologin. Det är en erfarenhet av opartiskhet och det tillfälle då alla våra påståenden måste korrigeras och renas. I den meningen handlar det om en radikal relativisering av vårt religiösa språk med tanke på vad som skall komma.
Relativismen är inte enbart en fråga om tanke och förståelse. Den har också moraliska implikationer. Man kan ansluta sig till relativismen för att rättfärdiga sina egna intressen, men detta är inte den kristna relativism som vi talar om här. Kristen relativism är resultatet av en fokusering på det transcendenta, och den är därför förbunden med en anda av opartiskhet och offer. En anda av opartiskhet ger näring åt en sann kristen relativism. Kristen relativism hämtar sitt djup och sitt allvar från det faktum att den kommer som en frukt av andlig upplysning och uppvaknande. I denna troserfarenhet framgår hela verklighetens relativa karaktär klart och tydligt.
Uppenbarelse och relativism
Det låter sig sägas att kristendomen är en uppenbarad religion vars sanningar är absoluta, och att de inte får undermineras av relativisering. För att kunna besvara den invändningen måste vi vara medvetna om uppenbarelsens natur. Den kristna uppenbarelsen tar inte bort Guds mysteriösa karaktär, och inte heller gör den slut på vårt sökande efter det gudomliga mysteriet. Det tycks paradoxalt men är ändå sant att det som uppenbarelsen visar oss är Guds ofattbarhet, som övergår våra egna tankar och kategorier. De fragment av sanningen som vi söker förstå genom uppenbarelsen måste ses mot den mycket större bakgrund som är Gudomens fundamentala ofattbarhet. Mystiker har alltid varit mycket medvetna om detta. I början av sin Mystiska teologi inleder Dionysios Areopagita sin bön med dessa ord:
”Led oss till denna yttersta höjd … som överstiger ljuset och mer än överstiger kunskapen, där den himmelska sanningens enkla, absoluta och oföränderliga mysterier ligger dolda i den hemliga tystnadens bländande mörker och överglänser all klarhet med intensiteten i sitt mörker och överväldigar vårt förblindade intellekt med den ytterst ogripbara och osynliga skönheten hos de härligheter som överstiger all skönhet.”
Den hemliga tystnaden och mörkret är inte tomhet utan pekar på den fullhet som ännu inte är tillgänglig för oss, och inför vilken allting annat blir relativt. Vi ser det hos Gregorios av Nyssa i hans Mose liv. När han kommenterar hur Mose inträdde i töcknet påpekar han: ”Däri ligger den sanna kunskapen om det som söks, och däri finns det seende som består i icke-seende, ty det sökta transcenderar all kunskap, då det på alla sidor avgränsas av sin obegriplighet som av ett töcken” (Mose liv s. 163).
Det var denna kristna förståelse av Guds mysterium som ledde det medeltida Västerlandet till att bygga de monumentala gotiska katedralerna med deras färgskimrande fönster som lät solstrålarna tränga in utan anspråk på att förfoga över ljusets källa. När ljuset från Guds uppenbarelse passerar genom de mänskliga erfarenheternas och realiteternas prisma visar den sin mångskiftande prakt som i en regnbåge, där färgerna inte följer geometriska linjer. De blandas och förenar oss i den skönhet och prakt som utgår från sanningens ljus. Vi måste ständigt söka efter sanningen i Guds uppenbarelse, ödmjukt och allvarligt, därför att uppenbarelsen omintetgör inte profeten Jesajas ord: ”Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer” (Jes 55:9).
Avslöjat och beslöjat
Den kristna tron förhåller sig till det gudomliga mysteriet både som uppenbarad och som fördold. Denna avslöjade och beslöjade karaktär kan vi finna i evangelierna när de talar om Guds hemligheter lika väl som om Jesus Kristus. Det är denna fördoldhet mitt i uppenbarelsen som tvingar oss att relativisera våra mänskliga begrepp. Det gudomliga mysteriet uppenbaras för Mose, och ändå får Mose bara se Gud på ryggen (2 Mos 33:22–23). I Nya testamentet talar Markusevangeliet och Johannesevangeliet i samma anda. De ligger i linje med den judiska teologin om Guds fördoldhet trots uppenbarelsen och trots hans närhet. Uppenbarelsens paradoxala väsen säger oss varför vi behöver formuleringar och yttre uttryck för tron, nämligen våra mänskliga villkor. Samtidigt säger den oss att detta att tro ständigt innebär att övervinna formuleringar, bilder, uttryck etc., så att vi inte hamnar i avgudadyrkan eller i förvridna bilder av Gud, Jesus Kristus och Anden. Det är detta som också definierar livet i tro som en mystik erfarenhet och kallelsen till mystik som en kallelse för varje troende. Den troende måste ständigt leva med uppenbarelsen och i Guds närhet och samtidigt erfara Guds fördoldhet och avlägsenhet som kallar oss till en ständig färd mot den ”mörkrets avgrund” som är det gudomliga mysteriet.
Faran för absolutism i den kristna tron
Relativismen, i den mening jag här avser, vidgar det kristna budskapet medan absolutismen inskränker det. I det perspektivet är absolutismen trons verkliga fara. Något av det värsta som kunde ha hänt med kristendomen skulle ha varit att hävda en textbunden absolutism. Med det menar jag en åskådning som uppfattar Skriftens gudomligt uppenbarade text i dess ursprungliga språkform såsom absolut och omöjlig att översätta till andra språk. Detta är inte bara någon rent hypotetisk möjlighet, utan den är förbunden med en annan religiös tradition – islam.
Historiskt sett har det funnits en allmän opposition bland islamiska lärda mot att översätta Koranen till folkspråken. Men varför håller man fast vid den arabiska texten med en sådan minutiös iver? Därför att den är Guds direkta tilltal, ipsissima vox. Han sände sin uppenbarelse som en klar ”arabisk recitation” som överfördes ordagrant genom hans sändebud. Att översätta den är att på ett farligt sätt mixtra med den Allsmäktiges eget ord. Det arabiska språket har därför fått en sakral karaktär som upplevs starkt känslomässigt. Muslimen uppfattar det som det sublimt sköna och oöversättliga språket i Guds fullkomligt uppenbarade ord, även om han eller hon inte talar arabiska.
Eftersom kristendomen är en semitisk religion är det lätt att se varför de kristna kunde ha haft en liknande inställning. Men faktum är att de kristna tvärtom redan från början relativiserade skrifterna med hänsyn till omgivningens kultur, språk etc. Att översätta bibeln var i den meningen ett första steg mot en relativisering. Guds ord och Guds uppenbarelse är relativa i förhållande till mänskligt språk och mänsklig kultur. Denna relativisering genom översättning av bibeln till så många olika språk har verkligen bidragit till förståelsen av det gudomliga budskapet. Varje översättning är en risk. Den består i risken att relativisera i förhållande till nya kulturer, språk, tänkesätt etc. Utan sådana olika anpassningar förblir Guds ord isolerat och otillgängligt. Om vi vidgar denna tanke ytterligare kan vi säga att kristendomen till hela sitt väsen är relativ i förhållande till de olikheter som råder inom mänskligheten i fråga om historia, tradition, föreställningar, världsuppfattningar etc.
Relativism, universalitet och transcendens
Absolutism betyder ett tillstånd över och oberoende av konkreta omständigheter och kontext, eftersom den tror att vissa bestämda uttrycksformer kan tillämpas på varje plats och gäller för alla tider. Men i dag är den sortens anspråk på absoluthet och universalitet i kris, eftersom vi inser att de inte är kristna. Relativism är i dag vägen till universalism, eftersom den för oss i all vår egenart till ett nätverk av relationer till alla andra och bryter den auktoritära absolutismens isolering. Kristen relativism är ett uttryck för relativismens anda som försöker bygga broar mellan kulturer, folk och nationer och så bidra till fred och säkerhet i vår värld. De som mest hotar freden i vår värld är de som anser sig veta sanningen utan ett enda spår av ödmjukhet. Häri ligger fröet till konflikter, krig och terror. Kristen relativism är att erkänna sina egna gränser och att bejaka de andras behov. Om kristen relativism utövas i den andan återupplivar den det väsentliga i Bergspredikan.
Kristen relativism står inte heller i motsats till transcendensen. Men transcendens är något man uppnår genom sökande – något som inte görs om intet av uppenbarelsen – och är det som vår tro rör sig mot på sin pilgrimsfärd. Under denna process gör sig transcendensen själv synlig och erfars i förhållande till den väg vi tar. Vi måste rikta vår uppmärksamhet mot den kristna trons färd som relativiserar allting och inte a priori absolutifiera något som vi enbart kan erfara genom just denna färd mot relativiseringen.
Att vänta med sina domar
En av den kristna relativismens praktiska och moraliska följder är att vi bör vänta med att döma andra. Detta är något som sägs uttryckligen av Jesus och som vi finner i evangeliet (Matt 7:1). Det finns här ett behov av att relativisera, eftersom alla våra domar kan slå fel, så som Jesus visar oss i sin liknelse om den yttersta domen. Alla våra domar är relativa i förhållande till den som ännu inte har kommit. Liknelsen om ogräset och vetet (Matt 13:24–30) lär oss att inte utesluta genom att absolutifiera, därför att det finns ännu ingen klarhet om vad som är ogräs och vad som är vete. Att döma utan att förstå den andre är att synda mot rättvisan, en oförmåga att inse skillnaden mellan den andre och mig själv. Det är därför den kristna tron uppmanar oss att göra en ”eskatologisk reservation” inför alla våra domar så att de blir relativa. Jesu lärjungar uppmanas att låta båda ”växa tills det är dags att skörda” (Matt 13:30).
Vi kan redan nu erfara att Guds dom är relativ genom att den ifrågasätter våra absoluta domar. I liknelsen om vingårdsarbetarna (Matt 20:1–16) vänder Gud på våra mänskliga absoluta regler och relativiserar dem genom att hänvisa till att vars och ens situation är unik. Rättvisa skipas genom att man relativiserar med hänsyn till vars och ens behov, inte med hjälp av någon absolut mätsticka för förtjänster eftersom den medför lidande för de svagare.
Att sträcka sig mot den religiöst olikartade
Absolutism är ett slags solipsism. Kristen relativism är däremot tvärtom ett uttryck för solidaritet och gemenskap med andra, och den fordrar en anda av opartiskhet. Detta innebär inte att ta ner det som hör till den gudomliga uppenbarelsen till en nivå av demokratiska procedurer och jämlikhetssträvanden, som det ofta sägs. Det är att anpassa sig till den gudomliga uppenbarelsens väsen som sker genom Guds självutblottelse. Kristen relativism är en form av opartiskhet och en vägran att hålla fast vid något skapat, något som är mindre än Gud.
Att vänta med att döma är en regel som också gäller andra religioner och religiösa erfarenheter. Alla religioner är betydelsefulla, eftersom vi får en djupare förståelse av sanningen om Gud, världen och människorna tillsammans med alla religioner än vi får med en enda religion. Den kristna religionen skall inte ses som en konkurrent till andra religioner, utan dessa religioner bör ses som ett mänsklighetens gemensamma arv i dess möte med det gudomliga mysteriet. En troende kristen kallas av sin tro till att förhålla sig till dessa religiösa traditioner. En kristendom som isolerar sig från människor av annan tro kommer inte närmare den rena sanningen utan rör sig bort från sanningen. En sanning som utesluter den mänskliga gemenskapen skulle nämligen bara vara anspråksfull och illusorisk. Om man vänder sig mot den kristna relativismen väcker det misstanken att detta beror på en förening av makt och sanning. Om ett angrepp på relativismen syftar till att bevara status quo är den antikristen, eftersom att vara kristen är en kallelse till att förändra och omvandla.
Motsatsen till relativism är idag inte absolutism utan isolering. Absolutismen banar väg för isolering och stänger dörrarna. Kristen relativism öppnar vägen till de andra – de religiöst annorlunda. Kärlek och visdom kallar oss till ett liv i relativism – kärleken inbjuder oss till nya förbindelser så att vi kan definiera oss själva relativt i förhållande till den andre, visheten genom att integrera och relatera allting.
Slutsats: den kristna relativismens politiska aspekt
Av det sagda borde det framgå varför vi bör uppskatta den kristna relativismen och hur tron och det kristna budskapet skulle kunna ta sig levande och meningsfulla uttryck i relativismens anda. Att – som så ofta sker – se relativismen som roten till kristendomens tillbakagång skulle vara att anklaga fel person.
Jag vill till slut påpeka att det kan finnas en oskuldsfull och naiv nedvärdering av relativismen som inte inser den kristna relativismens kristna rötter. En ännu allvarligare konsekvens ligger i det faktum att fördömandet av relativismen förbiser det politiska klimat där vi befinner oss. Situationen efter 11 september har lett till att den politiska högern vägrar att erkänna kulturernas mångfald och ser detta erkännande som svagheten i dagens västerland. I stället uppmanar man västerlandet att isolera sig självt och projicera sig självt som den universella kulturen.
Att driva den kristna relativismen i denna situation är en profetisk handling och en maning att ge upp den politiska skrikighet och retorik som hotar människors olikheter och underminerar den nödvändiga tillväxten av ömsesidig förståelse. Detta är särskilt viktigt i västvärlden som ännu har svårt att lösa problemen med invandring och kulturella skillnader. Vi bör påminna oss om att den kulturella relativismen var ett befriande och humaniserande företag när den uppträdde i antropologiska kretsar under 1930- och 1940-talen och utmanade den nazistiska graderingen av raser och kulturer och kolonialismens kulturella evolutionism.
Vi bör erkänna den politiska betydelsen i att hävda en kristen relativism i dagens värld efter 11 september. Det skulle vara trångsynt att glömma den nuvarande situationen och göra fördömandet av relativismen till enbart en läromässig fråga. Det skulle bara visa hur långt läromässiga beaktanden befinner sig från livets realiteter. Det blir något mycket okristligt om den ”oskuldsfulla” demoniseringen av relativismen används i dagens politiska atmosfär för att stödja synen på den västerländska kulturen och civilisationen som den överlägsna och normativa. Det finns en fruktan för att en kulturell relativism skall förstöra västerlandets värden och framför allt dess överhöghet. Man kan påminna sig Bushs ord: ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar.” Ett religiöst fördömande av relativismen får inte tjäna som ammunition för den universella imperialismen i världen efter 11 september. En troende männi-ska som har lärt sig att i sann kristen anda vänta med att döma över historien kan vara mer villig att vänta med att döma över andra kulturer och folk. Hon kan utan att förtröttas fortsätta på den kristna relativismens svåra och slingriga väg och inte följa absolutismens och självtillräcklighetens huvudväg som inte leder oss någonstans i denna farofyllda tidsepok.
Översättning: Per Beskow
Artikelförfattaren är professor vid Department of Christian Studies vid universitet i Madras, Indien.
Artikeln var ursprungligen publicerad i den engelskspråkiga utgåvan av tidskriften Concilium 1/2006.