Den som idag besöker Pauluskyrkan söder om Rom kanske blir överraskad över att några av marmorplattorna i golvet har ersatts av glasskivor under vilka man kan se arkeologiska utgrävningar. I den öppna kryptan framför högaltaret har man rentav avlägsnat ett altare för att visa äldre murar under golvet och ett stycke av en vit marmorsarkofag, som skymtar fram i en ny öppning rakt under högaltaret. Det är några av resultaten av nya utgrävningar vid aposteln Paulus grav i Rom, som presenterades i Vatikanen i december och som kompletterar de välkända utgrävningar som gjordes under Peterskyrkan på 1940-talet.
Pauluskyrkan på aposteln Paulus grav står vid Via Ostiensis söder om Rom, vid den antika vägen till hamnstaden Ostia. Kyrkan byggdes först på 300-talet, men redan mot slutet av 100-talet nämnde den romerske prästen Gaius ett segermonument, en ”trofé”, på grekiska tropaion, vid denna väg till minne av Paulus martyrdöd (citerat i Eusebius Kyrkohistoria, 2, 25, 6–7). Under 300-talet byggde de kristnade kejsarna två kyrkor här: först en mindre kyrka, som troligen byggdes av Konstantin, och en betydligt större som tog dess plats mot slutet av århundradet och byggdes på initiativ av kejsarna Valentinianus II, Arcadius och Theodosius.
Före de nya utgrävningarna var den enda arkeologiska dokumentationen av platsen där Paulus tros vara begravd några svårtolkade teckningar och måttade skisser av arkitekterna Virginio Vespignani (1808–1882) och Paolo Belloni (1815–1889) efter branden 1823 då 300-talskyrkan förstördes och byggdes upp på nytt, samt när man grävde för confessio, den öppna kryptan framför altaret (1838), och för fundamentet till baldakinen över högaltaret (1850). De arkeologiska lämningar man då påträffade förstördes eller täcktes över av confessio och den nya kyrkan.
En enstämmig tradition pekar ut detta som den plats där Paulus begravdes, men det har hittills inte funnits någon enighet om i vilken typ av grav han vilar eller vilade. Det visar sig nu att vad traditionen pekar ut som hans kvarlevor vilar i en stor sarkofag under altaret som för övrigt sågs och beskrevs redan på 1800-talet i en tidigare föga uppmärksammad klosterkrönika som beskrev bygget av den nya kyrkan efter branden år 1823. På 1800-talet frilade man också ovanför denna sarkofag horisontellt placerade marmorplattor med inskriften pavlo/apostolo mart(yri), ”till aposteln och martyren Paulus”, men sarkofagen glömdes snart bort till skillnad från många andra viktiga sarkofager från samma plats som då fördes till Vatikanmuseerna.
De nya utgrävningarna
De nya utgrävningarna 2002–2006 har på nytt frilagt denna stora sarkofag, som än idag står på golvet till kyrkan från slutet av 300-talet, och dessutom en del av absiden av Konstantins mindre kyrka från början av samma århundrade. Sarkofagen och absiden är vad dagens besökare nu för första gången kan se med egna ögon i den öppna kryptan framför altaret. För att frilägga dessa fornlämningar rev man under sommaren och hösten 2006 ett altare vigt till 300-talsmartyren Timotheos och öppnade golvet i kryptan. På presskonferensen i december sade ärkeprästen i kyrkan San Paolo fuori le mura söder om Rom, kardinal Andrea Cordero Lanza di Montezemolo, att sarkofagen än så länge är stängd, men att Vatikanen inte utesluter att den kan öppnas i framtiden.
Vatikanmuseernas arkeolog Giorgio Filippi, som har lett utgrävningarna, har lyckats mäta den hemlighetsfulla sarkofagen under altaret: 2,55 meter lång, 1,25 meter bred och 0,97 meter hög, och locket är 30 centimeter högt. Kyrkans byggherrar måste ha ansett att denna sarkofag innehöll Paulus’ kvarlevor. Dess placering visar att den måste ha använts som altare i 300-talets kyrka och är därmed det äldsta kända exemplet på att man har firat mässan i direkt kontakt med martyrreliker. Det visar i sin tur att altare och martyrgrav möttes redan på 300-talet och inte 200 år senare som man hittills trott.
De nya utgrävningarna, som för övrigt säkert kommer att fortsätta ett tag till, kompletterar de berömda utgrävningarna under Peterskyrkan på 1940-talet och återupprättar på sätt och vis jämvikten mellan de bägge apostlakollegerna Petrus och Paulus, som i den tidiga kyrkan gärna nämndes i samma andetag och som tillsammans räknades som grundval för den romerska kyrkan. I Gaius omtalade brev mot slutet av 100-talet nämns bägge deras gravar i Vatikanen väster om Rom och vid vägen till hamnstaden Ostia söder om staden som grundval för den romerska kyrkans prestige. Kejsar Konstantin byggde viktiga kyrkor vid bägge apostlarnas gravar på 300-talet, även om den första Pauluskyrkan var betydligt mindre än Peterskyrkan – det var först mot slutet av 300-talet som den ersattes av en kyrka som imiterade Peterskyrkan och faktiskt var något större. I den kristna kultur som uppstod efter slutet på förföljelserna framhävdes Petrus och Paulus tillsammans som symboler för hela apostlakollegiet och hela kyrkan, och de firades tillsammans den 29 juni i den romerska kyrkans kalender. I efterantik tid har där-emot Paulus betydelse för den romerska kyrkan hamnat i skymundan. Petrus betydelse för påvens ställning i katolska kyrkan har betonats mer än Paulus. Det faktum att påvarna bosatte sig vid Petrus grav efter återkomsten från Avignon på 1300-talet påverkade också den monumentala och arkeologiska situationen. Snart ersattes 300-talets ursprungliga Peterskyrka av dagens väldiga renässansbasilika. Uppmärksammade utgrävningar under Peterskyrkan 1940–1949 och 1953–1957 ledde till den spektakulära upptäckten av en helt bevarad romersk begravningsplats med ett hundratal monument till minne av Petrus på den plats där Petrus bör ha begravts enligt utgrävarna och de flesta andra arkeologer. Men där Petrus enkla jordgrav borde finnas fann man bara ett tomt hål: den hade förstörts för länge sedan, kanske redan under de romerska förföljelserna, och försök under 1960-talet och senare att förknippa benrester med Petrus grav har inte lett till någon vetenskaplig klarhet.
I Pauluskyrkan var situationen annorlunda. Inga egentliga utgrävningar hade gjorts tidigare. Allt man visste om vad som fanns under högaltaret var fram till för några år sedan några oklara anteckningar från arbeten efter branden 1823, 1838 och 1850 då man byggde dagens kyligt nyklassiska basilika. De nya utgrävningarna 2002–2003 gör det nu möjligt att tolka också dessa 1800-talsdokument och klargöra faserna från 300-talet och framåt.
Beslutet att utföra nya arkeologiska undersökningar fattades under jubelåret 2000. I olika omgångar utfördes så en rad ganska begränsade utgrävningar från 2002 av Vatikanmuseerna, en av Vatikanens fyra arkeologiska institutioner, under Filippis ledning. De viktigaste upptäckterna gjordes redan 2002–2003 och har redan tidigare presenterats för en vetenskaplig publik. De huvudsakliga upptäckterna är i korthet följande: en bit av absiden i Konstantins kyrka, golvet i Theodosius kyrka och sarkofagen som än idag står på detta golv. Dessutom har man konstaterat att sarkofagen är stängd med ett lock som har ett runt hål rakt under ett motsvarande hål i inskriften PAVLO APOSTOLO. Utgrävningar-na har också gjort det möjligt att rekonstruera ombyggnader och nivåhöjningar under 400- och 500-talen. Utifrån dessa upptäckter kan därför Filippi rekonstruera tre faser, förutom Konstantins kyrka: ”trekejsarbasilikans” första fas från omkring 390; Leo den stores fas från 440–461; och Gregorius den stores fas 590–604.
Begravningsplatsens olika faser
Men för att förstå sammanhanget är det bäst att börja redogörelsen för faserna med den stora begravningsplats som täckte området på ömse sidor om Via Ostiensis i romersk tid. Väster om den nord-sydliga vägen till Ostia låg en sank slättmark mellan vägen och floden Tibern. Öster om vägen reste sig en kulle. Både slätten och kullen var täckta av gravar från flera århundraden. Inskrifter talar om enkla gravar för slavar, frigivna slavar och soldater. Det finns för övrigt inga kristna gravinskrifter på platsen från tiden före 300-talskyrkan, som i sig fortsatte att fungera som begravningsplats. De äldsta gravarna visar att de döda kremerades och begravdes i urnor i kollektiva mausoleer, så kallade duvslag, på latin columbari. När man 1850 grävde i kyrkan för att bygga den nya baldakinen fann man rester av ett sådant kolumbarium och av en nordväst-sydöstlig väg som mötte Via Ostiensis strax söder om den plats där kyrkan står idag. På 100- och 200-talen upphörde man att kremera de avlidna och begravde i stället liken svepta i murade kistor som täcker marken, ofta i flera lager, eller i mausoleer med sarkofager för rikare familjer. Paulus, som var jude, kremerades säkert inte utan begravdes troligen i en enkel grav som grävts i jorden. Platsen där traditionen pekade ut hans grav måste ha prytts av något slags monument åtminstone på slutet av 100-talet, då Gaius talar om ett segermonument (tropaion). Man har ännu inte funnit några spår av Paulus tropaion, men kanske var det något i stil med det anspråkslösa 100-talsmonumentet på Petrus grav: en putsad vägg med en nisch med små kolonner på ömse sidor som bar upp ett slags marmorbord för gravriter. Detta tropaion kan ännu finnas kvar i den romerska betongen under altaret, eller så kan det ha rivits av Konstantin.
Konstantins kyrka
På denna begravningsplats bygger alltså Konstantin den äldsta Pauluskyrkan efter slutet på förföljelserna mot de kristna i början av 300-talet. Rester av grundmuren till absiden påträffades redan efter branden 1823 och när man grävde för att bygga confessio 1838 och baldakinen 1850. 1853 skisserade Belloni en rekonstruktion av denna äldsta kyrka som i stora drag accepteras än idag. Den var en helt liten kyrka med ingång åt öster mot Via Ostiensis och absiden mot väster, och med Paulus grav på absidens baslinje. Vi vet inte om Konstantin lät det man ansåg vara Paulus kvarlevor ligga kvar där han fann dem eller om han på något sätt flyttade på dem. Medan det senare blev vanligt att bygga kristna kyrkor med absiden mot öster, är det tydligt att man i 300-talets Rom strävade efter att ha absiden mot väster: så var det både i Peterskyrkan och i Lateran-kyrkan, Roms domkyrka. Kyrkan blev därför helt liten. Om absiden skulle vara i väster och skulle rymma den vördade graven, som inte kunde flyttas, så avgjordes kyrkans maximala längd av Via Ostiensis strax öster om graven. Det är också intressant att lägga märke till att om Konstantins absid markerade vad man menade var Paulus grav så har denna aldrig flyttats, eftersom sarkofagen än idag står mitt i denna absid även om den måste ha lyfts upp eftersom den står på golvet till den senare kyrkan.
De tre kejsarnas kyrka
Mot slutet av 300-talet ersätts denna anspråkslösa kyrka av en väldig basilika som byggs på kejserligt uppdrag. De tre kejsarna Valentinianus II, Theodosius och Arcadius skriver till stadsprefekten Sallustius att man skall bygga en större och vackrare kyrka, värdig Paulus grav, och som kan ta emot de många människor som strömmar dit. Bygget pågick i flera år, men 390 var kyrkan så pass färdig att den kunde invigas av Roms biskop Siricius. Vid det tillfället, den 18 november 390, högg man in en dedikationsinskrift på en kolonn som ännu finns bevarad. Omkring 402–403 bör kyrkan ha varit helt färdig, eftersom den då besöktes av poeten Prudentius som beskrev den i lyriska ordalag.
390 års kyrka var en femskeppig basilika, där det bredare mittskeppet och de smalare sidoskeppen ledde fram till ett tvärskepp. Till skillnad från förebilden Peterskyrkan låg den vördade graven här inte på absidens baslinje, utan tvärtom på linjen som skilde tvärskeppet från mittskeppet. Tvärskeppets golv var 54 centimeter högre än mittskeppets så att man kunde se både den vördade graven och den präst eller biskop som eventuellt celebrerade vid den. Sarkofagen med vad man menade var Paulus kvarlevor ställdes på detta golv, som befinner sig avsevärt högre än begravningsplatsen där Paulus begravts. Det betyder förstås att hans kvarlevor åtminstone sedan 300-talet inte längre befinner sig i en orörd grav. Troligen placerades relikerna i sarkofagen först när denna kyrka byggdes, kanske för att bevara dem bättre än i den fuktiga jordgraven. Men det är oklart om detta ingrepp gjordes för den nya kyrkan eller redan av Konstantin.
Det är intressant att denna sarkofag med Paulus kvarlevor, som stod mellan mittskeppet och tvärskeppet, användes som altare. Den var inbyggd i ett slags murat altare som var klätt med marmorplattorna med inskriften PAVLO/APOSTOLO. Dessa plattor, som på 1800-talet påträffades horisontellt fästa i golvet under dagens altare, var alltså från början vertikalt placerade för att klä altarets sidor. Den horisontella altarskivan bör ha varit en marmorskiva med ett runt hål, troligen med ett lock i metall, som motsvarade ett liknande hål i sarkofagens lock: ett slags kanal för direktkontakt med de vördade relikerna. Liknande rör är välkända från antika gravar och användes för dryckesoffer eller åtminstone för att hälla vätska i graven. Sådana förkristna gravriter levde kvar också bland de tidiga kristna generationerna, och frågan är om de praktiserades också här vid Paulus grav, eller om syftet med röret var att sänka ned tygremsor (brandea) som sedan delades ut som kontaktreliker – något liknande sker ännu vid Petrus grav med de vita ylleband som kallas pallier (pallia). De vävs av benediktinnunnor i klostret Santa Cecilia in Trastevere och delas ut av påven till ärkebiskoparna i världens största stift på Petrus och Paulus festdag den 29 juni varje år efter efter att ha fått vila en tid i ett skrin vid Petrus grav.
Paulus grav användes alltså som altare, vilket visar att det starka bandet mellan eukaristin och martyriet – den offrade kroppen – tar sig detta konkreta uttryck redan i slutet av 300-talet. Tidigare menade man att den medeltida seden att fira mässan på en vördad grav eller att åtminstone placera reliker i altaret började omkring 600 med att Gregorius den store höjde golvet i Peterskyrkans kor, så att det höga monument som Konstantin byggt på Petrus grav kunde användas som altare. Samma liturgiska tendens att vilja förena altare och martyrgravar ledde vid samma tida till att halvt underjordiska kyrkor byggdes vid martyrgravar i katakomberna utanför Rom, som Agnes grav vid Via Nomentana norr om staden och Laurentius grav vid Via Tiburtina öster om Rom. Men redan under de senaste årtiondena har man anat att denna sed var flera hundra år äldre utifrån en omdatering av den halvt underjordiska kyrkan i Domitillakatakomben, där martyrerna Nereus och Achilleus gravar användes som altare. Denna kyrka daterades tidigare till omkring 600 utifrån likheten med Agnes och Laurentius kyrkor, men rent arkeo-logiska argument pekar på en datering till andra hälften av 300-talet.
Under de följande två århundradena höjdes golvet i Pauluskyrkans kor i olika omgångar. Ett viktigt skäl var att många önskade begrava sina anhöriga så nära den vördade graven som möjligt, och när golvet var fullt var den enklaste lösningen att skapa ett nytt högre golv under vilket nya gravar kunde placeras. Leo den store höjde golvet med 66 centimeter, Gregorius den store med ytterligare 1,14 meter.
Leo den stores ingrepp (440–461) höjde korets golv, vilket gjorde det nödvändigt att höja också altarklossen som sarkofagen byggts in i och marmorplattorna med Paulusinskriften. Med Gregorius den store (590–604) förändras situationen ganska radikalt: marmorplattorna tas loss och placeras nu horisontellt i det nya högre golvet rakt ovanför graven, medan ett nytt ihåligt altare skapas ovanför dem. Sarkofagen är i denna fas helt innesluten i det nya korgolvet. I marmorplattorna med inskriften görs ett nytt runt hål för brandea och två fyrkantiga hål, kanske för att sänka ned rökelse.
Arkeologi, hagiografi och liturgi
Nyheterna från utgrävningarna i Pauluskyrkan gäller inte bara arkeologi utan också hagiografi och liturgi. På ett hagiografiskt plan vet man nu att under altaret i Pauluskyrkan i Rom finns en sluten sarkofag som på 300-talet ansågs innehålla Paulus kvarlevor och som så vitt man kan se inte öppnats sedan dess (kardinal Cordero di Montezemolo utesluter inte att man kan komma att inspektera sarkofagens innehåll genom att bryta upp den medeltida cement som blockerar det runda hålet i sarkofagens lock).
På ett liturgiskt plan kastar upptäckterna nytt ljus över frågan på vilken sida om altaret celebranten stod i de tidigkristna kyrkorna. Som bekant stod celebranten i den katolska mässan mellan församlingen och altaret med ryggen mot församlingen och vänd mot altaret, och absiden om en sådan fanns, under början av 1900-talet och fram till liturgireformen efter det Andra Vatikankonciliet (1962–1965) då celebranten förväntades vända sig versus populum, mot folket, och stå mellan altaret och absiden. Alla är inte nöjda med det nya sättet att fira versus populum, och arkeologi har blivit ett slagträ i en intensiv modern liturgisk debatt. Men det är problematiskt på många sätt. Det finns en stor regio-nal variation i det arkeologiska materialet. Väderstrecken hade förvisso en stor symbolisk betydelse i den tidigkristna tankevärlden, men man såg sig tydligen inte tvungen att alltid förverkliga denna symbolik i arkitekturen. I många delar av den antika Medelhavsvärlden byggdes kyrkorna ganska konsekvent med absiden och altaret mot öster. Det gäller bland annat Syrien och andra delar av Mellanöstern. Så var inte fallet i Rom. Dels var man där tvungen att anpassa sig efter befintliga tomtgränser i en tätbebyggd storstad. Dels är det faktiskt så att när man kunde välja byggde man tvärtom kyrkorna med absiden och altaret mot väster: det gäller både i domkyrkan Lateranbasilikan och i Peterskyrkan, bägge från början av 300-talet. I ingendera av dessa kyrkor finns det ursprungliga altaret bevarat. Det gör det däremot i Pauluskyrkan från slutet av 300-talet, där det nu är tydligt att celebranten stod mellan altaret och absiden vänd mot folket: mellan sarkofagen och folket fanns det ingenting att stå på. Det bekräftas av hur inskriften PAVLO/APOSTOLO vändes när den lades i golvet under Gregorius den stores ombyggnad: den är vänd så att en celebrant vänd mot folket kunde läsa den. Därmed stod alltså celebranten faktiskt vänd mot folket och vänd mot väster. Så förblev situationen tills Sixtus V i slutet av 1500-talet ville återskapa vad han menade var den typiskt tidigkristna situationen och lade till en liten plattform mellan altaret och mittskeppet för att celebranten skulle kunna vända ryggen mot folket och vända sig österut. Detta var bara det första av en rad misshugg i försöken att använda arkeologi för att återskapa en ”ursprunglig” kristen gudstjänst.
Lästips
Giorgio Filippi publicerar varje år de senaste rapporterna i Vatikanmuseernas årsbok Bollettino dei Monumenti, Musei e Gallerie Pontificie från årgång 24, 2004, och framåt.
Hugo Brandenburg, ”Die Architektur der Basilica San Paolo fuori le mura. Das Apostelgrab als Zentrum der Liturgie und des Märtyrerkultes”, Mitteilungen des Deutschen archäologischen Instituts. Römische Abteilung, 112, 2005/2006, s. 237–275.
G. Filippi, ”Die Ergebnisse der neuen Ausgrabungen am Grab des Apostels Paulus. Reliquienkult und Eucharistie im Presbyterium der Paulsbasilika”, Mitteilungen des Deutschen archäologischen Instituts. Römische Abteilung, 112, 2005/2006, s. 277–292.