av JAKOB PAULA
I maj 2020 tillkännagav påven Franciskus den förestående helgonförklaringen av Charles de Foucauld utan att ange något särskilt datum för detta. Det är svårt att föreställa sig att en påve i detalj ska kunna befatta sig med alla kvinnor och män som han helgonförklarar. Men Charles de Foucauld har påven uppenbarligen befattat sig intensivt med, eftersom den encyklika om alla människors syskonskap och vänskap (Fratelli tutti), som kom ut fem månader senare, avslutas med en blick på det blivande helgonet. Efter det att påven hänvisat till Franciskus av Assisi och nämnt icke-katolska bröder som Martin Luther King, Desmond Tutu och Mahatma Gandhi, fortsätter han: ”Slutligen skulle jag dock vilja påminna om ytterligare en trons människa, som efter en intensiv Gudsupplevelse begav sig ut på sin väg till förvandling, tills han upplevde sig som broder med alla. Det är den salige Charles de Foucauld […] Han ville till sist vara ’allas broder’. Men endast genom att identifiera sig med ringaste blev han en broder till alla människor. Må Gud inspirera var och en av oss genom denna vision. Amen.” Med denna appell, och den motsvarande framskjutet placerade hänvisningen till det förebildliga, universella syskonskap som Charles de Foucauld praktiserade i sitt liv, slutar encyklikan.
I det följande ska framför allt broder Charles (som hans vänner föredrar att kalla honom) äventyrliga ”väg till förvandling” följas biografiskt, därefter ska två frågor belysas: Hur kan kristna möta muslimer på ett uppriktigt och respektfullt sätt? Hur kan kristna leva som minoritet i ett alltmer avkristnat samhälle? Avslutningsvis ska vi titta litet på de gemenskaper som i dag åberopar broder Charles.
Barndom och officerskarriär
Charles de Foucaulds liv är ett liv med ytterligheter. Som yngling och ung vuxen var han extremt hållningslös, gränslös och nyckfull, för att sedan, efter förvandlingen, bli extremt beslutsam, kompromisslös och radikal. Ett sådant liv är enastående och fascinerar läsaren, redan första gången man dyker ner i det. I ett brev, som han skrev till en vän sex månader före sin död, uppmuntrar Charles själv till att tala om det egna livet: ”Vi borde ofta tala om den dubbelbottnade historien i form av de nådebevis som Gud har skänkt var och en av oss sedan vi föddes och vår trolöshet; vi kommer då att i denna historia upptäcka – i synnerhet vi som under lång tid levt fjärran från Gud – de mest tillförlitliga och rörande bevisen på hans kärlek till oss, men tyvärr också de många bevisen på våra misslyckanden.”
Charles, som var född den 15 september 1858, hade ingen behaglig barndom. När han var sex år gammal dog inom loppet av fem månader hans mamma och pappa av orsaker som var oförklarliga för ett barn. Den föräldralöse växte upp tillsammans med sin tre år äldre syster hos morföräldrarna i Strasbourg till 1870, då Frankrike tvingades avstå Elsass till Tyskland. Morföräldrarna flyttade då med barnen till Nancy. Dagen för sin första kommunion och konfirmation 1872 bevarade han som ett vackert minne. Men därefter började, precis som i dag för så många ungdomar vid samma altare, en långsam, men ihållande distansering från tron och det kyrkliga livet. En ytterligare svår vändpunkt blev hans nio år äldre kusin Maries bröllop. Hon hade varit ett slags modersgestalt för honom, och han trodde att hon genom sitt giftermål gått förlorad för honom. Från och med nu förlorade hans liv alltmer inre fäste och yttre ordning.
Under hans tid vid militärakademin dör 1878 även den sista av de personer som han har förtroende för, nämligen hans farfar. Ett enormt ekonomiskt arv, som tillfaller honom, förleder honom till att ”köpa sig ett liv”. Det är inte bara den klassiska reflexen hos nyomvända som gör att han senare beskriver dessa år av sitt liv som ”smärtsam tomhet fyllda av sorg”; till och med de många fester som han själv organiserar fyller honom med ”äckel och tristess”. Även objektiva fakta tyder på ett instabilt liv och leverne. Han lämnade Saint-Cyr på plats nummer 333 av 383 utexaminerade och den påföljande kavalleriskolan i Samour till och med som nummer 87 av 87. Hans liv bestod av gåsleverpastej och rödvin, vilket gjorde att det blev nödvändigt att sy om hans egen uniform på grund av hans fetma. Han hade precis fyllt 22 år. Bland de kvinnor som han bjöd in till sina fester, fanns också ”Mimi”. Med henne hade han ett någorlunda varaktigt förhållande under några månader. Hon kan inte ha varit likgiltig för honom. Han tog åtminstone med sig henne under den falska titeln vicomtesse de Foucauld till Algeriet, när hans enhet blev förlagd där 1880, och när han ställdes inför alternativen ”officer eller Mimi”, valde han kvinnan och reste tillbaka till Frankrike med henne, entledigad på grund av ”bristande disciplin, förvärrad av notoriskt dåligt uppförande”.
På jakt efter äventyr
Under några veckor bor han nu med Mimi i Evian, på den tiden en mondän kur- och badort vid Genèvesjön (i dag känd för Evian-vattnet). Charles lugnar sig något i Evian, läser böcker om Nordafrika och gör några första försök att lära sig arabiska. När han efter några veckor i tidningen tar del av nyheten att hans tidigare enhet var indragen strider, känner han sig uppmanad. Inom honom döljer sig dock fortfarande en känsla för heder, ansvar och solidaritet med kamraterna. Livet är uppenbarligen inte bara tristess och livsleda. Han reser med Mimi till Paris, beger sig till krigsministeriet och ber om att få bli återupptagen, vilket beviljas honom. Från och med nu upphör alla spår av Mimi. Man skulle gärna vilja veta vad det blev av henne och hur hon uppfattat Charles de Foucaulds fortsatta väg. I striderna visar han sig, mot förväntan, som en osjälvisk, tålig och insatsvillig soldat.
Ändå lämnar han sin tjänst inom den franska armén efter några månader, denna gång på eget initiativ, men inte för att åter leva playboyliv utan för att ge sig ut på ett större äventyr. Han vill utforska Marocko, som är stängt för européer och kristna. Inför denna resa förbereder han sig minutiöst, förbättrar sina kunskaper i arabiska och slår, förklädd till jude, följe med en jude för att på så sätt utforska det förbjudna landet. Under nästan ett helt år är han på väg, hamnar i olika nödlägen och faror och gör en mängd anteckningar, av framför allt geografiskt slag. När han återvänt till Paris, tilldelas han Geografiska samfundets guldmedalj för den forskningsrapport som han sammanställt. Att Foucauld kan utföra precist och solitt vetenskapligt arbete kommer han att bevisa en andra gång under de sista åren av sitt liv, när han nedtecknar det som än i dag utgör de grundläggande forskningsarbetena om tuareg-språket. Denna vetenskapliga, rationella sida av hans personlighet gör det omöjligt att alltför snabbt kategorisera honom som en drömsk fantast, som en som inte vet vad han gör. Åren 1882–1884 i Nordafrika rehabiliterar Foucaulds soldatära och skaffar honom ett vetenskapligt renommé.
Observationerna av muslimernas självklara religiösa praxis gör dessutom att han börjar reflektera, vilket hos honom på nytt väcker frågan om hans egen tro. Under denna tid träffar han ofta återigen sin älskade kusin Marie, gift de Bondy, och han lägger märke till hennes djupa och lyckliggörande tro. Han ser att Marie är intelligent och lever ett övertygande gott liv – och hon tror! Litet slarvigt uttryckt måste han säga till sig själv: Hon är ju inte dum; kanske är inte heller hennes tro absurd. Dessutom beskriver han ytterligare en paradoxal iakttagelse av sig själv: ”Samtidigt kände jag mig starkt sporrad av en inre upplevelse. Jag började att gå i kyrkan, utan att tro, mådde bara bra där och tillbringade många timmar där, medan jag upprepade denna sällsamma bön: ’Min Gud, om du finns, låt mig lära känna dig.’” Man kan fråga sig om det finns någon mer sannfärdig bön för en människa som söker. Dessa enkla, ärliga ord kan man endast begära av var och en som i dag söker.
Marie de Bondy verkar ”genom sin tystnad, sin mildhet, sin godhet, sin fullkomlighet”. Hon uppvisar ingen näsvis omvändelseiver: ”Hon ingriper inte”, men hon gör sin kusin uppmärksam på abbé Huvelin, en präst i församlingen St. Augustin i Paris. Till dennes biktstol beger sig Charles i slutet av oktober 1886. Han stiger in med upplysningen att han inte vill bikta sig utan vill få mer information om Gud och religionen. Prästen svarar: ”Böj knä och bikta er!” Efter bikten tar Charles de Foucauld åter emot kommunionen för första gången på många, långa år. Det går inte längre att kartlägga hur väl Huvelin kände Charles sedan tidigare eller vad han hade fått veta om honom av Marie de Bondy, hur som helst så träffade han med kravet på bikt och kommunion rakt i hjärtat. Charles sade kort om detta: ”Så snart jag trodde att det finns en Gud, blev det fullkomligt klart för mig att jag endast skulle kunna leva för honom.”
Återupptäckt av tron och prästvigning
Sedan går det med enorma språng in i ett för honom helt nytt liv. De 30 åren från hans återupptäckt av tron 1886 fram till hans död 1916 kan – för att få en enkel överblick – grovt indelas i två 15-årsperioder, där vändpunkten markeras av prästvigningen 1901. För Charles kretsar nu allt kring att ”endast leva för Gud”. Det innebär för honom att radikalt dra sig undan världen och människorna. År 1888 reser han som pilgrim till Heliga landet, för att vara nära Jesu fotspår. Då går det upp för honom att Jesus levde tio ”elftedelar” av sitt liv okänd, och i det fördolda, i Nasaret. Denna upptäckt blir en avgörande upplevelse för honom. Han ber: ”Det som för dig räckte med 30 år, och som för dina föräldrar räckte hela livet, borde inte det räcka för mig? Vad är jag då?”
I en tid då många ville komma högt upp – 1889 byggdes Eiffeltornet i Paris, som länge var världens högsta byggnad – förvånades Charles över att Gud så länge var liten och fördold, när han kom till världen i Jesus, och Charles frågade sig: Hur kan jag efterlikna detta dolda liv? År 1890 inträder han i ett franskt trappistkloster och skickas därifrån 1892 till ett syriskt dotterkloster, där han stannar till 1897, då han i gott samförstånd med trappisterna lämnar orden, för att i bokstavlig bemärkelse leva Jesu fördolda liv i Nasaret. Under knappt fyra år bor han i en brädskrubb intill ett klarisskloster och försörjer sig som hustomte/fastighetsskötare. Dessa år tillhör Jesus: ”Jesus räcker: där han är saknas inget. Hur kär är oss inte också den i vilken en strimma av hans strålglans tänds. Han förblir allt: han är allt i tiden och i evigheten. Vilken lycka är det inte för oss att äga allt, som ingenting kan ta ifrån oss och som alltid kommer att tillhöra oss, det skulle i så fall vara vi själva, som glömmer bort detta.”
I Nasaret vistas Charles timtals varje dag och natt framför tabernaklet. ”Min Gud, jag ber dig om den stora nåden, att du förlänar mig den förblivande upplevelsen av din närvaro, din närvaro i mig och i min omgivning.” Han läser och betraktar evangelierna, skriver tusentals sidor fyllda med hans tankar, framför allt för sig själv, på grund av självdisciplinering för att få ordning på sitt inre liv. Ständigt utbrister han då mellan raderna i sina betraktelser i antifonartade utrop ”Min Gud vad du är god!”.
Efter sin prästvigning 1901 reser Charles tillbaka till Algeriet, till landet där han första gången fick anledning att söka Gud. Han urskiljer allt klarare att Nasaret är överallt där människor lever i utkanten och glöms bort och ignoreras av alla, ”människor i periferin”, som påven Franciskus skulle ha sagt i dag. Till dessa människor vill Charles komma med evangeliet och tabernaklet, och med sig själv. Han vill förkunna ett ordlöst evangelium, som Godhetens rena apostolat. I hans knappa notiser som tar form heter det att tuareg-nomaderna i honom borde uppleva en god människa, som inom dem väcker frågan: ”Om denna människa är så god, hur god måste inte då hans religion vara, och om någon frågar mig varför jag är så mild och godhjärtad, så svarar jag: ”Jag är en tjänare åt den som är mycket större än jag; om ni visste hur god min mästare Jesus är.”
Under 15 år var hans liv centrerat kring Gud i Jesus. Nu ser han med Jesus på människorna. Han utbrister inte längre så ofta: ”Min Gud vad du är god!” utan skriver ständigt ”Jag ser hur mycket gott som det fortfarande finns att göra”. Han skriver knappast längre några notiser för sig själv utan utvidgar sina brevkontakter (till kusinen Marie totalt 732 brev, till sin syster Marie 542 brev, till abbé Huvelin, till vänner, kamrater, sin biskop osv.). Gemenskapen med Jesus driver honom nu till att kommunicera med medmänniskorna. Medmänniskorna till ”Lille broder Charles av Jesus”, som han kallar sig, är från och med 1905 tuareg-nomaderna i Hoggar-regionen i centrala Sahara. Således fördjupar sig broder Charles i deras språk, sammanställer en fransk-tuaregisk och tuaregisk-fransk ordbok, en grammatik och en samling av tuaregernas sånger, dikter och historier. Alla dessa arbeten, som han uppfattade som en förberedande hjälp för missionärerna som skulle komma efter honom, kan han avsluta före den 1 december 1916. Denna dag dödas han i ett överfall av ett nomadiskt rövarband.
Två aktuella problemområden
Mot bakgrund av att hundratusentals människor i dag kommer från Orienten och Nordafrika till Europa, det vill säga att de tar den omvända väg som Charles de Foucauld tog, kan hans erfarenhet utgöra ett stöd för oss i vårt mottagande av dessa människor, i synnerhet när det gäller hur vi kristna bemöter muslimer. Mot bakgrund av den lika aktuella tillbakagången för den hittillsvarande kyrkliga trospraxisen kan broder Charles ge oss anvisningar om hur man kan leva som minoritet i en omgivning som inte längre känner Kristus.
Vad skulle broder Charles ha sagt om man hade frågat honom om hur man ska förhålla sig till människor från andra kulturer, med andra religioner, i synnerhet islam? Möjligen skulle han ha svarat med orden som han skrev till en bekant i Lyon: ”Varje kristen bör vara en apostel för alla som bor inom räckhåll, först och främst för sina medmänniskor och vänner, men inte bara för dem. Kärleken till nästan har inga begränsningar, den omfattar alla som omfattas av Jesu hjärta. På vilket sätt? Genom att visa hänsyn mot dem, som det handlar om, genom det allra bästa: godhet, hjärtlighet, broderligt bistånd, dygdens exempel, ödmjukhet och mildhet, som alltid verkar tilldragande och är ytterst kristna, gentemot alla människor utan undantag […]. För många människor behöver ni aldrig använda ett ord om Gud och religion. Ni utövar tålamod, såsom Gud är tålmodig. Ni är goda som Gud är god. […] Framför allt ser ni i varje människa en broder, en syster.” Broder Charles var helt klart ingen relativist. Han hoppades att tuaregerna en dag skulle förstå Jesus, men ju längre han levde bland dem, desto uthålligare blev han i detta. Han skulle själv bereda marken, för att andra sedan skulle kunna så, så att åter andra en gång skulle kunna skörda. Ett verk som skulle ta ”århundraden”. Detta mål förlorade broder Charles aldrig ur sikte, men vägen dit var en väg av solidaritet, av tålamod och av igenkännande och framhävande av det goda som redan fanns där.
Det sistnämnda blir på ett berörande sätt åskådliggjort i historien om Tarishat, en muslimsk, tuaregiska kvinna. Vid ett överfall på en fransk expeditionsstyrka hade en rebellgrupp lämnat kvar ett antal skadade fransmän. Tarishat tog in soldaterna i sitt hus, vårdade och skötte om dem och vägrade att släppa in tuaregledaren, som ville döda dem. När soldaterna hade tillfrisknat förde hon dem i säkerhet. Broder Charles skriver om detta: ”Är inte denna själ mogen för det glada budskapet? Vore det inte rätt och riktigt att skriva till henne och berätta att vi känner till hennes praktiska nästankärlek? Att det fyller oss med glädje och tacksamhet?” Han skisserar med översvallande entusiasm ett brev, som han själv, men ännu hellre, biskopen av Sahara, bör skriva till kvinnan, med följande gripande meningar: ”Gud har sagt: Religionens främsta bud är att älska Gud av hela sitt hjärta. Gud säger också: Ni är alla bröder. Ni har alla en och samma Fader, Gud. Och: Vad ni gör mot människorna, gott eller ont, det gör ni mot Gud. Vi är fulla av beundran och tacksamhet för er praktiska kärlek till människorna, som det andra budet handlar om. Vi skriver detta brev till er för att ni ska veta att hundratusentals kvinnor och män, ordensfolk, som har avstått från äktenskapet och denna världens goda och vigt sitt liv åt att meditera över Guds ord och åt att praktisera kärleken till nästan, välsignar er och prisar Gud för era gärningar. De ber honom att fylla er med nåd i denna världen och med härlighet i himlen. Vi skriver också för att mycket enträget be er att be för oss. Vi är övertygade om att Gud, som har nedlagt en så stark vilja i ert hjärta att älska honom och tjäna honom, kommer att låta den bön som ni riktar till honom gå i uppfyllelse. Vi ber er att be för oss och för alla människor, på det att vi alla må älska honom och med hela vår själ lyda honom.”
Efter allt som man har hört skulle påven Franciskus inte för ett ögonblick tveka att underteckna ett sådant brev. Gripande är den visshet med vilken broder Charles, prästen, ber den muslimska kvinnan om hennes förbön, som han är övertygad om kommer att tas emot. Och denna intuition har han 60 år före Nostra aetate under Andra Vatikankonciliet. När man läser om hans liv hos tuaregerna kan man stundtals få intrycket av att det handlar om en religionernas ”ädla tävlan”. Broder Charles ber om muslimernas omvändelse. Dessa i sin tur ber om att han ska omvända sig till islam. Sålunda berättar en vän till broder Charles: ”En förnäm kvinna från Hoggar, som var djupt tacksam mot broder Charles, sedan han hade räddat hennes fem barn från att svälta ihjäl 1907, sade en dag till mig: ’Så hemskt det är att behöva anta att den sådan god människa vid sin död kommer att hamna i helvetet, eftersom han inte är muslim’. Hon erkände för mig att hon och många av hennes landsmän varje dag bad till Allah, att göra så att marabuten (munken) omvände sig till islam.” Att be för varandra att man måtte finna sanningen är det bästa sättet att varken hemfalla åt likgiltig relativism eller dras in i militanta motsättningar.
Kanske hör det till Guds försynta humor att han använde sig av islam för att bryta upp den unge Charles egocentricitet: ”Islam har skakat om mig djupt … inför denna tro och dessa människor som lever i Guds ständiga närvaro, anade jag att det måste finnas något större och sannare bortom världens liv och rörelse.” Denna omskakning ledde honom in på vägen mot Jesus, om vilken han skriver: ”Endast Herren förtjänar att bli lidelsefullt älskad.”
Vad skulle broder Charles säga till oss om vi bad om vägledning för ett liv som kristen minoritet i en omgivning som knappast längre känner Kristus? Han föreställde sig att de kristna i minoritetssituationer skulle bilda små gemenskaper, som levde ett stilla, fördolt liv, berört av Guds hemlighet likt det liv som den heliga familjen i Nasaret levde. Gemenskaperna bör förbli små, eftersom stora gemenskaper oundvikligen dras till egendom, organisation, komplexitet etc. och därmed förlorar närkontakten med omgivningen. Broder Charles tänkte då inte bara på ordensfolk utan lika mycket på lekfolk. Han nämner ständigt exemplet med Aquila och Priscilla – att verka inte genom ord utan genom exempel – Han ville grunda ett brödraskap för bön och gästfrihet, ”som skulle utstråla en sådan fromhet att hela trakten runtom denna blir upplyst och uppvärmd; en liten familj, som så fullkomligt efterliknar Herrens dygder att alla i dess omgivning börjar att älska Herren.”
Hur kommer man fram till denna fullkomliga efterföljelse? Genom att ”ständigt och jämt oupphörligt läsa evangeliet för att ständigt ha Jesu handlingar, ord och tankar närvarande i minnet, så att vi tänker, talar och handlar som Jesus”. Förutom evangeliet är eukaristin för broder Charles centrum i ett apostoliskt liv: ”För att rädda oss, har Gud kommit till oss, blivit en av oss, levt med oss, i den mest förtroliga och nära kontakt, från bebådelsen till himmelsfärden. För själarnas frälsning fortsätter han att komma till oss, att bli en av oss, leva med oss i den allra närmaste kontakt, varje dag och ögonblick i den heliga eukaristin. Sålunda måste också vi …”. Och man tror att han fortsätter att komma till honom, till Jesus, till eukaristin. Men nej: ”… sålunda måste även vi för att arbeta för själarnas frälsning, gå till dem, bli en av dem och leva med dem i den förtroliga och nära kontakten”. Den kristne är Kristus för de andra. Kanske blir det avgörande för kyrkans framtid om hon i stället för lita på det företagsmässiga, som inte går att ge upp över en natt, åter får ett större förtroende för ett nytt, upptäckande Nasaretliv.
Broder Charles familj i dag
Från ett jordbruksperspektiv är det enfaldigt att förvänta sig skörd av vetekorn som strötts i ökensand. Broder Charles var ett mänskligt vetekorn, som lät sig föras till Saharas sand i vilken också hans stoft är begravt. Från evangeliets perspektiv bar detta ”vetekorn” på ett oväntat sätt frukt. År 1921 utkom den första biografin över broder Charles med titeln Charles de Foucauld: explorateur du Maroc, ermite au Sahara [av René Bazin]. Denna bok fick stor spridning och uppmuntrade bland många andra René Voillaume och Magdeleine Hutin till att söka efter sätt att i gemenskap med andra gå vidare i broder Charles fotspår och tankar. På så sätt bildades under 1930-talet ”Jesu små bröder” och ”Jesu små systrar”. Efter andra världskriget spred sig de båda gemenskaperna i många länder över världen. I små brödra- och systragemenskaper av som mest 3–4 personer känner de sig hemma i de försummade områdena i storstädernas utkanter, bor i hyreslägenheter och går till enkla arbeten. De vill leva som vänner med sina grannar och arbetskamrater. I varje lägenhet finns det ett rum med tabernaklet. Kontemplationen utmärker och präglar livet ”mitt i världen”.
Av de små systrarna finns det för närvarande 1 030 stycken i 56 länder, de små brödernas antal är cirka 140 över hela världen. Under namnet Jesus Caritas grundades i mitten av 1900-talet en världsvid prästgemenskap av stiftspräster, som uppskattar broder Charles liv och skrifter som en bestående inspiration och vägledning även i den pastorala vardagen. Till denna gemenskap hör ett par tusen medlemmar över hela världen, i Tyskland handlar det om cirka 450 präster. Även bland lekfolk finns det några föreningar (en bra överblick över alla grupper får man på www.charlesdefoucauld.org). Gemensamt för alla dessa brödra- och systragemenskaper och små gemenskaper är tilliten till att det enkla, stilla och fördolda livet i de många glömda och osynliga ”Nasareten” på vår jord likt en surdeg förbereder något som man ännu inte känner till, och som övergår vårt förstånd.
Joseph Ratzinger ägnar i sin 1976 utgivna lilla skrift Der Gott Jesu Christi två hela sidor åt den upptäckt som Charles de Foucauld gjorde av Nasaret och avslutar dessa reflektioner med orden som i dag skulle kunna läsas som ett terapiförslag för kyrkans tillfrisknande: ”Nasaret har ett bestående budskap till kyrkan. Det nya förbundet börjar inte i templet, inte på det heliga berget, utan i jungfruns hydda, i arbetarens hus, i en av de bortglömda orterna i ’hedningarnas Galiléen’, från vilken ingen förväntar sig något gott. Kyrkan kan endast därifrån börja om på nytt, därifrån återhämta sig här.”
Översättning: Per Lindqvist
Lästips
Lilla syster Annie: Charles de Foucauld – i fotspåren efter Jesus från Nasaret. Med förord av Dominik Terstriep. Översättning Carl Otto Werkelid. Veritas förlag 2016.
Ingemar Leckius: ”Charles de Foucauld” i Signum nr 5/2006.
Barbro Lindqvist: Den helgade öknen: en liten bok om Charles de Foucauld (1858–1916). Petrus de Dacia-fören. 1956., 2 uppl. 1968.
Barbro Lindqvist: ”Broder Charles – eremit och inspiratör” i Signum nr 7/1978.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit, nr 12/2021.
Jakob Paula är katolsk präst verksam vid nunneklostret Karmel Helig Blut Dachau.
Ur Signum nr 3/2022, s. 35–41.