av HENRIK SAHL JOHANSSON
Sedan debuten med romanen Brandlyra 1974 har Lars Andersson slagit an en säregen ton i svensk skönlitteratur. Hos honom framträder tillvarons esoteriska, mytologiska och mystiska drag; i hans gestaltning syns de sidor av människan som döljs av fotografiet. Men kanske är hans främsta kännetecken den lätthet med vilken han överskrider dessa och andra kategorier. En naturlyrisk roman kan följas av en deckarhistoria, en skröna kan följas av ett bibliskt skådespel. Och oavsett i vilken tid eller på vilken plats berättelserna utspelar sig håller de sig sinnligt nära det Värmland som sedan lång tid varit Anderssons hembygd. Till och med ett vattendrag i Judéen tycks få sitt vatten från Klarälven, som om det löper underjordiska kanaler mellan författarens trakter och de platser där hans romangestalter går.
Varför ska då Lars Andersson heller inte skriva lyrik? Att han nu, efter mer än 30 romaner, ger ut sin första särpräglade diktsamling är varken förvånande eller ovälkommet: man skulle kunna säga att hela hans romanförfattande står på lyrikens grund, att det vilar ett poesins skimmer över hans berättarförmåga. Jordens ansikte är namnet på denna ambitiösa, första diktbok. Den är skriven i dialog med Katrin Westmans suggestiva porträttmåleri, som likt en stum, sorgtyngd kör tar plats i rummet mellan de sju kapitlen. Dikterna är i sin tur skrivna utifrån rosenkransbönens form, de sju avsnitten uppkallade efter veckodagarna med början på måndagen. Redan här skönjer man alltså en tydlig form för Anderssons lyrik, en vilja till formbundenhet och struktur som både blickar tillbaka mot kyrkofädernas exegetik och postmoderna poeter som Inger Christensen.
Anderssons berättarvärld liknar ibland en krum byggnad som växer sig högrest valv efter valv. Liksom inför vissa sinnrika konstruktioner – tusenåriga kupoler, medeltida broar – kan man förbluffas över de krafter som håller de tunga stenarna på plats. Likaså är det med lyriken, som av hävd har en annan vilja än berättelsen: Andersson vill mycket i sina dikter, han vill omfamna de stora livsfrågor som väcker samma slags häpnad, och finner ofta – men inte alltid – tydliga motiv för sin förundran.
Om Anderssons författarskap i stort går som en pendel mellan kunskap och mystik finns den rörelsen här representerad i den första dagens födelsemotiv. ”Glädjen” är undertiteln på bokens inledande avsnitt, som börjar med en iögonfallande motsägelse: ”Född, inte skapad / Alltid ständigt född // Men exakt nu även skapad / i moderkroppens innandöme / för att bli född / än en gång, som alltid”. Fascinerad blickar Andersson in mot tillblivelsens mikroskopiska nivåer, mot kromosomerna, oocyterna, folygenerna. Ovanliga ord i en diktvärld förstås, begrepp som de flesta av oss måste kolla upp. Men de naturvetenskapliga termerna får sin styrka när dikten kontrasterar dem mot naturens mer synliga, men lika märkliga, fenomen. ”En mer än halvvägs utrullad bild av / vad mullbäret också ska bli, det som rullar / i slemhinnefodrade världsrymdsstora bärkorg / in över tröskeln”, lyder en av de besynnerligt precisa bilder Andersson tillgriper för att synliggöra det ögat inte kan se.
Det är också här, inför det nakna, uppenbara, Anderssons förmåga är som skarpast. Märkligt nog! Man förstår hans lust att tala med äldre tiders tänkare, att lära ut ovanliga koncept och samtidigt låta sig själv lära. Men i sådana ögonblick händer det att tonen blir för didaktisk, för undervisande, och rytmen avtar. ”Eukarastin, skriver den rysk- / ortodoxe Alexander Schmemann, / är det kosmiska ihågkommandets / sakrament”, skriver Andersson på ett ställe. Visst, men varför denna bisats, som stakar och vrider sig?
Nej, oftare är Anderssons egna ord nog. Jämför med den sånglika strof som inleder Fredag (Smärtan), och som är både ljudligare och mer träffande än den inåtvända parafrasen ovan:
Herre, du uppsökte trädgårdens ensamhet
Där alltings utsuddade konturer flöt över i varann.
Innesluten blev du där i nattens fostersäck,
och stillheten knöt sig och hjärtats ångestslag
gick genom din skapelse som ett skred av lossryckta stenar.
”Som ett skred av lossryckta stenar” – där har Lars Andersson sin poetiska bild, sin nebulosa. När han låter sina ord vara på så vis, friställda från vilken källa han än må ha, lossryckta och oväntade, kommer de samman och blir sina egna. Det är också sådana rader som står kvar, tydliga, skarpa i minnet när måndagen har blivit till söndagen. Då tycker man sig möjligtvis ha läst ett evangelium, en glädjesång över mänsklighetens mysterier. Eller en skapelseberättelse? Säkrast är kanske att säga att Lars Anderssons diktsamling är sin egen undersökning i teologins och mystikens utmarker, skriven med den glödande inspiration han burit med sig från ungdomen och framåt. Den som blivit mognare, mer eftertänksam men har behållit sin framåtrörelse. Jordens ansikte utgör en klok följeslagare till Anderssons samlade författarskap – inte som en asterisk, utan som en fördjupning av de frågor som kräver poesins rytm för att kunna utforskas med större frihet.
Henrik Sahl Johansson är litteraturkritiker på Svenska Dagbladet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 41–43.