av GUNILLA IVERSEN
Hur gick det till när Sverige började bli en del av det intellektuella Europa? Hur formades en svensk version av en framväxande universitetskultur? Fram till 1200-talets början, då en nybildad universitetsordning skapades i Paris, hade ju i princip all intellektuell verksamhet varit bunden till kloster och katedralskolor. Den europeiska medeltida kulturen från den karolingiska renässansen på 800-talet var ju en hermeneutisk kultur, där tolkningen av Sacra pagina, den heliga Skrifts ord stod i centrum, och där firandet av kyrkans liturgi i alla dess delar var absolut central i utformandet och firandet av mässa och tidebön.
Men när Paris universitet etablerades kring 1220 blev det en magnet för ett antal unga studerande som gav sig av från sitt nordliga hemland för att på olika vägar till lands och till sjöss ta sig hela vägen ner till den växande staden vid Seine. Där på den västra stranden som vi känner som Quartier Latin hittade de bostad i något av studenthemmen och studerade under längre eller kortare tid. När de så småningom återvände hem var de meriterade att inta positioner vid domkyrkorna i Linköping, Åbo, Skara eller i Uppsala domkyrka och vid universitetet där.
Vilka var de? Varifrån kom de? Vem bekostade deras studieresa? Vem sände iväg dem? Var bodde de? Vad studerade de exakt? I Sverige har flera forskare tidigare ägnat studier åt svenskars studier i Paris under medeltiden, som till exempel Henrik Schück om svenska Parisstudier under medeltiden, (1900 och 1902) och Herman Schück om Linköpings biskop Henrik och Sankt Victor i Paris (1963).
På senare år har en rad nya spännande studier om svenskar som studerade i Wien, i Leipzig och i Cambridge och Oxford presenterats i projektet Swedish Students at Universities Abroad in the Middle Ages. Volymerna har publicerats i den omfångsrika serien Runica et Mediaevalia i underserien Scripta minora av forskare samordnade av historikern Olle Ferm.
Nu har vi fått ännu ett stort tillskott i serien, denna gång en jättevolym på närmare 1 000 sidor, där forskarna kartlägger svenskar som studerat i Paris från 1200-talets början fram till 1500-talet. Den består av åtta delstudier och flera texteditioner författade av ett femtontal medarbetare, där Olle Ferm bidragit med introduktioner, sammanfattningar och samordnande kommentarer. Den franska forskaren Élisabeth Mornet, som tidigare inom ramen för databasen Studium Parisiense utarbetat dataregister och namnlistor över danska studenter inskrivna på studenthem och fakulteter i det medeltida Paris, har här gått vidare till att kartlägga också svenska studenter. Hon publicerar här ett stort antal tablåer och tabeller som säkert kommer att utgöra ett rikt forskningsmaterial för framtida studier.
Av de undersökta dokumenten har forskarna i projektet hittat 400, kanske 500 svenskar – alla män förstås – som under längre eller kortare perioder utbildades i Quartier Latin i Paris för att meritera sig för kommande poster som biskopar, präster, lagmän, häradshövdingar, lektorer, rektorer och kantorer i Sverige. Vi får följa hur studenterna sändes ut från sina hemkyrkor och domkyrkor. Vi får också se hur Paris redan på 1400-talet får konkurrens av de då nybildade universiteten i Prag och Leipzig. Olle Ferm skriver i en av sina summeringar att det år 1358 fanns tre svenskar i Paris, såvitt det kan etableras i källorna.
Men vad läste de? I en tradition från den karolingiska renässansen hade ju undervisningen i kloster- och katedralskolor, med latin och artes liberales som grund, främst ägnats åt texttolkning av alla Bibelns böcker, liksom åt handskriftskopiering och utövande av liturgisk verksamhet och sång. Men i och med tillkomsten av de nya översättningarna av Aristoteles skrifter och etableringen av nya inriktningar inom filosofi och logik, och i och med bildandet av det som blev Paris universitet i början av 1200-talet ändrades studiernas innehåll och metoder. Så hur såg de förhoppningsfulla svenska studenternas kursutbud ut nu? Exakt vad läste de? En normal teologisk utbildning tog ungefär fem år. Många studenter från norr stannade inte så många år. Man läste teologi, romersk rätt och kanonisk rätt och filosofi. Men de stora bibelglossorna, främst Glossa Ordinaria, som allmänt fick så stor betydelse under dessa år, hur studerade man dem? Det är svårt att veta exakt, eftersom mycket källmaterial saknas. Ändå hade man här kunnat lägga in ett vidare resonemang om vad vi allmänt vet om de ämnen man kunde studera i Paris vid denna tid, de ämnen som lockade våra nordiska studenter dit.
Nu ligger naturligtvis volymens tyngdpunkt på kartläggningen av namngivna och anonyma personer i listor från studenthem, i protokoll från fakulteterna, i rekonstruktioner av deras materiella resurser, bursae, för resor och boende. Man får följa forskarnas mödosamma arbete med att spåra namn i ett dokumentmaterial som innehåller många luckor. Varje liten notis och omnämnande måste användas! Det är fascinerande och inspirerande att följa processen.
Bara bibliografin omfattar hela 75 sidor. Förutom alla tabeller och översikter i bokens övriga delar finns slutligen ett appendix över 31 svenskar med angivande av deras namn och kyrka i Sverige och deras akademiska grad i Paris, medan ett annat appendix redovisar 242 namngivna svenska studenter i Paris som återfinns i Studium Parisiense under perioden 1215–1520. Tillsammans utgör alla dessa sammanställningar ett gediget utgångsmaterial för framtida studier.
Volymen är försedd med ett rikt och vackert bildmaterial som på olika sätt speglar studenternas verksamhet i Paris och i hemlandet. Många handskriftsbilder är hämtade ur samlingarna i Uppsala, Linköping, Åbo och Skara, liksom ur Riksarkivets fragmentsamlingar. Här finns också foton av broderier och väggmålningar efter franska förebilder i den lilla träkyrkan i Södra Råda nära Skara. Särskilt gladde jag mig åt alla kartor över Quartier Latin med adresserna till de olika studenthemmen. Jag jämförde med min lilla moderna Pariskarta och kände sambandet och samhörigheten mellan våra medeltida föregångare och oss nutida efterföljare i latinkvarteren i Paris.
Gunilla Iversen är professor emerita i latin vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 3/2022.