av KIM SOLIN
Under andra världskriget fick fler kvinnor än vanligt studera vid universitetet i Oxford. Där fick de ta plats i seminarierna och gavs lärartid som tidigare var förbehållen de män som nu stred i kriget. Som Mary Midgley har skrivit: mycket kvinnligt tänkande slösas bort eftersom det helt enkelt inte hörs. Men nu hördes de. Midgleys röst är en i boken, de andra som ges röst är Elizabeth Anscombe, Philippa Foot och Iris Murdoch. En fast punkt för dem alla är Somerville College. Boken handlar dels om dessa fyra filosofer, deras vänskap, deras lärare, och deras möjligheter och svårigheter, dels om den moralfilosofi som de utvecklade motströms mot sina samtida i Oxford, på den tiden i mångt och mycket Storbritanniens filosofiska centrum. Den tecknar också en bild av den brittiska filosofin i allmänhet under andra hälften av 1900-talet, särskilt av 1950-talet. Boken är skriven utan något egentligt feministiskt perspektiv. Jag är tämligen säker på att berättelsen hade varit en annan, till exempel i beskrivningar av situationer och i urval av anekdoter, om den hade skrivits av en kvinna och inte av Benjamin J. B. Lipscomb.
Den moralfilosofi som de fann problematisk och vände sig mot var den som utgick från den logiska empirismen och Alfred Ayer, och som utvecklades av R. M. Hare. Hare ges så mycket utrymme i boken att han nästan blir en av huvudpersonerna. Ett centralt drag i den moralfilosofi som Hare företrädde är tanken att det går att beskriva en viss situation faktiskt, utan att göra några moraliska ställningstaganden. De fyra filosoferna menade alla att det var något skevt med den tanken. Hur skulle man kunna förhålla sig neutralt deskriptivt till koncentrationslägren? Man kunde säga att deras uppfattning var att redan vår beskrivning av en situation säger något om hur vi ser på situationen moraliskt. Anscombe gick till attack i sin välkända essä ”Modern Moral Philosophy”, som sedan blev utgångspunkten för andra former av moralfilosofi än de som utgick från Hare. Murdoch hade vid det laget redan gett upp, och Anscombe själv skrev inget mer om moralfilosofi i allmänhet utan i stället om konkreta frågor med moraliska dimensioner. Foot och Midgley tänkte däremot båda på olika sätt fram en moralfilosofi som tog spjärn mot Anscombes artikel.
Ett Murdoch-citat belyser den livshållning som var vanlig i Oxford. Det var en värld ”in which people play cricket, cook cakes, make simple decisions, remember their childhood or go to the circus; not the world in which they commit sins, fall in love, say prayers, or join the Communist Party”.
I en miljö som präglades av J. L. Austins joviala och vardagsspråkliga undersökningar fanns det inte mycket plats för övergripande, syntetiserande verk av Murdochs slag. Just Murdoch kämpade för att ens bli tagen på allvar av sina medfilosofer. Hon stod i dialog med kontinentens allvarliga existentialister, medan Austin kort avfärdade Gabriel Marcel som en fullständig bluff. Lipscomb menar att Murdoch hade internaliserat inställningen omkring henne så till den grad att hon inte ens själv ansåg att det hon gjorde var filosofi. Murdoch lämnade till slut Somerville och koncentrerade sig på sitt litterära författarskap.
Men Austins kvicka skola till trots så fanns det lärare som uppvisade ett annat allvar och som gjorde intryck på de fyra vännerna. En av dem var den berömde filosofen Ludwig Wittgenstein i Cambridge, som genom Anscombe också kom att påverka de tre andra. För honom var filosofin ett slags arbete på en själv, också när den var uppmärksam på vårt språk. Det var viktigare att förstå problemens svårighet och att ha en seriös inställning till filosofin än att vara clever som Austin och hans studenter. En lärare som särskilt hade inflytande på Murdoch och Foot, men även på Midgley, var filosofen och teologen Donald MacKinnon, som också han förstod filosofi som något intimt förbundet med hur vi lever.
Midgley menade att fokus på snäva distinktioner i Austins anda ledde bort från filosofin. Hon trivdes bättre i Reading där filosoferna var öppnare och nyfiknare än i Oxford. Hon lämnade likväl den akademiska filosofin i drygt ett decennium, fick tre söner, skrev för tidskrifter och hördes i radion. När hon återvände till den akademiska filosofin gjorde hon det i Newcastle. Midgleys filosofiska verk, alla publicerade efter att hon fyllt 50 år, är banbrytande. Detta gäller särskilt Beast and Man. Midgleys böcker bygger på hennes omfattande biologiska studium förenat med den moralfilosofi som utgick från vännernas diskussioner. Hennes debatt med Richard Dawkins är legendarisk, och hennes essä om hur vårt filosofiska tänkande påverkas av om vi lever i familj eller lever ensamma är unik i sitt slag.
BBC spelade en viktig roll som filosofisk plattform, och Anscombe, Midgley och Murdoch medverkade alla aktivt. Anmärkningsvärt är att Anscombes berömda essä bygger på ett radioföredrag som refuserats efter inblandning från Hare. Essän bär tydliga spår av det ursprungliga radiomanuset. Foot tycks inte ha närmat sig radion utan förblev sitt akademiska värv trogen. Hon var dessutom avgörande när det gällde att hitta akademiska tjänster åt de tre andra, åt Anscombe och Murdoch i Oxford, och åt Midgley i Reading. Utan att berätta det för Anscombe, gick Foot ner i lön så att Anscombe skulle kunna anställas på Somerville.
De gjorde alla saker för varandra. Foot flyttade under några år in med Murdoch i hennes spartanska bostad på översta våningen i ett gammalt lager i London. Foot kom med skratt, möbler och inte minst intellektuella samtal, som Murdoch hade saknat sedan hennes lunchsamtal med Midgley av geografiska orsaker tagit slut; Murdoch öppnade nya kultursfärer för Foot. Anscombe och Foot sågs nästan dagligen i Somerville under flera år, och Anscombe blev en avgörande samtalspartner för Foot. Innan Midgley flyttade från Oxford till Reading samlades alla fyra regelbundet för samtal. Det fanns också konflikter, och under långa perioder hade vännerna ingen kontakt med varandra – men kanske ändå en längtan och en outtalad lojalitet. Eller vad är det som kommer till uttryck när Foot och Murdoch återupptar kontakten för att nästan bli älskande? Murdoch skriver i ett brev: ”It is strange and overwhelming so to recover a whole area of one’s being which one thought was lost.” Foot skriver dagbok om tomheten och ensamheten i världen efter det att Anscombe har avlidit.
Den moralfilosofiska sidan i boken är tunn, fokus är på huvudpersonernas liv och vänskap. Kanske kunde man säga att för dem som redan är bekanta med det slags moralfilosofi som presenteras så kontextualiserar boken den på ett berikande sätt. Och för dem som inte är det, så kan boken kanske väcka ett intresse för att gå djupare. En sådan fördjupning finner man till exempel i antologin Moralfilosofiska essäer, redigerad av Joel Backström och Göran Torrkulla (Bokförlaget Thales 2001), i vilken bland annat Anscombes essä finns översatt till svenska.
Kim Solin är docent i filosofi, verksam vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 45–47.