av SANNE FROSTENSSON
I höstas kom den första biografin om den svenska konstnären Hilma af Klint (1862–1944) – och den är omfattande. I en kronologisk och grundläggande framställning visar den tyska konsthistorikern och konstkritikern Julia Voss att flera påståenden om af Klint, som tagits för fakta, inte riktigt stämmer. I decennier har böcker, kataloger och utställningstexter publicerats, utan att ifrågasättas. Nu krossar Voss en del myter och nyanserar bilden av af Klints konstnärskap.
af Klint tillhörde en av de första generationer svenska kvinnor som utbildades vid Konstakademien. Hon intresserade sig för dolda aspekter av konsten och livet och ägnade sig åt esoteriska praktiker och spiritism – något hon inte var ensam om runt förra sekelskiftet. Som konstnär ägnade hon sig inte bara åt att måla utan i lika hög grad åt att försöka tolka vilka budskap de olika verken hade – denna intellektuella sida av konstnärskapet betonas av Voss. Voss nyanserar också påståendet att af Klint höll målningarna hemliga under sin livstid. Detta är bara delvis sant – eftersom af Klint inte kompromissade med sin övertygelse om i vilka sammanhang målningarna hörde hemma var det inte många som såg dem, men under stora delar av livet försökte hon hitta möjligheter att göra sina verk offentliga. År 1928 ställde hon ut utvalda delar av serien ”Målningarna till Templet” på World Conference of Spiritual Science i London, med antroposofiska sällskapet som värd. Men recensenterna förbigick denna utställning och hon dog innan hennes livsverk hade nått en bredare allmänhet.
af Klint är dock till stor del regissören av den historia som nu berättas om henne – genom en större rensning bland sina tidiga anteckningsböcker valde hon vad som skulle göras offentligt. Privata anteckningar är bland det som hon rensade bort. Men genom hela boken nämner Voss olika personer som stod af Klint nära, inte bara kollegor och vänner utan också mer eller mindre uttalade kärleksrelationer – genomgående med kvinnor. Det framgår också att hon inte såg sig som en enskild konstnär, på det sätt som vi tenderar att framställa henne i dag. Gruppen ”De Fem”, som af Klint var en del av under många år, hade spiritistiska sammankomster en gång i veckan och det var här instruktionerna till det konstnärliga arbetet togs emot, både i bild och i skrift. Även om af Klint var den som efterhand mest hängivet tog sig an uppdraget från andarna så var det ursprungligen riktat till flera. Voss visar hur af Klint skissade på en ateljébyggnad med ett avskilt andaktsrum och en gemensam arbetslokal – en forsknings- och livsgemenskap kallade hon det. Genomgående framställs af Klint i Voss bok som mer aktiv i, och intresserad av, sin omvärld än vad som gjorts av tidigare skribenter. Även i ett större perspektiv såg af Klint sig som en del av en rörelse, med en kritisk distans till den etablerade konstvärlden och med ganska storslagna visioner för dess utveckling – visioner som kan vara värda att reflektera över mer än vad Voss hinner göra i denna bok.
Det är i den etablerade konstvärlden som af Klint nu gör succé. De verk som under det senaste årtiondet visats för omvärlden slog publikrekord både på Moderna museet i Stockholm och Guggenheimmuseet i New York – kanske därför att målningarna är ett synligt ”bevis på mänsklig livaktighet”. Så formulerar af Klint det i alla fall själv, då hon i en av alla de efterlämnade anteckningsböckerna reflekterar över sin konst och noterar: ”har sitt ursprung i samma kraft som driver på växtligheten i naturen”. Ur marken kommer växter, ur henne kommer teckningar och målningar. Den kanske största styrkan i Voss biografi är att hon varsamt bevarar denna organiska syn på af Klints konstnärskap samtidigt som hon nyanserar den – af Klint var inte en kanal i transliknande tillstånd som släppte igenom färdigbeställda verk från en andlig värld. Även om af Klint själv beskriver sin konstnärliga metod som ”mediumistisk” visar Voss tydligt att detta inte på något sätt utesluter medvetna målartekniska beslut, påverkan av yttre visuella stimuli eller ett aktivt intellektuellt utforskande i relation till tidens strömningar. Boken är därmed ett tecken på att konsthistoriker och kritiker börjar kunna bejaka religiösa aspekter i konstskapande praktiker utan att hänvisa dem till en religiös avdelning, skilda från resten.
af Klints engagemang i sin omvärld har genomgående en grundton av ”mission” – det är hennes upptäckter och perspektiv som hon vill kommunicera. När hon inte lyckas med det håller hon sig hellre på avstånd från det allmänna och etablerade, både när det gäller konstvärlden och kristenheten. Ett exempel är när hon mot slutet av sitt liv tackade nej till en permanent plats på Sigtunastiftelsen för sitt livsverk. Konstnären Tyra Kleen, vän sedan länge, var förtrogen med af Klints långtgående planer på en permanent byggnad för sina målningar och såg en möjlighet när Kleen fick en donation, som skulle innebära en möjlighet att få utrymme på Sigtunastiftelsen. Men utifrån sina erfarenheter av statskyrkan runt förra sekelskiftet var af Klint skeptisk till Manfred Björkquist, biskop och grundare av Sigtunastiftelsen, och svarade: ”Att en dag överlåta verket i händerna på dem som inte tänker antroposofiskt känns problematiskt”, och senare: ”Mitt verk kanske blev biskopen mer till besvär än till glädje.” Nekandet var utan omsvep och grundade sig dessutom på en känsla av att inte heller Kleen förstod vidden av den spiritistiska aspekten av verken.
Voss gör ett grundläggande och nydanande arbete med denna biografi där hon motbevisar felaktiga antaganden om af Klints konstnärskap. Texten skulle ha blivit starkare utan hennes personliga föreställningar om vad af Klint kunde ha gjort, tänkt och känt. Och Voss ibland onyanserade kommentarer om både katolicismen och lutherdomen bidrar tyvärr till att befästa en skeptisk attityd till kristenheten bland en andligt intresserad läsekrets. Men kanske är detta ett rättvisande eko av Hilma af Klints egen skepticism mot den etablerade kristna kyrkan – en påminnelse om att hon nog skulle ha nekat Sigtunastiftelsen sitt livsverk om hon hade fått erbjudandet på nytt i dag.
Sanne Frostensson är master i fri konst, teol. kand., verksam som konstnär i Bergen.
Ur Signum nr 3/2022, s. 47–49.