av ANDERS GÖRANZON
Redan bokens titel väcker frågor. Går det att beskriva 1900-talsteologen John S. Mbiti som en kyrkofader? Kan den fornkyrklige Origenes, visserligen född i Alexandria men framför allt verksam i Caesarea, beskrivas som afrikan? För att förstå varför författaren väljer denna boktitel, krävs en bakgrundsbeskrivning.
Hans Engdahl, präst i Svenska kyrkan och under många år missionär i Sydafrika, var extraordinary professor vid University of Western Cape i Kapstaden åren 2005–2016. I mötet med studenter från hela den afrikanska kontinenten intresserade sig Engdahl för såväl African Theology som Black Theology. Men i sin egen doktorsavhandling, som han försvarade vid Uppsala universitet 2005, analyserade Engdahl ett annat slags afrikansk teologi, som var förhärskande under apartheidtiden. Resultatet blev Theology in Conflict. Readings in Afrikaner Theology: The Theologies of F. J. M. Potgieter and B. J. Marais. Dessa teologer var visserligen födda och verksamma i Afrika men deras teologi kallas på engelska alltså inte African Theology utan Afrikaner Theology med ett ord lånat från språket afrikaans. Utifrån ett brett perspektiv kring olika former av teologi som vuxit fram i Afrika, vidgar Engdahl med sin senaste bok sitt fokus i både tid och rum.
Origenes föddes i Egypten runt år 185 och John S. Mbiti i Kenya 1931. Båda såg alltså dagens ljus på den afrikanska kontinenten. Men gör detta dem till afrikaner? Engdahl svarar inte direkt på den frågan utan synes utgå från att den som är född i Afrika åtminstone i någon mening går att beskriva som afrikan. Det är dock enkelt att se att det afrikanska draget hos Origenes inte framhävs särskilt starkt i boken. Visst lyfter Engdahl fram att Origenes skrivit om några afrikanska kvinnor i Bibeln, exempelvis kvinnan i Höga Visan och Moses hustru från Kush, men kvantitativt är det Mbiti som står för det dominerande afrikanska inslaget. Kvalitativt menar dock Engdahl att de båda förenas i ett kollektivt tänkande, som går att knyta till ett i grunden afrikanskt synsätt.
Den andra frågan som boktiteln väcker, är i vilken utsträckning de båda kan kallas kyrkofäder. Att Engdahl väljer just Origenes, som under lång tid var ifrågasatt på många håll, har att göra med den öppenhet han ser i Origenes teologi som han också menar har flera likheter med Mbitis. Engdahl återkommer till hur även Mbiti ofta skriver tentativt och utforskande. Men att benämna Mbiti som en kyrkofader är givetvis att tänja på begreppet. Inte heller denna term diskuterar Engdahl på djupet. Vi får nöja oss med att konstatera att det är viktigt för Engdahl att berätta för nutida afrikanska studenter att många av de tidiga kyrkolärare som verkade under andra till femte århundradet faktiskt fanns på den afrikanska kontinenten och att låta en av dem komma i samspel med Mbiti som ofta beskrivs som den moderna afrikanska teologins fader.
Boken är egentligen tre böcker i en. En del om Mbiti, en om Origenes och en som handlar om de båda teologerna syn på uppståndelsen. Vi får en initierad inblick i Mbitis tankevärld utifrån temata som afrikansk filosofi och religion samt afrikansk tidsuppfattning. På motsvarande sätt beskrivs Origenes teologi utifrån hans platonska kosmologi. Engdahl läser också båda teologerna utifrån såväl ecklesiologiska som eskatologiska frågeställningar.
Utöver det rumsliga perspektivet, som tar sig uttryck bland annat i att både Origenes och Mbiti rör sig mellan den afrikanska kontinenten och Asien respektive Europa, så är ett av bokens genomgående motiv förhållandet till tiden. Engdahl beskriver ingående hur Origenes teologi befinner sig i gränslandet mellan tiden och evigheten. Origenes upplevelser av martyrium, både hans egen fars död och hans egna erfarenheter, gör att denna fråga blir brännande. I lika stor utsträckning sysslar Mbiti med tiden som företeelse. Begreppsparet sasa och zamani beskrivs grundligt. Den lilla tiden, sasa, den vi lever i här och nu, ryms i afrikanskt tänkande enligt Mbiti i den större tiden, zamani. När Mbiti beskriver det afrikanska tidsperspektivet ligger framtiden i att efter döden bli ihågkommen och därmed leva vidare som ancestor eller living-dead, som Mbiti föredrar att säga. Enda sättet att finnas med i framtiden – i traditionell afrikansk religion – är alltså genom att bli ihågkommen. Man skulle därför kunna säga att framtiden finns i dåtiden. Zamani beskrivs av Mbiti som the graveyard of time, där allt stannar upp i ett tillstånd utan vare sig före eller efter. Mbiti gör sedan en koppling mellan living-dead och communio sanctorum. Mot denna tidsuppfattning ställs Origenes som har siktet inställt på den framtid som kommer att infinna sig sedan och här blir anknytningspunkten hans reflektioner kring alltings återställelse: apokatastasis panton. Engdahl anser att Mbitis beskrivning av afrikansk religion och i stor utsträckning också Mbitis egen teologi, ligger nära tanken, att allt ska bli bra till slut.
Tidigt i boken får läsaren veta att Origenes och Mbiti har stora beröringspunkter när de skriver om inkarnationen och Jesu tidiga gärning. Men det är framför allt när de tänker kring uppståndelsen, som en historisk händelse med transcendent innebörd, som Engdahl hittar en gemensam ton. Genom att läsa dem med en metod som Engdahl kallar contrast reading framträder både analogier och möjlighet till jämförelser. Ett slags samhörighet eller släktskap vaskas fram, som ändå inte innebär att de säger samma sak. Synen på uppståndelsen blir därmed en nyckel till att förstå boken. Men inte så mycket uppståndelsen då eller den kommande uppståndelsen sedan, utan vad den betyder i nutiden. Här finns alltså hos båda, enligt författaren, ett tydligt redan här och nu-perspektiv. Det handlar inte om en andlig, världsfrånvänd uppståndelsetro utan om hur den närvarande Jesus får oss att vara ett vi, i stark konstrast till den individualitet som breder ut sig i världen.
Boken är inte lättläst. Perspektiven är många och boken innehåller dessutom otaliga citat. Från Origenes och Mbiti själva men även i stor utsträckning från teologer som kritiskt analyserat de båda. Engdahl medger själv inledningsvis att en brist är att han inte läser Origenes på grekiska utan i engelsk översättning, vilket gör att han i viss grad blir beroende av andras tolkningar av Origenes tankevärld. Men även när det gäller Mbiti är Engdahl mån om att låta många röster komma till tals. På det sättet blir boken inte bara ett samtal mellan Engdahl och de båda teologerna utan också en beskrivning av hur de uppfattats i olika tider och kontexter.
Boken har många förtjänster. För den som tar sig tid att sätta sig in i någon av eller i båda dessa teologers texter, ger den god kunskap. Men det är framför allt genom att läsa dem tillsammans, med författarens glasögon, som en bild av Afrika som en kreativ och spänstig teologisk miljö framträder.
Anders Göranzon är teol. dr, präst i Svenska kyrkan och generalsekr. för Svenska Bibelsällskapet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 49–51.