av KJELL BLÜCKERT
Journalisten och musikrecensenten i Svenska Dagbladet Sofia Nyblom gjorde 2019 två längre reportage om övergreppsskandalen som uppdagades i internatskolan vid benediktinklostret Kremsmünster i Österrike. År 2013 hade rektorn och internatföreståndaren där, pater Alfons Mandorfer, dömts till ett långt fängelsestraff för sexuella övergrepp och misshandel av minderåriga.
Nybloms farfar Peder Nyblom hade tillsammans med sin storebror Staffan gått i denna internatskola under 1910-talet och kunde till följd av första världskriget inte resa hem på fem år. Nyblom säger sig inte ha så många minnen av sin farfar, som dog 1981, men skolan Kremsmünster finns kvar i släktens kollektiva minne, om än utan detaljer. Nyfiken beslutar sig Nyblom för att söka ta reda på så mycket som möjligt om de två pojkarnas öden under denna tid, men tyvärr finner hon nästan inget källmaterial. Korrespondensen mellan föräldrarna och barnen finns inte kvar, inga muntliga berättelser; i Kremsmünster inte mer än elevernas betyg, noteringar om sjukfrånvaro och allmänna dokument om ordningarna i skolan. Hennes farfarsmor Olga har gjort noteringar i sina kalendrar, som ger en torso till en kronologi. Hon började i stället att söka ”samband mellan historiska skeenden och det upplevda, och fantisera när inga samband gick att finna”. I stället för en biografi blir det en fiktiv berättelse utifrån fragment ur en familjehistoria som hon inte når fram till. ”När mina försök att hålla mig nära sanningen havererat, så har jag i stället låtit pojkarna föreställa sig själva för att jag ska kunna ge mig själv tillstånd att fabulera”, skriver hon kryptiskt i ett efterord.
Sofia Nyblom är barnbarnsbarnbarn till den kända författaren och konvertiten Helena Roed (1843–1926) och Uppsalaprofessorn i estetik, akademiledamoten Carl-Rupert Nyblom. Några av barnen följde modern in i den katolska kyrkan, däribland Lennart senare gift med Olga Lundberg, båda konstnärer i kretsen kring prins Eugen, som vänskapligt stod Helena mycket nära.
Att i de övre klasserna skicka iväg barnen för skolgång var inte ovanligt. Ofta skedde det inom landet då pojkar inackorderades i stifts- och gymnasiestäderna för skolgång, mer sällan utomlands. Även flickor kunde skickas iväg till ”pensioner”. En författare som på samma sätt som Nyblom hittat en familjehistoria är Anna Dunér. Hon upptäcker i slutet av 1980-talet en brevsamling från sin farmorsmor Doris Sellman (gift Herzog), som ett antal år vistas i klosterskolan Zangberg i Bayern. Under två år reste Doris inte alls hem och under denna tid skrev hon varje vecka till sin familj i Stockholm. I det urval av brev som Dunér gett ut i boken Tänk kära föräldrar. En svensk tonårsflickas brev från klosterskolan i Tyskland 1887–1889 framträder dock en ljusare bild än vad vi får i Nybloms bok. Men hemlängtan är förstås ett gemensamt stråk.
Sofia Nybloms beskrivning av sin farfars familj är mycket ljus; den är som en katolsk bohemisk variant av Carl och Karin Larssons. Att de två äldsta pojkarna sänds iväg till en katolsk skola utomlands tolkar hon som en iver för god utbildning och en gedigen katolsk fostran. Vad vi sedan får oss till livs är en sorts mörk äventyrsskildring av det enklare slaget. Tillvaron i skolan och inackorderingen gestaltas som näst intill nattsvart med kamratfostran, pennalism, militärisk disciplin, fysisk och psykisk aga, frugalt vardagsliv – och därtill sexuella övergrepp. Allt i skuggan av kriget. De enda ljuspunkterna är i viss mån musiken och delar av kunskapsinhämtningen.
Författaren låter den äldste brodern Staffan bli utsatt för övergrepp. En del av beskrivningen av dessa övergrepp hämtar hon från sitt andra SvD-reportage, som är en intervju med en före detta elev vid Kremsmünster under pater Alfons tid på 1970-talet, Christian Frändfors. Det blir en sorts tillbakaprojicering av dennes upplevelser. Om det förekom några sexuella övergrepp i Kremsmünster under tidigare perioder vet vi ingenting.
Staffan beskrivs på klassiskt sätt som den ansvarstagande storebrodern – och inåtvänd. Medan Peder skildras som bångstyrig, upprorisk – och utåtvänd. Farfar Peder beskrivs också som den som tog tillfället i akt att redan som trettonåring förföra (bli förförd av?) en grannkvinna och senare lockas av en prostituerad. ”Vad skulle Peder tyckt om vad jag skrivit? Skulle han ha blivit arg och kränkt?”, frågar Nyblom avslutningsvis. Ett svar på de frågorna skulle kunna vara att den tecknade bilden är förenklad, platt och nyanslös.
Berättelsen om de båda pojkarna slutar mycket sorgligt även i det verkliga livet. De lyckas efter krigsslutet under stora umbäranden ta sig hem till Sverige, men försvagad dör Staffan kort efter hemkomsten i spanska sjukan. Hela familjen är förkrossad. Farmor Helena Nybloms stora sorg finns uttryckt i ett brev till prins Eugen.
I stället för att skriva en biografi om sin farfar, vilket inte är möjligt, har Sofia Nyblom nyttjat – för att inte säga utnyttjat – sina släktingar för att som hon själv säger ”fantisera” om vad som kunde ha hänt. Hon tillbakaprojicerar svåra problem i vår samtid på sin släkthistoria. Frågan är om hon därmed får en ökad förståelse för sin tystlåtne farfar. Snarare får hon oss på ett glidande sätt att tro att Kremsmünster då som senare behärskades av ”Kremsmonster”. Varför bad jag honom inte berätta medan han levde? är en fråga som många av oss understundom ställer. Särskilt män lär ju vara förtegna om sitt förflutna. Men därmed är inte sagt att denna förtegenhet med nödvändighet måste skyla något traumatiskt.
Ett av Nybloms minnen av sin farfar är hans omsorg om den trädgård som han anlagt vid sitt sommarställe för att påminna sig om sina skolår i Kremsmünster: en vacker örtagård med en guldfiskdamm med röda näckrosor och kaprifoler. Det framstår som märkligt att en äldre herre besvärar sig med detta, om minnet skulle ha varit så traumatiskt som hans barnbarn vill få oss att tro. Eller ville han försonas med de blandade upplevelserna och minnena?
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 51–52.