av ELISABETH ALDÉN
Om jag ska vara helt ärlig börjar jag läsningen av James Martins bok Bön – en guide till bönens värld med viss misstänksamhet. Det finns en uppsjö av böcker om bön. Behövs det verkligen en till? Har han något nytt att komma med? Och vad driver honom att skriva en hel (tjock) bok om detta ämne?
Det framkommer i bokens inledning att hans tänkta läsekrets är omfattande: ”från tvivlaren till den fromma, från sökaren till den troende”. Han hoppas också att den som ”har bett i årtionden ska kunna lära sig någonting nytt”. Den stora målgruppen märks i originaltiteln: Learning to Pray – a Guide for Everyone. James Martin begränsar sin bok till att behandla den enskilda /individuella bönen, och ett av hans främsta mål är att beskriva vad som händer i bönen, det som ibland omnämns som ”bönens gåvor” eller ”bönens frukter”, men som är svårt att finna ord för. Här har Martin upptäckt ”hål” i litteraturen som han med denna bok vill fylla.
James Martin, katolsk präst tillhörande Jesuitorden, är redan känd för svenska läsare framför allt genom sina böcker Söka och finna Gud i allt (2014) och Jesus – en resa genom hans liv (2015). Att denna nya bok redan under utgivningsåret översatts till svenska tyder på att hans tidigare böcker fallit i god jord. I sin översättning förmedlar Daniel Braw, med god språkkänsla, Martins intentioner.
James Martin börjar med att dela med sig av sin egen bönehistoria. De kapitel som sedan följer kan man lite förenklat dela in i två grupper: dels de som behandlar bön i allmänhet och tar upp ämnen som varför vi ska be, olika definitioner av bön och utmaningar som vi kan möta, till exempel distraktioner, dels kapitel som presenterar olika former av bön: utantillböner, examen, lectio divina, centrerande bön med flera. Föga förvånande är det kapitlen om examen och inlevelsebön som får mest plats, både vad gäller omfattning och engagemang, och där jesuiten Martin ger del av böneformer som lagt grunden för hans eget böneliv. I kontrast till dessa står kapitlet om lectio divina som i mitt tycke är väl tunt.
Boken är skriven i samma lättsamma stil som de tidigare. Här blandas djupa insikter med (många gånger roliga) exempel från James Martins eget liv. Han delar också frikostigt med sig av den erfarenhet han samlat som andlig vägledare och återger verkliga situationer och människor han mött, utan att för den skull lämna ut någon. Urvalet av definitioner och inte minst litteratur är mycket personligt. Den i slutet av boken korta kompletterande listan med boktitlar på svenska är välkommen, då det är många av de engelska böckerna som inte finns översatta. Boken är lättläst och jag får upplevelsen av att sitta mitt emot författaren och höra honom berätta – inte minst när han formulerar eventuella reaktioner jag kan tänkas ha (”Vänta lite nu, kanske du tänker …”, ”Nu kanske du säger …”) och sedan bemöter alla tänkbara invändningar hos läsaren. Han försöker inte övertala men väl inbjuda också den tveksamme att våga börja be (eller kanske upptäcka att han/hon redan ber!).
Boken har å ena sidan ett högt tempo men slår å andra sidan flera gånger över i pratighet, vilket gör att innehållet ändå inte förs framåt så snabbt. Den hade vunnit på att vara lite mer koncentrerad. Vissa kapitel är föredömligt systematiska, till exempel avsnittet ”Nio sätt att be, eller att börja be, utan att veta om det”. I andra delar av boken gör Martin utvikningar mitt i ett resonemang som gör det svårt att följa med: Kapitlet om utantillböner övergår i ett flera sidor långt exempel på hur en meditation över Herrens bön skulle kunna vara. När jag läst den har jag tappat tråden och får bläddra tillbaka för att påminna mig om var vi var. En markering av exkursens början och slut hade gett större tydlighet vid läsningen. Men bortsett från det är dessa fiktiva meditationer/samtal ett bra skrivgrepp för att, i den mån det går, konkretisera hur bön och andlig vägledning kan gå till.
Två kapitel vill jag särskilt lyfta fram. Först det kapitel som Martin i inledningen låter oss förstå är hans främsta ärende: ”Vad händer när du ber?” Detta är också bokens längsta kapitel. För James Martin rör denna fråga bönens kärna och han går metodiskt igenom bönens åtta vanligaste ”frukter”: sinnesrörelser (både förväntade och överraskande), insikter, minnen, begär (det vill säga det positiva begär som vi oftast kallar längtan), bilder, ord och mystika upplevelser. I ett följande kapitel får vi verktyg som kan hjälpa oss att urskilja om det vi erfar är från Gud eller har annan källa.
Värt att nämna är också kapitlet ”Att inleda en vänskap med Gud”. Bönen är en personlig relation till Gud, och vi kan använda det vi vet om vänskap människor emellan för att förstå vår relation till Gud. Att detta är ”den nyttigaste insikt som jag [James Martin] någonsin har hört om bön” bekräftas av att han återvänder till denna tanke flera gånger i boken.
James Martin vill skriva en bok om bön som passar alla. Men jag vill tillägga: Denna bok är en bra dörröppnare för den som vill lära sig mer om ignatiansk spiritualitet. Inte med stängda dörrar mot andra traditioner, men med fäste i den ignatianska. När den som verkligen har låtit sig präglas av en spiritualitet skriver, eller på andra sätt uttrycker sig, lyser denna ofrånkomligt igenom.
För att sluta där jag började: Finns det behov av nya böcker om bön? För tron, men egentligen för varje livsavgörande övertygelse, gäller att varje generation behöver göra den till sin. Att förmedla tro och tradition förutsätter ett införlivande av det som varit och en öppenhet för det som är nu och det som kommer. Paulina Mariadotter (grundarinnan av den livsrörelse ur vilken vårt kloster på Omberg så småningom växte fram) uttryckte detta med kontinuitet och förnyelse. Denna paradoxala enhet behövs för att vi ska kunna tradera tron till nästa generation. James Martin räknar med de utmaningar vi möter i dag. När han till exempel beskriver olika distraktioner i bönen finns självklart dagens ivriga användning av mobiler och sociala medier med. Böcker som på detta sätt relaterar till företeelser i nutiden behöver vi!
Elisabeth Aldén är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.
Ur Signum nr 3/2022, s. 53–54.