av BRIAN PATRICK MCGUIRE
Dominik Terstriep har skrivit ett ambitiöst verk som täcker många aspekter av Bernhard av Clairvaux liv och tankar. Han börjar med cisterciensernas ankomst till Norden, som han ser som en av Bernhards många bedrifter. Därifrån går författaren vidare till de olika sätt cistercienserna och i synnerhet Bernhard har behandlats i svensk litteratur sedan 1600-talet och då särskilt i det tjugonde århundradet. Han inkluderar Hjalmar Gullbergs dikt om Bernhard från 1937, liksom en av Alf Härdelin författad text år 1991, och fortsätter sedan till 2015 och Elisabeth Gerle. Jag tvivlar på att något liknande gått att göra i Danmark, där den lutherska traditionen har varit betydligt starkare och mindre välvilligt inställd till Bernhard.
Så snart författaren närmar sig Bernhards liv uppstår dock problem. Han accepterar den förlegade åsikten att det var tack vare Bernhard som det cisterciensiska monastiska experimentet överlevde: ”Att Cîteaux överlevde har säkert med Bernhard och hans grupp att göra.” Detta påstående gjordes av Bernhards biograf Wilhelm av Saint Thierry, men Adriaan Brederos forskning i Bernard of Clairvaux. Between Cult and History från 1996 har visat att Cîteaux sände ut munkar till sitt första dotterkloster innan Bernhard och hans vänner anlände. Dominik Terstriep placerar här och på många andra ställen i sin i övrigt imponerande bok Bernhard i 1100-talets centrum, såväl som abbot som i sin andliga undervisning. Jag tror att det är lite för lätt att överskatta hans bidrag. På samma sätt antyder författaren att Bernhard hade stort inflytande över den cisterciensiske påven Eugenius III, men en noggrann undersökning av deras korrespondens visar snarare att Eugenius vid många tillfällen inte följde Bernhards råd. Författaren använder flitigt Bernhards avhandling med råd och varningar till Eugenius, De Consideratione.
På de därefter följande sidorna ser författaren Bernhard i diverse olika roller: ”Katoliken”, ”Gnostikern”, ”Metodikern”, ”Teologen”, ”Mystikern”, ”Praktikern”, och avslutningsvis ”Den vise”. Bokens budskap är uppenbart att Bernhard erbjuder ”en munks vishet”. Den metod Terstriep använder är att plocka bitar här och där ur Bernhards skrifter och sätta ihop dem till författarens egen syntes. Resultatet är en imponerande tour de force som antyder en djup kännedom om Bernhards tankar och skrifter, men det är först sent i boken som författaren tar sig an enskilda delar av Bernhards avhandlingar för att ge läsaren en känsla för deras innehåll. Vid ett tillfälle presenterar han dock en av Bernhards sällsynta böner och analyserar denna. För läsaren blir det en lättnad att få en känsla för vad Bernhard uttryckte i sitt sökande efter Guds närvaro.
Författaren är djupt medveten om skillnaden mellan monastisk och skolastisk teologi, såsom den uttrycks inte minst av Jean Leclercq, och han skiljer mellan Bernhard och Thomas av Aquino. Leclercq klargjorde att monastisk teologi närmar sig texter och i synnerhet Bibeln med en meditativ inställning, medan skolastisk teologi vilar på abstrakta frågor hämtade från Bibeln och kyrkofäderna. Dominik Terstrieps förhållningssätt är en användbar analys av Bernhard när det gäller de olika sätt han använde för att uttrycka sig. Författaren vet hur skicklig Bernhard var på att översätta bibliskt språk till material för meditation och kontemplation. På det viset demonstrerar Terstriep att för Bernhard är syftet med skrifterna att ”visa hans munkar vägen till frälsningen”.
Här och var närmar sig analysen en form av nyskolastik, där jag saknar en känsla för hur Bernhard fritt associerade tanke och känsla. Bernhard blir en akademiker, till exempel i presentationen av Bernhards text till Tempelriddarna, där bara hans ortsnamnsetymologier tas upp och ingen känsla ges för hans meditationer över de platser där Jesus levde.
Jag ser författarens vilja att behandla Bernhards spiritualitet likaväl som hans teologi, och jag begär inte en historiebok. Men det finns delar av Bernhards liv som skulle må bra av en mer kritisk inställning, som hans syn på och behandling av kvinnor. Här följer Dominik Terstriep i princip Jean Leclercqs påstående att Bernhard älskade kvinnor. Jag finner snarare hos Bernhard en stor distans och skepsis i relation till kvinnor, med några mycket få undantag, och hans huvudsakliga intresse var att få dem intresserade av hans monastiska projekt. Vad gäller arvet efter Bernhard vilar kapitlen om Luther och Ignatius av Loyola tungt på Bernard McGinn. Bokens slutsatser om ”den gudomliga kärlekens teolog” är i grund och botten McGinns.
Dominik Terstrieps studie är uppenbart ett kärleksverk, och den presenteras disciplinerat och analytiskt. Bernhard av Clairvaux presenteras som en förskolastiker. Boken har svårigheter med den affektiva teologi som Etienne Gilson såg redan 1934, där han med sin bakgrund i skolastisk teologi ändå kunde se hur Bernhards språk kombinerar affektivitet med teologisk analys. I fråga om teologi och spiritualitet fungerar studien som en utmaning för kommande generationer av svenska akademiker. Mitt huvudsakliga problem är att författaren kastar sig fritt från ett av Bernhards verk till ett annat, utan att reflektera över den idémässiga utvecklingen. Jag uppskattar den noggranna analys som ligger bakom boken, men den skulle ha vunnit på att vara lite mindre ambitiös, och inte försöka täcka precis allt i Bernhards tänkande.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Brian Patrick McGuire är professor emeritus i historia vid Roskilde universitet.
Ur Signum nr 3, s. 54–56.