av CECILIA HILDEMAN SJÖLIN
Eva Lindqvist Sandgren, professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet med medeltidskonst som specialitet, har under ett antal år studerat bildkultur och arkitektur i Vadstena kloster inom ett tvärvetenskapligt projekt som också omfattat ljudmiljön i kyrkan. Det breda perspektivet på Vadstena klosterkyrka avspeglas i hennes bok, där den centrala frågan gäller hur kyrkorummet fungerat för klostrets 60 nunnor och 25 bröder och för de pilgrimer som besökte kyrkan under medeltiden. Det brukarperspektiv som därmed anläggs ger oss en ny förståelse av kyrkorummet och dess bildvärldar. Det är ett helhetsgrepp på kyrkorummet och dess visuella kultur som förklarar för oss – som vi aldrig tidigare sett det – hur klosterkyrkan, som rum och bildmiljö, har sett ut och fungerat under medeltiden. För att kunna studera ett enhetligt skick hos rummet sedan klostret etablerats och fungerade på ett representativt sätt har författaren riktat fokus mot en historisk punkt, nämligen tiden kring 1500.
Det kyrkorum vi möter i dag när vi besöker Vadstena klosterkyrka framstår i huvudsak som en öppen, luftig interiör i den ljusa hallkyrkan med höga stjärnvalv. Det är lätt att få överblick över ett sådant rum, och alla vi som besöker rummet i dag kan se allt på samma villkor. Så var rummet inte tänkt, och så fungerade det inte under medeltiden. Kyrkorummet har innehållit flera läktare och andra strukturer som inte längre finns kvar. Bestämmande för den ursprungliga utformningen var att kyrkorummet skulle användas av tre olika grupper, nämligen nunnorna, bröderna och lekfolket – de sistnämnda huvudsakligen pilgrimer som besökte Vadstena – och dessa olika kategorier, som hade sin respektive roll i kyrkan, skulle ges olika platser i rummet, med möjlighet att röra sig till och från dem utan att korsa varandras väg. Detta gav dem också olika perspektiv på rummet och på dess bilder.
För att möta de speciella förutsättningarna fick klosterkyrkan en utformning som skilde sig från de flesta andra kyrkors. Den heliga Birgitta beskriver själv i Uppenbarelserna hur hennes nydanande kyrka skulle utformas och det följs i huvudsak i Vadstena: huvudingången ligger i öster, vilket är ovanligt – normalt sett hade en kyrka sitt kor med huvudaltaret i öster, och huvudingången kom då oftast att placeras i väster. I väster fanns här i stället brödrakoret. Nunnorna placerades högst upp, på den höga, pelarburna läktaren som fanns i mittskeppet och dit de kom med hjälp av en gångbro direkt från klostrets dormitorium. Nere på golvet hade lekfolket sin plats.
Det speciella fokus som boken har är att utforska hur varje grupp på och från sin plats i kyrkan hade sin egen bildvärld: Vad såg man, vilka perspektiv på kyrkorummet fick man? Vilka bilder var avsedda för och tillgängliga för de olika kategorierna i rummet och hur har det fungerat? Fanns det olika bildprogram för de olika grupperna, och vad såg man av varandras bildprogram?
Vi får inblick i en komplicerad, bildrik miljö, som en gång var klosterkyrkans, med läktare, trappor, nischer och en mångfald av altaren. Den visuella miljön har innehållit både fast placerade och flyttbara bilder – en del av bildmiljön var rörlig, såsom böcker och mässhakar. Bildvärlden sträcker sig från det stora altarskåpet, synligt för många i kyrkorummet, till illuminationer i böcker, som sågs av den enskilde. Det har funnits andaktsbilder, målade träskulpturer och textilier för altaren, skrudar för celebranter och liturgiska föremål av olika slag. Dessa bilder och föremål har haft sin plats, sin funktion och sin relation till de respektive grupperna som brukat rummet. Ibland har de fungerat endast för en grupp, ibland för flera, och varit synliga i olika perspektiv, omfattning och vid olika tillfällen för de olika kategorierna.
I boken diskuteras också tillverkningen av föremål och bilder i klostret – böckerna med sina illuminationer, textilierna för altaren och liturgiska skrudar. Klostret beställde också bildverk från kontinenten, såsom Birgittaskåpet från Lübeck, och var kopplat till en internationell bildkultur i senmedeltiden, förmedlad av en katolsk kyrka som ännu var gemensam för hela Västeuropa.
Eva Lindqvist Sandgren leder oss metodiskt och pedagogiskt igenom materialet – först ges vi en överblick över kyrkorummet som det tedde sig omkring 1500 med de olika delarna i relation till varandra, och därefter presenteras och diskuteras nunnornas, brödernas och lekmännens bildvärldar som slutligen sammanfattas till en helhetsbild. Texten är tillgänglig, språket klart och levande. Vi får en god inblick i klosterkyrkans bildvärld och de olika brukargruppernas rörelsemönster, men också ljudmiljön beskrivs målande – hur de mörka rösterna i den liturgiska sången från brödrakoret nere i kyrkans östra del samspelat med nunnornas ljusa röster som har klingat från den högt belägna nunneläktaren, under valven, som änglasång.
En viktig del av framställningen kring visuell kultur är naturligtvis illustrationerna; boken har ett rikt bildmaterial som visar ett urval av den bildvärld som skapades i och brukades av nunnor och bröder i Vadstena kloster – manuskript, textilier och föremål. Illustrationerna som belyser själva kyrkorummet består av nytagna fotografier, äldre fotografier, historiska avbildningar och rekonstruktioner av rummet. De ger oss en klar bild av hur de olika rumsbildningarna i klosterkyrkan förhöll sig till varandra och fungerade.
Boken ger oss en ny och spännande överblick över den birgittinska bildvärlden i olika material och medier, sammanställd med de rum som den var avsedd att brukas i och de människor som den formades och brukades av.
Cecilia Hildeman Sjölin är fil. dr i konstvetenskap och universitetslektor vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 3/2022, s. 56–58.