Bruce Springsteen och arbetets sanna värde

Den 25 juni återvänder Bruce Springsteen ännu en gång till den arena som han redan 1985 var nära att skada i grunden när han avslutade den andra av två konserter med en euforisk version av The Isley Brothers Twist and Shout, en låt som bokstavligt talat satte hela arenan i gungning. Efter en omfattande ombyggnation överlevde dock Ullevi och nu, drygt 30 år senare, är Springsteen alltså tillbaka med sitt E Street Band. Denna gång för tre utsålda konserter som kommer att kretsa kring det klassiska albumet The River och där varje konsert beräknas vara ungefär 3,5 timmar. Detta av en man som redan hunnit passera pensionsåldern. The hardest working man in show business, brukade soullegenden James Brown kalla sig. Ingen har dock förtjänat det epitetet mer än Bruce Springsteen.

Alla som har en relation till Springsteens musik vet att denna höga arbetsmoral är ett naturligt uttryck för det arbetstema som löper genom hans konst. Springsteen är ju, som de flesta känner till, den amerikanska arbetarklassens store skildrare inom populärmusiken. Kroppsarbetarens slitsamma vardag är inte sällan den fond mot vilken Springsteens låtar utspelar sig. Det är fabriksarbetaren, brandmannen och skoförsäljaren som Springsteen ger röst. Men också den arbetslöse krigsveteranen, den dödsdömde massmördaren och den illegale invandraren, han som i jakt på liv och arbete drunknar i floden på resan över till the promised land.

Springsteens arbetsskildringar handlar dock inte om någon gråtrist socialrealism, de utgör inte endast fond. Nej, i Springsteens texter finns en djuplodande reflektion kring arbetets yttersta värde och mening. Det är reflektioner och gestaltningar som springer ur tidiga erfarenheter i Springsteens eget liv. Man skulle närmare kunna lokalisera dessa erfarenheter till två specifika platser ur Springsteens uppväxt som haft avgörande inflytande på hans konstnärskap: fabriken där hans pappa arbetade och kyrkan som fanns i centrum av det lilla samhälle där Springsteen växte upp.

Flera av Springsteens låtar har inspirerats av den komplicerade relationen till fadern, Douglas Springsteen. I en av de första texter som Springsteen skriver om sin pappa, den bibliskt anstrukna Adam Raised a Cain, konstaterar sonen: Daddy worked his whole life for nothing but the pain. Vilket djupt intryck det gjorde på den unge Bruce att se fadern slita ut sig på fabriksgolvet, på ett jobb som tog betydligt mycket mer än det gav, har Springsteen flera gånger återkommit till i olika sammanhang. I en av de enklaste och mest rättframma skildringarna av arbete, låten Factory, sjunger en son om hur han ser sin pappa gå till fabriken varje morgon. En låt som börjar som en nästan romantisk arbetarskildring, men som slutar i en antydan om hur ett meningslöst arbete kan skapa våld och inre död:

Early in the morning factory whistle blows

Man rises from bed and puts on his clothes

Man takes his lunch, walks out in the morning light

It’s the working, the working, just the working life.

Through the mansions of fear, through the mansions of pain

I see my daddy walking through them factory gates in the rain

Factory takes his hearing, factory gives him life

The working, the working, just the working life.

End of the day, factory whistle cries

Men walk through these gates with death in their eyes

And you just better believe, boy

Somebody’s gonna get hurt tonight

It’s the working, the working, just the working life.

Springsteen har i intervjuer och i monologer från scenen berättat hur djupt det påverkade honom att se fadern alltmer förbittras av ett arbetsliv som gav nothing but the pain. Springsteens konstnärskap kan på många sätt uppfattas som ett svar på och som både ett hedrande av och ett slags protest mot det liv han såg sin pappa tvingas in i. They ain’t gonna do to me / What I watched them do to you, som han sjunger i den vackra försoningssången Independence Day. Vad var det då han såg i faderns arbetsliv, vad var det han upplevde när han besökte sin pappa på fabriken? Kanske var det en kränkning av arbetets sanna värde han såg. Kanske såg han också det som Simone Weil uttryckte när hon efter att ha arbetat i 1930-talets bilindustri skrev essän ”Personen och det heliga”. Där skriver Weil att en modern fabrik kanske inte är ”så långt ifrån gräslighetens yttersta gräns. Varje människa lever där i en ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet. Människan behöver värme och tystnad – man ger henne larm och iskyla.” Weil konstaterar: ”Att förnedra arbetet är att vanhelga något heligt.”

Hos Springsteen gestaltas arbetet just som något heligt, som något som på ett närmast sakramentalt sätt kan förmedla Guds nåd till människan. Detta för oss till den andra plats som påverkat Springsteen och hans gestaltningar av arbete, nämligen den kyrka som tillsammans med ett nunnekloster och en prästgård fanns i centrum av det samhälle i New Jersey där Springsteen växte upp. Att Springsteens katolska uppfostran färgat hans låtskrivande går knappast att ta miste på. Springsteen själv har sagt att den skönhet och poesi som han tidigt upplevde i kyrkan finns återspeglad i varenda låt han skrivit, vilket måhända är ett aningen överdrivet påstående. Men att ett bibliskt och kristet färgat bildspråk med åren blivit alltmer framträdande i Springsteens texter är tydligt. Om miljön hos Springsteen nästan alltid är den amerikanska arbetarklassens, så är språket påfallande ofta kyrkans.

Således kläs även de texter som berör arbetets mening och värde ofta i en utpräglat kristen språkdräkt. I låten We Take Care of Our Own frågar diktjaget retoriskt var det arbete finns som kan sätta såväl kropp som själ fri. En fråga som inramas av de större frågorna om Nåden, Kärleken och Anden:

Where’re the hearts that run over with mercy?

Where’s the love that has not forsaken me?

Where’s the work that’ll set my hands, my soul, free?

Where’s the spirit that’ll reign over me?

Man skulle kunna koka ner dessa frågor till en enda: Vilket är mitt kall? Hos Springsteen handlar arbete om sökande efter det jobb där just mina särskilda gåvor och talanger kan få bidra till det allmänna bästa, ett sökande efter det arbete som är just min livsuppgift. Vad är jag satt på denna jord att göra? Och ur detta stiger en annan fråga: Hur kan vi skapa ett samhälle där människor ges tid och utrymme att följa detta kall?

Hos Springsteen gestaltas ofta det meningslösa arbetet, faderns fabriksarbete. Ett arbete som gränsar till slaveri. Men också arbetslöshetens plåga. En längtan och ett sökande efter det arbete som ger lön för mödan, och då kanske inte i första hand i form av pengar utan i form av mening. Människorna i Springsteens låtar söker efter ett arbete som är tillfredsställande både därför att det fyller en funktion i en större samhällsgemenskap och på samma gång är andligen utvecklande. Det senare är givetvis till stor del beroende av det förra. Arbetet är andligen utvecklande tack vare att man kan förstå och uppskatta dess samhällsnytta. Hos Springsteen känner sig människorna, antingen på grund av arbetslöshet eller meningslöst arbete, avskurna från alla sådana sammanhang. Här finns ingen ram, ingen samhällsstruktur, inom vilken de känner sig omfamnade och behövda. De är kort sagt inte delaktiga men längtar förtvivlat efter att få sätta händerna i jorden, vara med att bygga samhället, sig själva, sina liv.

Hos Springsteen gestaltas också arbetet som ett mycket konkret, fysiskt och djupt mänskligt behov. Att arbeta framstår i dessa texter inte som en tyngande skyldighet utan som en absolut mänsklig rättighet. Som något bokstavligen existentiellt, något som helt enkelt är oupplösligt sammankopplat med vårt vara. En självklarhet kan tyckas. Vi måste ju arbeta (alternativt låta andra arbeta åt oss) för att upprätthålla vår existens, eller för att uttrycka sig som Springsteen, keep the devil gone. Problemen för Springsteens människor uppstår när denna arbetets grundläggande värdighet inte respekteras, när man likt fadern Douglas blir utnyttjad i ett samhällssystem i stället för värderad och meningsfullt integrerad i detsamma. Kort sagt, när man reduceras från människa till arbetskraft.

I Springsteens vision av det förlovade landet tycks en naturlig kombination av frihet och rättvisa råda. Det är en plats, i låten Land of Hope and Dreams närmare bestämt ett tåg, där bells of freedom are ringing. Men frihet är inte detsamma som oberoende, ty Springsteens tåg bär ett helt samhälle: saints and sinners / losers and winners / whores and gamblers. Alla är med och beroende av varandra. Det är en gemenskap där faith will be rewarded. Det är så klart anmärkningsvärt att Springsteen beskriver sitt idealsamhälle i bilder som ger kyrkliga associationer: Klockor som ringer, helgon och syndare, tro som ska bli belönad. Det är i en sådan frihetlig men samtidigt bindande gemenskap, i riktning mot ett sådant gott, som det meningsfulla arbetet har sin plats, ett arbete som finns till i första hand för människans mognad och utveckling. Men det är för den skull inte ett egoistiskt arbete utan ett arbete som är en del av det gemensamma bästa. Ett arbete som är en deltagande förlängning av Guds eget skaparverk, ett arbete som bidrar till att förverkliga ett land av hopp och drömmar. Kort sagt, ett skapande arbete.

Springsteens arbetslinje ligger alltså långt ifrån dagens politiska strävan att till varje pris ”skapa jobbtillfällen”. Arbetet har inget egenvärde. Arbetet får sin mening genom vad det pekar mot. Arbetet får värde om det är tjänande eller skapande, om det tjänar medmänniskan eller det gemensamma bästa. I dag finns en arbetskultur som är starkt individualistiskt präglad, där arbete främst tycks handla om karriärklättring och självförverkligande. Samtidigt fastnar alltjämt många människor i ovärdiga arbetsförhållanden där de utnyttjas som arbetskraft i stället för att bli bejakade som unika mänskliga personer.

Mot båda dessa tendenser svarar Springsteens musik. Hans låtar är fulla av människor som känner sig alienerade inför sina arbeten och sig själva. Springsteen gestaltar faran med ett sådant samhälle, ett samhälle, så att säga, utan arbetsgemenskap. Men hos Springsteen finns också en implicit kritik mot den individualistiska arbetskulturen. Ty Springsteens eget arbete som artist handlar långt ifrån om självförverkligande, även om det kan tyckas ligga i artistskapets natur, utan snarare om att förvalta ett arv och tjäna en publik. Springsteen har sagt att varje gång hans E Street Band ställer sig på scen är det med känslan av att de är at the service of some higher purpose. Förmodligen är en av orsakerna till Springsteens enorma popularitet som liveartist att publiken så tydligt känner av detta; att artisten är där lika mycket för att få möta publiken som publiken är där för att möta artisten, att artisten är där för att tjäna, inte för att bli beundrad. Det handlar helt enkelt om ett arbete som artist och publik utför tillsammans.

Ytterst handlar en Springsteenkonsert om kommunikation, ett samtal mellan artist och publik där en hel liten samhällsgemenskap manifesteras. I dokumentären The Promise talar Springsteen om det mirakulösa som sker vid varje konsert. Ett slags skapandets mysterium. Ingenting existerar, säger Springsteen, förrän den första låten räknas in. Men då, när musiken rullar igång, händer det. En hel värld blir till. En djup gemenskap skapas. Springsteen säger:

”Then you and the audience together manifest an entire world, an entire set of values, an entire way of thinking about your life and the world around you. And an entire set of possibilities.”

Det är alltså detta som kommer att ske under ett antal timmar på Ullevi i sommar. Och när Springsteen tar sin publik till The River så kommer det att vara den arbetets renande och förvandlande flod som Springsteen predikade om under turnén år 2000:

”that river of sanctification, that river of transformation and resurrection, where everybody gets a second chance, where you can work and be changed.”

Arbetet tycks för Springsteen alltså handla om transformation. Det kan rent av vara en del av vår sanctification, av helgelsens väg. Det heliga arbetet är kanske inte ytterst något vi själva åstadkommer, utan det är Guds arbete i och genom oss. Att hundratusentals konsertbiljetter kan sälja slut på bara några minuter varje gång Springsteen kommer till Sverige har nog en stor del av sin förklaring i detta. Ty under en Springsteenkonsert får den svenska publiken syn på något som de i sina hjärtan anat men kanske alltför sällan fått se gestaltat – arbetets sanna värde.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.