Bibeln i tidig svensk arbetardiktning

Det var knappast vare sig konstigt eller förvånande att de tidiga socialistiska diktarna i den svenska arbetarrörelsen kom att använda sig av och omformulera det kristna arvet i sina försök att nå stora grupper av arbetare som befann sig utanför den offentliga politiska debatten. Alla hade nåtts av det arvet genom skola, konfirmation, husförhör och gudstjänster. Därtill kom också frikyrkorna som snabbt växte fram i slutet av 1800-talet. Det kristna språket, dess symboler och berättelser, var det mest spridda sättet att beskriva världen och den egna situationen. Det var en gemensam klangbotten som omfattade så gott som hela befolkningen.

I den tidiga svenska arbetardiktningen, i första hand 1880- och 1890-tal, fanns det flera förebilder och influenser. Franska revolutionen betraktades som en viktig inspirationskälla och ”Marseljäsen” blev mycket populär inom arbetarrörelsen. Den revolutionära vokabulär som dominerade 1880-talets och i stor utsträckning även 1890-talets arbetardiktning var ett arv från franska revolutionen. Den kunde också förstärkas med fraser från 1871 års Pariskommun. Det fanns även vissa fornnordiska influenser som i Viktor Rydbergs dikt ”Den nya Grottesången”, men framför allt fanns det starka influenser från kristna traditioner.

Brigitte Mral har i sin avhandling Frühe schwedische Arbeiterdichtung studerat alla poetiska bidrag i socialdemokratiska tidningar under perioden 1882 till 1900. Hon kan därför med en viss auktoritet dra definitiva slutsatser. Hon menar att inflytandet från religiös terminologi är otvetydigt. I likhet med många psalmer och frikyrkliga sånger byggde den tidiga arbetardiktningen på en syntes mellan enkla, lätt medryckande och lätt uppfattade formella konstruktioner och en abstrakt, verklighetsfrämmande vokabulär. Diktarna vände sig tydligt till en målgrupp med kristna traditioner.

När den socialistiska arbetarrörelsen växte fram tvingades den ta ställning till det faktum att de allra flesta arbetare var troende. Det fanns olika uppfattningar om hur frågan om socialisters inställning till religionen skulle besvaras. I sitt första agitationstal i Malmö 1881 förklarade August Palm (1849–1922) att religion var en hjärtats angelägenhet, alltså en privatsak, vilket den officiella hållningen också sedan skulle bli, men han polemiserade kraftigt mot ”feta präster som lever på vår och statens bekostnad”, krävde religionens avskiljande från staten, trosfrihet och konfessionslösa skolor.

Det fanns även en stark tradition med fritänkeri bland både liberaler och socialister. Fritänkarna accepterade inte att religionen skulle vara en privatsak, den slutsats som socialdemokraterna anammade efter tyskt mönster, utan ville helt och hållet befria människorna från religiösa föreställningar. August Palm, som var den svenska socialismens verklige pionjär, angrep i sin tidning Folkviljan statskyrkan och prästerskapet men inte religionen i sig. Hans utgångspunkt var att kyrkans inflytande var en klassfråga, men att religionen var en privatsak. Palms uppfattning vann med knapp majoritet vid det socialdemokratiska partiets grundande 1889.

Udden mot prästerskapet, som ofta kallades svartrockar, finns exempelvis med i den svenska arbetarrörelsens mest spridda inhemska sångtext, Henrik Menanders (1853–1917) ”Arbetets söner” (1885):

Oket med påskriften: ’Bed och försaka’,

Länge oss nedtryckt i mörker och nöd.

Dikten ”Vak upp” av signaturen A.G.B. i Socialdemokraten den 29 september 1891 gick ännu längre:

Svartrockarnes fraser och lögner, som fräter

din kropp och din själ – en graf dem bered!

Sigvald Götsson (Nils Gottfrid Björck, 1869–1891) var en av de mest antiklerikala diktarna, och de flesta av hans dikter har en inställning till kyrkan som präglas av starkt hat. I dikten ”Verldskrämpor”, tryckt i Socialdemokraten den 14 december 1889, liknas kyrkan vid en ”skrumpen hexa, utstyrd med reliker” och i ”hennes bröst har mörkret sitt förvar”. Kyrkan är en ”djupsvart solförmörkelse” som varat i ”nitton hundra sekelstunder”, vilka mänskligheten bestulits på. Trots det starkt antiklerikala i dikten drar den sig emellertid inte för att använda bibliska formuleringar: ”Skall fredens eller krigets plogbill vända /

All verldens tistelåker öfverända?”

Det var inte alls ovanligt att även starkt antiklerikala och antireligiösa texter använde sig av bilder eller symboler ur den kristna traditionen.

Radikalism i kristna traditioner

Långt innan den svenska arbetarrörelsen brottades med sitt förhållande till kristendomen fanns det radikala rörelser i Europa som tog sig uttryck i kristna formuleringar. En av de viktigaste källorna till kunskap om dessa traditioner var en bok av Marx vapenbroder Friedrich Engels (1820–1895) om det tyska bondekriget på 1500-talet. Engels talade om ett allmänt utbredande av ”revolutionära religiöst-politiska idéer” under den tiden. Men det var först hos Thomas Münzer (ca 1489–1525) som de fick rent kommunistiska uttryck. Engels menade också att Münzers idéer sedan återfanns i ”varje större folklig resning” tills de efter hand smälte samman med den moderna arbetarrörelsen. Münzers föreställning om Guds rike var, enligt Engels, ett samhälle utan skillnader mellan klasser, utan privategendom och utan en stat som stod över samhället.

Det hade emellertid funnits liknande rörelser ännu tidigare. På 1300-talet uppträdde lollarderna i England och deras mest kände företrädare, John Wycliffe (1320–1384), översatte Bibeln till engelska. Den var det enda rättesnöret för honom och därmed ifrågasatte han kyrkans auktoritet. Lollarderna förföljdes av inkvisitionen på 1400-talet. Det mest kända uttrycket för rörelsen är den populära vers som inleds med raderna:

När Adam plöjde och Eva spann,

var fanns väl då någon adelsman?

Ännu tidigare uppträdde de så kallade valdensarna, en av alla olika kätterska rörelser under 1100-talet. Vid sidan av Engels bok om tyska bondekriget kunde socialister även hämta kunskaper om sina föregångare i en bok av den socialistiske teoretikern Karl Kautsky (1854–1938), ofta kallad ”marxismens påve”. Kautsky betecknade valdensarna som en ”rent proletär och kommunistisk kristen rörelse”. Hantverkare och särskilt vävare sägs ha dominerat bland medlemmarna. Valdensarna var vapen- och krigsvägrare och lät även kvinnor predika. De kallades ofta för humiliater (”de låga”) eller povres de Lyon (”Lyons fattiga”).

En liknande rörelse under senare delen av 1200-talet var de så kallade apostlabröderna eller patarenerna. Den uppstod i Lombardiet och fick stor utbredning i de lägre samhällsklasserna. Ledarna greps dock och brändes på bål, men de efterträddes av en man vid namn Dolcino (ca 1250–1307), en ”djärv handlingens man” enligt Kautsky. Han hade tillhört de radikala franciskanerna, de som kallades fraticelli (”småbröderna”), och vägrade vända andra kinden till. De förföljelser han utsattes för, fick honom att 1305 organisera ett väpnat uppror för att störta kyrkan, staten och feodalherrarna. Han drog runt i Piemonte i spetsen för 5 000 beväpnade män och kvinnor. Kautsky menade att Dolcinos misslyckade försök till uppror var ”det första försöket i västerlandet till en kommunistisk resning med vapen i hand”.

Men kristna tankar gav inte bara upphov till olika kommunistiska rörelser under den period som föregick den moderna arbetarrörelsen. Även senare har de intagit en stark ställning bland socialister. Exempelvis är bokhandlaren Per Götreks (1798–1876) svenska utgåva av Kommunistiska manifestet (Kommunismens Röst, 1848) försedd med devisen på omslaget: ”Folkets Röst är Guds Röst”. Och en av 1800-talskommunismens mest framträdande namn, den självlärde arbetaren Wilhelm Weitling (1808–1871), präglades starkt av kristendomen. En av hans mest spridda skrifter bär titeln Den arme syndarens evangelium, publicerad 1843. Med hjälp av olika avsnitt i Nya testamentet argumenterade Weitling för privategendomens och penningens avskaffande.

Omforma och använda för egna syften

Ett sätt att förhålla sig till det kristna arvet var att använda inslag i det, men omforma det efter egna syften. Ett välkänt exempel på detta är den från Gävle utvandrade Joseph Hillström (1879–1915), mer känd som Joe Hill. Han blev den nordamerikanska arbetarrörelsens mest kände författare av sångtexter genom att använda Frälsningsarméns sånger men skriva om texten, så att den fick ett socialistiskt innehåll.

Ett sätt att knyta an till kristna traditioner var att försöka omfunktionera fester och ritualer. Inte minst gällde det traditioner som förknippades med julen. August Palm föreslog socialistiska julottor som ett alternativ. Arbetarna och deras familjer skulle träffas på julaftonens morgon och fira en socialistisk julotta. Det förekom även ett slags socialistiska psalmer, det vill säga kampdikter skrivna till psalmmelodier. En speciell broschyr utarbetades 1891 med Salmer vid Socialdemokraternas julotta.

Ett något originellt sätt att konkurrera med kyrkans ritualer kan avläsas i protokoll från Ljusne Socialdemokratiska ungdomsklubb 1905. Klubben hade sina möten på söndagar klockan 11, alltså samtidigt med högmässan. Medlemmarna inledde mötet med att sjunga Arbetets söner samtidigt som ingångspsalmerna spelades och sjöngs i socknens kyrka.

Katekes var ett begrepp som ansågs så begripligt att det användes även för socialistiska skrifter där lärans grunder förklarades. Carl Martin Heurlins Socialismens katekes gick ut i åtta upplagor med början 1886. Den innehöll även en trosbekännelse: ”Vi tro att hela skapelsen är utgången från Gud, samt att menskligheten i oändlighet skall gå fram i upplysning och förädling.” Friedrich Engels lilla skrift Grundsätze des Kommunismus (1847) fick också titeln Kommunistisk katekes när den publicerades på svenska så sent som 1918.

Ännu ett exempel på hur genren katekes användes är den katekes för ”kvinnan av folket” som trycktes i Socialdemokraten den 16 januari 1890. Med hjälp av frågor och svar skapas bilden av den rättslösa arbetarkvinnan som lider och arbetar. Hennes öde är ”att arbeta och lida”. Hon är ”en slafs hustru” och hennes barn tillhör husbonden. Vid tolv års ålder går barnen till verkstaden eller gruvan, därpå kommer värnplikten. Även mannen tillhör husbonden och går klockan fyra på morgonen för att återvända först klockan sju på kvällen. Då är han uppgiven av trötthet, äter och somnar. Den mest kända användningen av katekesen för radikala syften är förstås Strindbergs Liten katekes för underklassen, som ständigt finner nya läsare i nya upplagor; senast 2012 med förord av Göran Greider.

Även psalmer kunde användas med förändrat innehåll. Ett utmärkt exempel är psalm 378 i 1819 års psalmbok, kallad ”Gustav Adolfs fältpsalm” och tryckt under rubriken ”Krigspsalmer”. Den börjar med den berömda raden: ”Förfäras ej du lilla hop”. Signaturen –n publicerade i Socialdemokraten den 22 april 1892 en bearbetning av psalmen som helt förändrade innehållet (Arbetarnes krigssång vid strejk. Tillegnad norbergsarbetarne m. fl. för sin rätt kämpande bröder). Då handlade den inte om kampen mot katolikerna utan i stället om arbetarnas kamp i Norberg. Den inledande raden förblev oförändrad, men andra och tredje raden fick annat innehåll. I stället för ”Fast fiendernas larm och rop / från alla sidor skalla!” blev det ”Fastän förtryckarnas rop / från alla sidor skalla!” På det sättet kunde en kristen text med några små ingrepp bli en del av en socialistisk tradition.

Den kände publicisten Johan Lindström Saxon (1859–1935) skrev också en ”Julsalm”, tryckt i Arbetet julafton 1890 med underrubriken: ”Att utklippas och sjungas i vår julotta”, med den tydliga avsikten att den skulle ingå i alternativet till kristet julfirande. Den skulle sjungas till melodin ”Var hälsad sköna morgonstund”. Saxon bearbetade Johan Olof Wallins kända psalm, ofta använd som inledning till Svenska kyrkans julotta, och förvandlade Jesus till socialist och revolutionär:

I kyrkor och uti kapell

nu hyckleriet ropar hell

åt hängde nasarenen

som massornas förtryckare

lät lida dödens kval och ve

emedan: ’Er förenen!’

denne sade,

”Varen glade

proletärer,

hoppet närer,

jag revolution er lärer!”

Socialisten Atterdag Wermelin (1861–1904), känd som författare till skriften Kan sparsamhet rädda proletariatet?, och prästson från Värmland som senare utvandrade till USA, använde sig i ett flygblad julen 1886 av tio Guds bud som förebild. I hans version blev det ”Lucifers tio budord”. Lucifer, i texten kallad ”Ljusbringaren”, skulle vara den ende guden. Likheterna med den bibliska texten är betydande, men med olika ingrepp här och var förändras budskapet. I det andra budet vänds udden mot kyrkans präster:

”Du skall icke missbruka mitt namn till att uppträda i lögnens kyrkor, ty hvar och en, som det gör, skall på de yttersta tiderna varda hållen som en skrymtare och hans namn skall varda svart som en prestrock.”

I det sjätte budet förkunnas en ny syn på relationen mellan män och kvinnor: ”Du skall göra kärleken fri, att den ej behöfver signas af prest eller domare, ty det är koppleri.” I det tionde budet understöds rätten till skilsmässa: ”Du skall icke begära din nästas hustru, så framt hon ej begär dig ensam.”

Jesus som revolutionär

Ett ännu vanligare sätt att knyta an till den kristna traditionen var att framställa Jesus Kristus som föregångare till socialismens apostlar, som det ofta formulerades. I en av de allra första dikterna i Socialdemokraten den 15 januari 1886 av signaturen P. H–n, ”Menniskones son”, uppträder Jesus som den enkle mannen från Nasareth, mannen av folket, den orädde förkunnaren av humanistiska idéer om frihet, jämlikhet och broderskap: ”Han lärde, han predikade med kraft

att alla menskor äro bröder.”

Mot honom står präster och rika som lever av folkets svett och möda och som slutligen förklarar honom vara folkuppviglare och dömer honom till döden. Jesu budskap framställs som en hyllning av den sanna mänskligheten och inte som religiös förkunnelse. Alla människor är bröder, ingen har rätt att undertrycka, härska eller befalla (”Hvart träldomsok af honom blef förbannadt”).

Förebilden eller intertexten är dels Matteusevangeliet, där uttrycket ”Menniskones son” förekommer på flera ställen, dels Runebergs finländska psalm med samma titel. Lovprisningen av Kristus byter förtecken hos den socialistiske diktaren och Jesus blir revolutionär. Det finns ingen skillnad mellan evangeliernas grundsatser och socialismens läror. Bilden av Jesus som revolutionär och även socialist har knappast förbleknat. Den dyker fortfarande upp med jämna mellanrum.

Redan August Palm brukade under sina agitationsresor tala över ämnet ”En bit kulturhistoria eller en folkuppviglares lefnad och död”, där han tolkade Jesu liv och verksamhet i socialistiska termer. En flitig gestaltare av Jesus som upprorsman var prästen H.F. Spak (1876–1926), som tog avsked som präst 1911 efter förföljelser från kyrkans ledning. I dikten ”Under korset”, som kallats en ”storstrejkspredikan”, och som framfördes i Katarina kyrka i oktober 1909 just under storstrejken, är Jesus med arbetarna i kampen:

Där du stod, där vill jag stå

i din kamp och fara,

i din möda för de små,

de betrycktas skara,

stå där du, o Herre, stod,

gå den väg du trådde,

tills du äntligt i ditt blod

korsets slutmål nådde.

Kristna bilder och symboler

Ett mycket vanligt inslag i den tidiga arbetardiktningen var användningen av bilder och symboler hämtade ur Bibeln. ”Över Golgata” av Edvard Fredin (1857–1889), tryckt i Arbetet den 12 oktober 1889, var ett uppskattat deklamationsnummer på möten. Den är ett exempel på en genomförd liknelse av de socialistiska agitatorernas öde och Kristi lidande. (Fredin översatte för övrigt också Tennysons nyårsdikt och ”Marseljäsen”.)

Dikten inleds med att upplysa om vilket öde som väntade den som ville kämpa för ”folkens frihet”:

Vill du väg för nya tider bana,

vill du slag för folkens frihet slå,

vill du höja andens upprorsfana,

över Golgata din väg skall gå.

Det som fanns längs vägen var ”örtagårdens kval”, gisselslag och bespottelsen i ”Pilati sal”. Den som ville jaga ”månglarna ur templet” måste med ”sargad skuldra” dra korset. Även törnekronan finns med, liksom ”öppna spikesår i hand och fot”. För den som uthärdar och kämpar sig fram finns uppståndelsen, ”då skall stenen vältras bort från griften” i ”påskens morgonsky”. I enlighet med förlagan ska ”skriften” då ”fullkomnas”.

Ett annat exempel på en biblisk intertext är Maria Sandels (1870–1927) dikt ”Vid Fredrik Sterkys bår”. Intertexten är Paulus första brev till korintierna (15:55) med den berömda formuleringen: ”Du död, var är din udd?” (1917 års övers.) som upprepas både i slutet av första och tredje strofen, men som i fjärde och sista strofen förvandlas till ”Din udd är bruten, o död!”, med motiveringen att den brustna länken, den kände socialisten Sterkys (1860–1900) död, ”snart åter vi länka”. Arbetarrörelsens gemenskap kan alltså bryta udden av döden.

Några av de vanligaste bibliska symbolerna som används i dikterna är guldkalven och Mammon. I Henrik Menanders ”Arbetets söner” heter det som bekant: ”Mot den förödande guldkalvens stod”. Hos Johan Bernt Johansson, signaturen Bertila, kan renegaten i dikten ”Desertören”, tryckt i Julfacklan 1894, anklagas för att han ”böjde sitt knä för Mammon”.

Det socialistiska framtidsmålet kom ofta också att formuleras i bibliska termer, exempelvis av Fritiof Lidén i Brand nr 1/1901, där diktjaget ”vill se ett frigjort folk som tågar med segerfanor ini Kanaans land”.

Drömmen om framtiden tar sig gärna kristna uttryck. Både i socialistisk och i kristen tradition förknippades ofta begreppet slaveri med Israels folks fångenskap i Egypten. Föreställningen om befrielsen ur andligt och kroppsligt slaveri som liktydigt med israeliternas uttåg ur Egypten och framkomsten till det ”förlovade landet” präglade starkt den socialistiska rörelsen. Arbetarledare under pionjärtiden kunde ofta uppfatta sig som ett slags Moses som skulle föra sitt folk ut ur fångenskapen och till det ”förlovade landet”.

En av de mest kända av de tidiga arbetardiktarna var signaturen Karolus, K.?J. Gabrielsson (1861–1901). Han gestaltade den lysande framtiden i dikten ”En sång om frälsning och dock icke om ’frälsning’”, tryckt i Socialdemokraten den 23 januari 1892:

Vid slutet av striden det vinkar en strand

Knappt skönjbar från stormupprörda vågen,

För tröttkörda skaran det är dock ett land

Där friden bor och kärlek fyller hågen.

En av den tidiga arbetarrörelsens mest berömda och beundrade ledare, den tidigt döde Axel Danielsson (1863–1899), skrev en artikel, ”Hören I ropet”, tryckt i Socialdemokraten den 27 september 1885, där han betonade det tidlösa i folkets strävan efter frihet och tolkade denna strävan i kristna termer: ”Under alla tider har det genom folklagren gått ett rop efter frihet. Vi märka det redan hos Israels barn, hvilka, med en anförare sådan som Moses – den store rabulisten – voro nog starka att afkasta oket och fly tvånget … Äfven här se vi huru tvånget trycker alla de lägre samhällsklasserna – ty dessa äro ju i alla fall det egentliga folket – och vi se den dödsföraktande Kristus – folkuppviglaren – försöka lätta det tunga oket. Hvad han fick för lön, det veta vi alla: förföljelse, plåga, död, men dock till slut den härliga martyrkronan, en martyrkrona som ingen hvarken före eller efter honom fått …”

Många av de första agitatorerna identifierade sig med predikanter och martyrer som vänt sig till menige man. De använde sig ofta av symboler, bilder och berättelser ur den kristna traditionen, eftersom de var så djupt ingraverade i människors fantasi och känslor, och rymde också något av deras egen övertygelse. Agitatorernas uppgift var ju att ”väcka” människor och de var därför utvalda för att leda ett slags väckelserörelse – även om den framför allt var politisk.

Den mest kända kvinnliga agitatorn, Kata Dalström (1858–1923), förespråkade inte ”kamp mot Nazarenens etik – men kamp på knifven mot skenkristendomen och mot prästerna”. Hon jämförde också ofta socialisterna med de tidiga kristna och, på samma sätt som legenderna om kristna martyrer hade uppstått, skapades nya legender om socialismens pionjärer. Just i förföljelsernas våldsamhet menade Kata Dalström att det fanns stora likheter: ”Så föraktad, så hatad, så bekämpad, så förföljd som socialismen, har endast en stor rörelse i tiden varit: Kristendomen.”

Det nära förhållandet mellan kristna traditioner och tidig socialistisk diktning var emellertid, oavsett om det var med positiva eller negativa förtecken, ett övergående skede. Efter första världskriget finns det bara enstaka exempel på att socialistiska diktare aktivt förhåller sig till kristna traditioner.

Per-Olof Mattsson är lektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.