Kärlekens glädje

Amoris laetitia, ”kärlekens glädje”, är inte bara inledningsorden till påven Franciskus’ apostoliska brev (exhortatio) utan ett tema med variationer som genomsyrar hela skrivelsen. I ett avsnitt i det centrala kapitel fyra, ”Kärlek i äktenskapet”, återkommer formuleringen. Under rubriken ”Glädje och skönhet” säger påven: ”I äktenskapet behöver kärlekens glädje odlas” (126, hänvisningar är till paragrafnummer i skrivelsen, citaten är mina översättningar av den engelska översättningen från italienska). Enligt Thomas av Aquino, säger han vidare, är glädje detsamma som att hjärtat vidgar sig. Den visar sig i den kärlek (caritas) som uppskattar men som inte vill besitta. ”Att älska en annan människa innebär glädjen att betrakta och uppskatta den inneboende skönhet och helighet som överstiger mina egna behov” (127). Påven talar om ”kärlekens estetik” som inte betraktar personen som ett mål i sig själv. Detta slags kärlek måste kultiveras/främjas, fortsätter påven som tidigare i kapitlet gett en konkret utläggning av några verser (v. 4–7) ur ”Kärlekens höga visa”, som 1 Kor 13 brukar kallas (se 90–119).

Efter att ha besjungit kärleken på detta sätt vänder sig Franciskus direkt till de unga och säger: ”ingenting av detta sätts på spel när kärleken får sitt uttryck i äktenskapet” (131). Äktenskapet är en institution som hjälper kärleken att växa och vara. ”Som social institution skyddar och skapar äktenskapet det gemensamma engagemanget för en djupare tillväxt i kärlek och för samhällets bästa” (131). Det innebär å ena sidan att äktenskap inte får ingås förhastat, men inte heller uppskjutas i det oändliga. Ovilja att engagera sig definitivt är ”själviskt, beräknande och småaktigt” (132), säger han, men övergår sedan direkt till att ge konkreta råd. Kärlek är en vänskap som tar sig uttryck i enkla ord som ”varsågod, tack, förlåt” (133). Det är inte fråga om en idyll utan om att växa tillsammans, inte konsumtionssamhällets fantasier utan om en gemenskap med brister och ofullkomlighet. ”Ta tid, kvalitetstid”, säger påven, lyssna och ge utrymme åt varandra, visa känslor och omsorg. I ett särskilt avsnitt om ”passionerad kärlek” säger påven att ”kärlek som saknar njutning eller passion är otillräcklig för att symbolisera människans förening med Gud” (140). Begär, känslor, emotioner, det som traditionellt kallas passioner/lidelser har en viktig plats i äktenskapet. Man kan inte vara människa utan detta, som också visar sig hos Jesus. Passioner och känslor är moraliskt indifferenta i sig själva. Men känslan/passionen kan åtfölja en fri handling och därmed ge ett djupt utryck åt den. Här understryker Franciskus med citat från Benedictus XVI ”att kyrkan inte förkastar eros i sig utan endast en dyrkan av eros som i själva verket berövar den dess av Gud givna värdighet och dehumaniserar den” (147). Att fostra känslor och begär kräver att man sätter gränser, men utesluter inte glädje och njutning.

Sexualiteten är Guds ”fantastiska gåva till dem han skapat”, säger påven och åberopar sig på Johannes Paulus II:s ”kroppens teologi”. Men, tillägger han, ”sexualiteten är inte endast ett medel för tillfredsställelse och nöje; den är ett mellanmänskligt språk där den andra respekteras i hennes eller hans okränkbara och heliga värdighet” (151). Eros och njutning har sin plats i ett sexualliv ”som sublimerats/upphöjts genom en kärlek som respekterar den andres värdighet” (152). Denna positiva vision, fortsätter Franciskus, hjälper oss att se realistiskt på saken. Sex blir ofta depersonaliserat av egen tillfredsställelse, viljan att dominera, våld och utnyttjande (153). Även inom äktenskapet förekommer detta, påpekar påven. Bibeltexter som 1 Kor 7 och Ef 5 får inte missbrukas understryker han (154–157) och konkluderar: ”Varje form av sexuellt förtryck måste klart förkastas” (156).

Sexualiteten skall tjäna den äktenskapliga gemenskapen och vänskapen i den ”ömsesidiga underordningen” (Ef 5:21). Men den får inte heller föraktas eller förkastas därför att den förvrängs och missbrukas. Också jungfruligheten eller celibatet är en form av kärlek. Den är dock inte en högre kallelse som ställer äktenskapet på en lägre nivå, understryker Franciskus med hänvisning till Johannes Paulus II. Det är två likvärdiga kallelser som kompletterar varandra. ”Medan jungfruligheten är ett ’eskatologiskt’ tecken för den uppståndne Kristus är äktenskapet ett ’historiskt’ tecken för oss som lever i denna världen, ett tecken för den jordiske Kristus som utgav sig själv för oss. Jungfrulighet och äktenskap är, och måste vara, olika vägar för kärleken.” Som avslutning på kapitlet tar påven upp förändringar i livslängd och förväntningar som visar på behovet att ständigt förnya löftet att älska.

Amoris laetitia och den synodala processen

Det refererade kapitel 4 står centralt i denna omfattande, mångordiga och synpunktsrika skrivelse. Påvens vision av kärlekens glädje och skönhet, hans realistiska syn på det praktiska samlivet, och hans direkta tilltal till de unga att våga ta risken att binda sig, ställer allt i sin rätta belysning. Franciskus är besjälad av att förkunna evangeliet. Hans första skrivelse som påve hade titeln Evangelii gaudium, Evangeliets glädje. I Amoris laetitia understryker han att evangeliet alltid bör genljuda i familjerna och att kyrkans lära om äktenskapet måste vara inspirerad av evangeliet om kärlek och ömhet. Äktenskapet och familjen, framhåller påven på många olika ställen, kan djupast sett bara förstås i ljuset av Faderns kärlek till oss genom Kristus och som en gemenskap som avspeglar den heliga Treenigheten.

Amoris laetitia är skriven för att samla upp resultatet av de två biskopssynoder om familjen som hölls i Rom 2014 och 2015. Citaten från synodens dokument är många i skrivelsen, och påven fann synodprocessen både imponerande och klargörande (4). Synodens önskan om en ”bredare vision och förnyat medvetande om äktenskapets och familjens betydelse” (2) gör nu påven uttryckligen till sin. Tillsammans med kapitel 3, som beskriver och bekräftar kyrkans lära om äktenskapet, utgör enligt påven själv det ovan refererade kapitel 4 centrum i skrivelsen. En stor bredd av frågor tas upp i övriga kapitel och påven rekommenderar att man väljer de kapitel som är mest relevanta för en själv.

Skrivelsen består av nio olika långa kapitel. Det första talar om familjen i Bibeln och i Jesu eget liv. Det är en konkret skriftutläggning med tyngdpunkt i Gamla testamentet och evangelierna. De flesta teman som återkommer i Amoris laetitia anslås här, och kapitlet avslutas med en hänvisning till den heliga familjen i Nasaret som förebild.

Familjen – en situationsbeskrivning

I kapitel 2 övergår Franciskus till en analys av familjens situation och utmaningar i dag, något som familjesynoden tog upp i diskussion och dokument. Det är en realistisk beskrivning, som inte väjer för svårigheterna. ”Familjens väl är avgörande för världens och kyrkans framtid” (31). Den större frihet som det moderna samhället ger är i grunden positiv, men motstridiga tendenser kolliderar i praktiken: ”Rädslan för ensamheten och längtan efter stabilitet och trohet existerar sida vid sida med en växande fruktan att bli fast i en relation som skulle hindra självförverkligandet” (34).

Men Franciskus utövar självkritik och menar att kyrkan ibland framställt en alltför abstrakt lära om äktenskapet, en idealisering som varit långt från verkligheten. Betoningen har legat på det läromässiga, de moraliska och bioetiska frågorna. ”Vi har haft svårt att framställa äktenskapet mera som en dynamisk väg till personlig utveckling och fullkomning än som en livslång börda” (37). Påven för här också samvetet på tal, och säger: ”Vi har kallats att forma och vägleda samveten, inte att ersätta dem” (37). Självkritiken fortsätter i samma riktning och han beklagar en defensiv hållning som varnat för kulturens dekadens i stället för att visa på vägar till lycka. Man kan visserligen kritisera ”flyktighetens kultur” som inte främjar kärlek och osjälviskhet, men ”vi måste finna det rätta språket, finna argument och vittnesbörd som kan nå unga människors hjärtan, ett språk som appellerar till deras förmåga till generositet, engagemang, kärlek och heroism. På så sätt skall man inbjuda dem att anta utmaningen till äktenskap, med entusiasm och mod” (40).

I kapitlet berörs vidare en rad olika frågor som befolkningsutveckling, migration, sexuellt utnyttjande av barn, arbetslöshet och osäker försörjning för unga vuxna, fattigdom, de äldres situation, etc. Dessa problem är så viktiga att lösa därför att äktenskap och familj är ett högt värde för samhället. Familjens ställning måste stärkas som den plats där individer mognar och för samhällsgemenskapen avgörande värden förmedlas och främjas. Det finns i dag många olika slags familjer, säger påven. Men även om ”samboförhållanden eller samkönade gemenskaper” kan ge en viss stabilitet kan de inte likställas med den oupplösliga föreningen mellan man och kvinna” (52, se även 251). Påven tar också upp kvinnornas rättigheter, som måste främjas. Kritiken mot genusideologin är balanserad (56), och kapitlet avslutas med en varning för att den nya reproduktionsteknologin sätter människan i Skaparens ställe.

I kapitel 3 övergår situationsbeskrivningen i den positiva visionen: ”Att se på Jesus: familjens kallelse” är rubriken. Kyrkans lära framställs med citat från Andra Vatikankonciliet och tidigare påvar. Det betonas att äktenskap och familj är en gåva. Med hänvisning till Paulus VI:s encyklika Humanae vitae betonas sambandet mellan äktenskaplig kärlek och fruktsamhet, liksom makarnas ansvar inför Gud (68, se också 82). Äktenskapet är inte en social konvention utan har av Jesus upphöjts till ett sakrament. Som ett ”ofullkomligt tecken på kärleken mellan Kristus och kyrkan” är äktenskapet en kallelse och måste därför vara föremål för en ”kallelsens urskiljning” (72). Det sakramentala äktenskapet förutsätter dopet och tron, och sakramentets nåd präglar hela livet. I slutet av kapitlet berörs redan de ”ofullkomliga situationer” som återkommer i slutet av skrivelsen. Kapitlet avslutas med några ord om familjen som ”huskyrka” och kyrkan som familj. ”Familjen är ett värde för kyrkan, och kyrkan är bra för familjen” (87).

”Kärlek som bär frukt” är rubriken på kapitel 5. Här handlar det om att ta emot nytt liv. Livets värde från befruktningen betonas (168, jfr 83). Med utgångspunkt i upplevelsen av graviditeten tar påven upp moderns roll. ”Jag har en hög uppskattning av feminismen, men en feminism som inte kräver uniformitet eller förnekar moderskapet”, säger påven vidare (173), men betonar också faderskapets betydelse och en flexibel rollfördelning. Öppenheten för livet kan också ta sig andra former, som adoption och socialt engagemang. Kallelsen att gå utöver den egna familjen och att hjälpa utstötta understryks. Kärleken som bär frukt närs av eukaristin, tillägger påven i detta sammanhang, och går sedan över till ett nytt viktigt tema: ”Kärnfamiljen måste interagera med den vidare familjen, med föräldrar, släktingar och grannar” (187). Påven tar avstånd från individualismen och betonar solidariteten mellan generationerna; de äldre utgör ett levande minne. Han talar i kapitlets slut om ”den större familjen” som lär oss brödraskap och vänskap.

Pastorala frågor

I kapitel 6 tas en rad pastorala frågor upp. Evangeliet om familjen motsvarar människors djupa förväntningar och det pastorala handlandet måste förnyas för att motsvara detta. Särskild vikt lägger påven vid äktenskapsförberedelsen. Den positiva visionen av äktenskapet måste proklameras som något attraktivt för unga människor. Det pastorala handlandet skall förbereda för äktenskap, men också vägleda och visa omsorg om unga äktenskap och familjer. Varje äktenskap är ”ett slags frälsningshistoria” säger påven (221). Såväl de gifta själva, som präster och församlingar kan inspireras av påvens konkreta råd i detta avsnitt. Detsamma gäller nästa avsnitt som handlar om äktenskapets kriser och trohetens utmaning. Så tas de brutna äktenskapen och skilsmässorna upp (241–246). De skilda och omgifta är inte exkommunicerade utan en del av den kyrkliga gemenskapen. Med citat från synoddokumentet talas om ”omsorgsfull urskiljning” och ”respektfull vägledning”. Församlingens omsorg om dessa medlemmar skall inte uppfattas som ett försvagande av tron på äktenskapets oupplöslighet utan som ett uttryck för kärlek. Påven hänvisar vidare till den förenkling av ogiltigförklarandeproceduren som han beslöt om i fjol. Vidare berörs barnens roll vid en skilsmässa, så kallade blandäktenskap och ensamstående föräldrar (247–252). Slutligen tar påven upp de pastorala behoven i sorgesituationen. Det sjunde kapitlet behandlar den avgörande frågan om barnens fostran, med den uppfordrande titeln ”Mot en bättre fostran av barnen”. Även detta kapitel är fullt av realistisk problembeskrivning och konkreta råd, bland annat om mediernas och datorernas roll i familjen. Kapitlet kan läsas separat och skulle kunna vara underlag för föräldragrupper i församlingarna. Viktigast är kanske avsnittet om ”behovet av sexualundervisning” (280–286), men också om vidareförandet av tron (287–290).

Att hantera svaghet och växande insikt

I det åttonde kapitlet, ”Att beledsaga, bedöma och integrera svaghet”, berör påven flera av de kontroversiella frågor som stod i centrum för mediernas intresse i samband med synoderna. Med utgångspunkt i Barmhärtighetens jubelår och synodfädernas önskemål betonar Franciskus starkt att man måste skilja mellan olika situationer som avviker från det kristna äktenskapet. Vissa situationer motsäger radikalt detta ideal ”medan andra förverkligar det delvis eller på ett analogt sätt” (292).

Synoden behandlade också borgerligt ingångna äktenskap, liksom samboende, om än med en klar skillnad mellan dem båda, och noterade att ”när sådana gemenskaper har uppnått en viss stabilitet, är rättsligt erkända, karaktäriseras av djup känslomässig samhörighet, ansvar för barn, och visar förmåga att gå igenom kriser, bör de ses som möjligheter för pastoralt handlande med sikte på att ingå ett sakramentalt äktenskap” (293).

Å andra sidan finns det också en skepsis mot äktenskapet hos många unga och en ovilja att binda sig, vilken måste tas på allvar i det pastorala handlandet. Dialog måste föras med alla dem som av olika skäl lever i samboförhållanden, med syfte att se vad som kan leda till en större öppenhet för det sakramentala äktenskapet (293–294). Här kommer ”gradualitetens princip” in, som Johannes Paulus II förde fram i sin skrivelse Familiaris consortio, och som diskuterades under synoden. Det handlar om att människor uppnår och förverkligar det moraliskt goda genom olika stadier av mognad. Det är dock inte lagen som graderas, framhåller påven Franciskus. Snarare handlar det om att i det pastorala handlandet ta hänsyn till den enskildes grad av insikt och mognad i vad som är objektivt rätt. Ur dessa överväganden växer så betoningen av urskiljning i det pastorala handlandet fram. Svaghet och ofullkomlighet skall behandlas med barmhärtighet. Syftet är att leda fram till förverkligandet av Guds plan i dess fullhet i vars och ens liv (295–297).

När påven i det följande kort berör de omgiftas situation betonar han att det inte går att generalisera och klassificera. Den pastorala urskiljningen kan inte lita till ”enkla recept” (298). Varken synoden eller påvens skrivelse kan därför leverera en ny uppsättning generella och kanoniskt giltiga regler. I stället ges en förnyad uppmaning till ansvarig, personlig och pastoral urskiljning i särskilda fall. ”Graden av ansvar är inte densamma i varje enskilt fall”, fastslog synoden och regler har inte nödvändigtvis alltid samma konsekvenser. Prästens ansvar är stort, men även de berörda måste rannsaka sina samveten, framhåller påven. ”Samtal med prästen i forum internum bidrar till ett riktigt omdöme om vad som hindrar ett fullt deltagande i kyrkans liv och vilka steg som kan tas för att främja det och få det att växa” (300).

Lagen har inga grader, och det är inte det subjektiva omdömet som gäller. Ödmjukhet, urskiljningsförmåga och kärlek till kyrkan och hennes lära är förutsättningar för processen. Påven betonar vidare att kyrkan har ”en solid erfarenhet och reflektion om förmildrande omständigheter i särskilda situationer. Därför kan man inte utan vidare säga att alla som lever i irreguljära situationer lever i dödssynd och är berövade den saliggörande nåden” (301). Skuld och ansvar måste bedömas med hänsyn till konkreta omständigheter, utan att den generella regeln sätts ur spel.

Påven understryker att hänsyn måste tas till enskilda samveten i kyrkans handlande med dessa situationer. Men urskiljningsprocessen är dynamisk och skall leda till öppenhet för ett fullt förverkligande av idealet. ”Kyrkan får inte vika från att visa fram det fulla idealet för äktenskapet, storheten i Guds plan”, understryker han vidare för att ”undvika alla missförstånd”. Att visa förståelse för undantagssituationer får inte skymma det som Jesus vill erbjuda människan. ”I dag är den pastorala ansträngningen att stärka äktenskap och förhindra att de bryts ner ännu viktigare” (307).

Påven avslutar kapitlet med ännu en hänvisning till Barmhärtighetens jubelår. Han uppmanar troende i ”komplicerade situationer” att tala i förtroende med sina herdar och prästerna att lyssna med ”känslighet och allvar” (312).

Sista kapitlet tar kortfattat upp ”familjens och äktenskapets spiritualitet”. Äktenskap och familj kan utvecklas till en full och djup gemenskap som samtidigt ger rum åt den andre i ett ömsesidigt personligt utbyte – en avspegling av den heliga Treenigheten. Vi behöver återupptäcka rikedomen i den bibliska undervisningen om äktenskapet, säger påven Franciskus, och avslutar med en bön till den heliga familjen.

Gösta Hallonsten är professor emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet.