Javier Cercas rör om i Spaniens historiska minne

Javier Cercas (f. 1962), en av Spaniens mest framgångsrika samtida författare, har gjort sig känd för att tänja på romankonstens, essäns och journalistikens gränser. I sina historiska romaner, som han själv kallar för verklighetsberättelser (relatos reales), dekonstruerar han förmenta hjältefigurer och skurkar hämtade från samtidshistorien i syfte att finna allmänmänskliga drag hos dem. På så vis ifrågasätter han generaliserande värden som godhet och ondska, ädelmod och feghet, ärlighet och livslögn.

Av dryga tiotalet romaner som publicerats av Javier Cercas är det särskilt tre som inriktar sig på historiska personer från spanska inbördeskrigets, efterkrigstidens och den demokratiska övergångstidens dramatiska perioder. Cercas gör gällande att dessa verk bildar tidsramar kring det som han kallar ”minnets industri”, det vill säga den tid då produktionen av historiska romaner med fokus på inbördeskriget och dess följder för gemene man ökade explosionsartat i Spanien, närmare bestämt perioden 1999–2012. Själv utgör han en del av den generation författare som uppmärksammar länge nedtystade minnen och erfarenheter av kriget och Franco-diktaturen.

”Krigets barnbarn”, som denna generation kommit att kallas, började publicera sig kring millennieskiftet, kort efter det att den spanske undersökningsdomaren Baltazar Garzón inlett en förundersökning mot Chiles förre diktator Augusto Pinochet, som då befann sig i exil i Spanien. Den publicitet som denna (sedermera nedlagda) förundersökning om krigsbrott orsakade i spanska medier väckte minnen av landets egna krigsbrott och förtryck till liv hos allmänheten, och inte minst hos författare, filmmakare och konstnärer. Förundersökningen gav upphov till en ansenlig mängd artiklar, essäer, romaner, teaterpjäser, filmer och debatter kring ”glömskans pakt”, som spanska medier kallade den amnestilag som antogs av parlamentet 1978 i syfte att förpassa Franco-diktaturen och dess gärningar (läs: gärningsmän) till historien samt gå en ny, demokratisk era till mötes.

Historisk bakgrund

Vad var det då för minnen som åter väcktes till liv? Först och främst minnen från inbördeskriget (1936–1939) som startade den 18 juli 1936 då generalen Francisco Franco och hans styrkor genomförde en statskupp mot det dåvarande demokratiskt valda parlamentet. Spanien hade infört en republikansk och demokratisk författning år 1931 som kraftigt hade reducerat kyrkans, de stora jordägarnas och industrimagnaternas makt. En framväxande vänstervåg bestående av kommunister, socialister och framför allt anarkister kom på kollisionskurs med konservativa aktörer i samhället, vilket orsakade våldsamma attacker mot kyrkor och kloster, vilda strejker, upplopp och spänningar runtom i landet. Spanien hade redan under 1800-talets senare hälft blivit en ideologiskt tudelad nation; nu accelererade motsättningarna mellan höger och vänster med sådan fart att en väpnad konflikt var närmast oundviklig.

När inbördeskriget startade 1936 fick Franco uppbackning av olika aktörer i samhället (främst kyrkan, de stora jordägarna och industrimagnater) som i honom såg en garant för ordning och reda samt en återgång till en traditionell samhällsstruktur. De stridande parterna fick samlingsnamnen republikaner respektive nationalister. Republikanerna hoppades på draghjälp från Frankrike och Storbritannien, men dessa valde att inte blanda sig i den spanska konflikten. Franco, däremot, fick militärt stöd av Hitler och Mussolini, vilket ledde till hans seger 1939. Republikanerna fick så småningom visst stöd av Sovjetunionen genom de så kallade Internationella Brigaderna, som bestod av frivilliga från olika länder, bland annat Sverige. Liss Erikssons skulptur La mano, belägen på Katarinavägen i Stockholm, restes 1977 till minne av de ca 150 svenska brigadister som stupat under inbördeskriget i Spanien.

Med Francos seger inleddes en period av hårdhänt diktatur som skulle vara ända fram till generalens död 1975. En veritabel utrensning av oppositionella tog vid under efterkrigstidens första år: tiotusentals människor fängslades och avrättades, andra sökte asyl i andra länder, framför allt i Frankrike och Mexiko. De som hade stött eller var släkt med republikaner utsattes för förföljelse och godtyckliga straff. Ett samhällsklimat präglat av fruktan, angiverier, våld och förtryck kom att förlama landet ekonomiskt och politiskt, samtidigt som Spanien förvägrades inträde i FN (fram till 1955) och isolerades internationellt.

Under andra hälften av 1950-talet öppnade Spanien sig för storskalig turism, vilket tillsammans med amerikanskt stöd i form av Marshallplanen satte fart på ekonomin och bröt landets isolering. Spanjorerna började uppleva ett relativt materiellt välstånd, dock utan att erfara de universella mänskliga fri- och rättigheter som stadfästs av FN 1949 och som antagits av flertalet västliga makter. Dessa mänskliga fri- och rättigheter skulle antas samt skrivas in i Spaniens författning först år 1978, tre år efter diktatorns död.

De författare och andra publicister som kring millennieskiftet började göra upp med krigets och diktaturens år riktade sin kritiska udd huvudsakligen åt två håll: dels mot det förtryck, den rädsla och ofrihet som gjorde livet svårt för många, särskilt oppositionella, under Franco-eran och som blev föremål för en påbjuden glömska eller tystnad i och med amnestilagen av år 1978, dels mot det faktum att den republikanska sidans offer under och efter kriget inte fått någon upprättelse. En viss gottgörelse har offrens efterlevande dock fått av staten på senare år. Dessutom har ”lagen om det historiska minnet”, som antogs av Spaniens parlament hösten 2007, lett till att en mängd arkiv, massgravar och kvarlevor börjat undersökas och identifieras. Spaniens 17 självstyrande regioner börjar så smått försonas med sitt förflutna, även om en ideologisk tudelning alltjämt kan skönjas.

Genombrottsromanen

Javier Cercas föddes i regionen Extremadura men har tillbringat större delen av sitt liv i Katalonien. Trots sitt geografiska hemvist skriver han på spanska, inte på katalanska. Han tjänstgjorde som professor i spansk litteratur vid universitetet i Gerona fram till sitt genombrott som författare 2001 och har sedan dess kunnat ägna sig åt att skriva romaner och tidningsartiklar samt hålla föredrag världen över. År 2014 var han inbjuden som talare vid Bok & Bibliotek – Bokmässan i Göteborg.

Cercas fick sitt genombrott 2001 med Soldados de Salamina. I denna roman, som delvis grundar sig på verkligheten, hämtar han några av karaktärerna ur historien medan andra skapas ur fantasin. Boken rönte en omedelbar succé och hamnade snart på kurslitteraturlistor världen över. Den översattes till flera språk, däribland svenska (Hjältarnas uttåg: som Salamis soldater, 2002) och filmatiserades. Berättaren i romanen bär författarens namn, vilket ger intrycket att boken är autofiktiv eller rentav självbiografisk. Så är dock inte fallet. Detta grepp, som återkommer i hans senare verk, illustrerar snarare Cercas ständiga tänjande av fiktionens och verklighetens subtila gränser.

Främst bland historiska personer i romanen återfinns Rafael Sánchez Mazas, chefsideolog och grundare av den fascistiska rörelsen Falange. Denne nationalistiska förgrundsfigur hade tagits till fånga under inbördeskriget och dömts till döden av republikanska milismän nära Barcelona. Då han och andra fångar ställdes på rad i en skogsglänta för att arkebuseras lyckades Sánchez Mazas komma undan genom att gömma sig bland buskar. Efter massakern av övriga fångar påbörjades sökandet efter rymlingen. Han upptäcktes snart av en milisman, som dock av okänd anledning beslöt att skona hans liv. Efter att ha undkommit döden irrade Sánchez Mazas omkring i flera dagar i de katalanska skogarna innan han fick hjälp och skydd av några republikanska desertörer och deras familjer. Efter krigsslutet erhöll Sánchez Mazas inledningsvis en ministerpost utan portfölj i Francos regering. Av okänd anledning föll han i onåd, drog sig tillbaka och glömdes mer eller mindre bort. Under sin tid i regeringen lyckades han dock rädda sina katalanska välgörare undan den utrensning som drabbade åtskilliga tusentals människor som hade stött ”fel” sida under inbördeskriget. Han försökte sig på en författarbana, fick en gata uppkallad efter sig i födelsestaden Burgos men efterlämnade inga verk som gått till litteraturhistorien.

Rafael Sánchez Mazas utmålas i boken som feg och gemen, kort sagt, en ynkrygg. Hans svaghet som politiker och författare gör honom än mer löjeväckande. Syftet är naturligtvis att göra upp med ett förflutet som tystats ned och delvis fallit i glömska, men också att kontrastera antihjältar mot sanna hjältar, det onda mot det goda, det gemena mot det ädla.

Hjälten i historien är, till skillnad från Sánchez Mazas, en fiktiv karaktär. Denna karaktär bygger dock på en historisk person som aldrig blev känd (även om vissa gör gällande att de själva är identiska med honom). I romanen får hjälten namnet Antonio Miralles, milissoldaten som skonade Sánchez Mazas liv, en enkel snickare som efter spanska inbördeskriget lämnar landet och försörjer sig som legosoldat i Främlingslegionen för att, som åldring, hamna på ett äldreboende i Frankrike.

Berättaren redogör för sitt personliga behov att söka denna hjälte för att bringa balans och mening i berättelsen. När han slutligen träffar Miralles i Dijon frågar berättaren honom om det var han som skonade Sánchez Mazas liv. Efter en gåtfull tystnad svarar Miralles ”nej”. Detta föga övertygande svar sätter fart på berättarens fantasi: boken slutar med en lovsång till den sanne hjälten som inte gör anspråk på ädelmod eller andra dygder, en hjälte som aldrig blir upphöjd av sin samtid men som, icke desto mindre, förkroppsligar det godas seger över det onda.

Uppgörelsen med en fadersfigur

År 2008 publicerade Javier Cercas en annan succéroman, Anatomía de un instante (Ett ögonblicks anatomi). I den redogör berättaren för det kuppförsök som genomfördes den 23 februari 1981 av en grupp militärer i Madrid och Valencia. Kuppförsöket varade i 17,5 timmar och upplöstes då kung Juan Carlos, i egenskap av statschef och iklädd överbefälhavaruniform, beordrade i ett direktsänt tv-tal kuppmakarna att ge upp. Händelsen har gått till historien som en milstolpe på Spaniens väg mot en varaktig demokrati.

Ordet anatomi i titeln ska förstås som analys eller nedskärning i mindre beståndsdelar. Berättaren analyserar inte bara aktörerna utan även delar av det spanska samhället, exempelvis militären, polisen och vissa politiker som kunde ha intresse av att demokratiprocessen avstannade. Särskilt den paramilitära polisen Guardia Civil ansågs vid den tidpunkten vilja se en återgång till ett mera auktoritärt ledarskap, eftersom landet kämpade mot den ökade terrorismen från baskiska frihetsrörelsen ETA:s sida och en svår ekonomisk kris i landet.

Fokus ligger dock inte på kuppmakarna, utan på den då avgående premiärministern Adolfo Suárez och hans hållning under den sega belägringen av parlamentet. Då upprorsmännen med skott och rop beordrade församlingen att kasta sig på golvet lydde alla utom tre personer: premiärministern Adolfo Suárez, vicepremiärministern Manuel Gutiérrez Mellado samt ledaren för det 1981 nyligen legaliserade kommunistpartiet, Santiago Carrillo. Dessa tre satt orörliga på sina platser. Gutiérrez Mellado, som hade rang av general, försökte förgäves beordra kuppmakarna att ge upp. Carrillo och Suárez behöll sitt lugn medan skott riktade mot taket ekade i salen. Spanjorerna kunde följa händelseförloppet live eftersom den planerade installationen av den nye premiärministern Leopoldo Calvo Sotelo skulle direktsändas av den nationella televisionen.

I Anatomía de un instante, liksom i arkivfilmen från själva händelsen, ligger fokus på den avgående premiärministern. Den fråga som berättaren ställer sig om och om igen i boken är: var Adolfo Suárez attityd mot upprorsmännen ett tecken på hjältemod? Någon större beundran för denne politiker tycks berättaren dock inte hysa; tvärtom framställs Suárez som en uppkomling och en streber, som med list och inställsamhet lyckats göra sig en karriär först i Francoregimen och sedan i transitionens första demokratiskt valda regering. Icke förty satte han sitt liv på spel den 23 februari 1981 när parlamentet stormades och landets nyvunna demokrati riskerade att göras om intet. Var han likgiltig, trotsig, modig eller uppgiven? Hans gåtfulla hållning under kuppförsöket lämnar berättaren fundersam.

I likhet med frågan varför karaktären Miralles skonade Sánches Mazas liv i Hjältarnas uttåg, förblir frågan om Adolfo Suárez eventuella hjältemod i Ett ögonblicks anatomi obesvarad. Problemet är komplext eftersom Suárez i boken får gestalta, inte bara en landsfader i ett dramatiskt skede utan en hel generation som upplevde diktaturens sista år samt övergången till en demokratisk författning. Författarens far tillhörde den generationen, vilket föranleder Javier Cercas att med berättarens röst göra upp med fadern och det släktled som aldrig riktigt tog avstånd från diktatorn Franco och hans regim. Att Suárez lyckades göra politisk karriär berodde på att han, som en kameleont, bytte färg när så krävdes. Författaren konstaterar besviket att hans egen far, medvetet eller omedvetet, gjorde likadant, och att samma sak kan sägas om flertalet spanjorer. Cercas, född 1962, var ung tonåring då Franco dog (1975), men formades intellektuellt av den vänstervåg som kom att starkt prägla spansk politik och kultur i cirka två decennier efter Francos död.

För den generation författare som Cercas tillhör är minne och glömska direkt knutna till ”glömskans pakt”, som inte var någon pakt i egentlig mening utan en informell statlig policy att dra ett streck över det förflutna och enbart se framtiden an. Att det nya parlamentet efter demokratins införande beviljade diktaturens mellanhänder total amnesti samt förväntade att nedtryckta trauman skulle försvinna av sig själva sågs av intellektuella som oärligt, odemokratiskt och högst klandervärt. Icke förty skulle det dröja nästan ett kvartssekel (en tid av omfattande reformer, internationalisering och sekularism i Spanien) innan krav på upprättelse för krigets förlorare skulle väcka såväl allmänhetens som myndigheternas uppmärksamhet.

Minne och glömska i spansk samtidslitteratur är därför frågor som i viss utsträckning polariserar spanska folket: i grova drag kan man säga att vänsteranhängare kräver flera åtgärder för att folk ska minnas diktaturens illgärningar medan högeranhängare förespråkar att dessa förpassas till glömskans kammare. Cercas står ideologiskt till vänster, men ses, till skillnad från vissa andra vänsterorienterade samtidsförfattare, som en förespråkare för försoning med det förflutna eftersom han balanserar gott och ont i sina historiska framställningar (När jag vid en konferens 2015 frågade Cercas vad han grundar sina etiska ståndpunkter på svarade han: ”bra fråga, jag vet inte …”). På så sätt rör han om i Spaniens samtidshistoriska minne.

Kan en lögn rättfärdigas?

År 2014 gav sig Javier Cercas åter i kast med att analysera en gåtfull historisk person i romanen El impostor (Bedragaren). Den här gången rör det sig om en nu levande om än ålderstigen person (född 1921) vid namn Enric Marco Batlle, alias Enrique Marcos eller Enric Moner. Som titeln antyder handlar det om en man som utger sig för att vara något annat än han i verkligheten är. Cercas kallar boken för en ”fiktionslös roman” och fortsätter därmed att, i likhet med tidigare verk, utveckla sin mer eller mindre verklighetsbaserade samtidshistoriska romangenre. I El impostor problematiserar han människans beredvillighet att ljuga för att bli synlig och beundrad.

Enric Marco växte upp under enkla förhållanden i Barcelona. Inom släkten fanns syndikalister, men själv intog han som tonåring under inbördeskriget ingen särskild politisk ställning. År 1941 nappade han på en annons att jobba inom den tyska krigsindustrin vid Deutsche Werke Werft i Kiel. Värvningskampanjen utgjorde en del av det samarbetsavtal mellan Franco och Hitler som hade ingåtts 1937. Hitler hade ju bistått Franco-styrkorna med stridsflyg under spanska inbördeskriget; nu, när andra världskriget rasade som värst, var det dags för Franco att återgälda favören. Marco och ett antal andra unga spanjorer transporterades till Kiel för att arbeta vid varvet för tyska örlogsfartyg.

Det dröjde inte länge förrän Marco anhölls och häktades av Gestapo. Anledningen var, enligt honom själv, att han delat ut kommunistisk propaganda, men enligt berättaren finns inget belägg för det i det arkivmaterial som funnits. Troligtvis rörde det sig om oegentligheter av annat slag. Marco frikändes och släpptes efter några månader som frihetsberövad. Marco påstod senare att han inte varit i ett Gestapo-häkte, utan i koncentrationslägret Flossenbürg, och att han var en av ett fåtal spanjorer som överlevt. Härmed började han väva historien om sig själv som hjälte och som offer, en historia som i slutet av 1970-talet hjälpte honom att göra raketkarriär i fackföreningen CNT och att förvandlas över en natt från enkel bilmekaniker till rikskändis.

När han 1995 kandiderat och valts till ordförande för Mauthausen-föreningen, en spansk förening för överlevande från tyska koncentrationsläger, förlänades han en rad hedersbetygelser. En film, Ich bin Enric Marco, gjordes om honom. Som karismatisk talare framträdde han ofta i medierna och i officiella sammanhang. Så småningom började emellertid historikern Benito Bermejo Sánchez nagelfara Marcos i flera hänseenden motsägelsefulla historia. Denne historiker uppdagade att Marco aldrig hade varit i exil i Frankrike efter inbördeskriget, än mindre deporterats därifrån till något tyskt koncentrationsläger. Marcos bluff hade avslöjats. Nu förvandlades denne uppburne man från hjälte till bedragare. Marco fick lämna tillbaka sina hedersbetygelser men hävdade att han visserligen hade farit med osanning, men att det varit i avsikt att ge röst åt de spanjorer som utsatts för politiskt motiverad förföljelse. På så sätt, ansåg han själv, var lögnerna välmenande.

Denna förment goda avsikt, eller snarare frågan om lögnens eventuella rättfärdigande, sätter myror i huvudet på berättaren. Som Cercas i egen person säger till Marco i en intervju som återges i El impostor, ”jag vill inte ge er upprättelse; jag vill förstå er.” För att göra detta söker berättaren filosofiska, psykologiska men också litteraturvetenskapliga svar på fiktionens gåta, som i viss mån kan sägas vara lögnens, gåta. Platon, Kant och Voltaire får bidra med sina teorier: Platon skriver i tredje boken av Staten om den nobla lögnen, den som kan vara nyttig eller nödvändig av humanitära skäl. Denna filosofiska utsaga förkastas dock av berättaren i El impostor då Marco tycks ha ljugit av rent egoistiska skäl. Kants kategoriska förkastande av lögnen (i hans polemik med Benjamin Constant), eftersom den skulle orsaka misstro och ett samhälleligt kaos, ifrågasätts också i och med att Marco ljög enbart om sig själv, inte om historiska händelser, det vill säga att ett visst mått av sanning fanns i hans utsagor. Voltaires påstående (i ett brev till vännen Nicolas-Claude Thieriot) att lögnen är en last om den orsakar ont, men en dygd om den gör gott, visar sig också otillräckligt när det gäller att bedöma effekterna av Marcos lögner. Hans uppdiktade historia gav honom ju till en början berömmelse och ära, men orsakade senare bara skam och skandal.

Cercas söker även psykologiska förklaringar till Marcos typ av narcissism, men finner att Marco snarare är en opportunist än en person med personlighetsstörning. Denne livslögnare såg sin chans att bli någon i en tid då kaos rådde i ett Spanien i förvandling. Cercas understryker att landet vid den aktuella tiden skämdes för sitt förflutna, och att Marco liksom många andra spanjorer gjorde detsamma. Men Marco liknas också vid den snillrika riddaren don Quijote av La Mancha, han som blev galen efter att ha förläst sig på riddarromaner men återfick förståndet efter alla sina äventyr, och vid Madame Bovary, vars livslögn slutligen ruinerade henne och familjen.

Är lögnen en fiktion, frågar sig jag-berättaren, och undrar om Marco borde hälsas välkommen i författarskrået för sin förmåga att fabulera. Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa hade nämligen antytt detta i en artikel om Marcos berättarkonst. Nej, svarar jag-berättaren, med hänvisning till en rad litterära teoretiker och författare, alltifrån Platon till Bertrand Russell, som vägt fiktionens förhållande till sanning och verklighet. Visserligen kan fiktionen mycket väl lyfta fram en och annan sanning, men till skillnad från lögner kan sanningshalten i fiktiva berättelser inte kontrolleras. Dessutom syftar fiktionen, i motsats till lögnen, aldrig till att lura någon. Förutom detta, konkluderar jag-berättaren, skiljer sig livets regler från litteraturens. Marco accepterade inte sig själv som den ynkrygg han var utan ljög ihop en förhärligande livshistoria. Under en rad av år lyckades han lura tusentals människor, för att slutligen framstå som en bedragare.

Flytande perspektiv

Lekandet med fiktionens och verklighetens subtila gränser kännetecknar inte bara Javier Cercas författarskap utan också hans karaktärer, vars liv uppvisar motsägelsefulla sidor. I flera fall är karaktärerna hämtade ur samtidshistorien. I Hjältarnas uttåg kontrasteras skurken mot hjälten, men hjälten måste skapas ur fantasin eftersom hjältedådets upphovsman inte är känd. Hjälten blir en figur som förses med en rad levande, politiskt korrekta dygder medan skurken förpassas till ett mörkt historiskt förflutet. Dock framgår det inte av historien om ”hjälten” var dygdig under hela sitt liv, däremot att ”skurken” under sin livstid uppvisade vissa förmildrande drag. Dessa två karaktärer återspeglar i viss mån nutida spanjorers problematiska förhållande till sin samtidshistoria: var alla som accepterade eller fann sig i diktaturen onda? Var alla som stred mot den goda? Cercas relativiserar historiens etiska gränsdragningar.

I Anatomía de un instante är huvudpersonen Adolfo Suárez, en premiärminister som gjorde karriär genom att vända kappan efter vinden när demokrati ersatte diktatur. Trots dylika föga insmickrande drag gör han tydligt motstånd när demokratin sätts på spel och han går till historien för det. Suárez får representera en hel generation (bland andra, som sagt, Javier Cercas egen far) som genomlevde demokratiseringens omvälvningar. Den generationen, som var formad av gällande normer under Franco-tiden, ifrågasatte enligt dagens normer inte diktaturen tillräckligt utan anpassade sig efter omständigheterna både under och efter Franco. Kan de beskyllas för feghet? Återigen framstår historiens etiska gränsdragningar som problematiska.

Bedragaren levde sin livslögn genom att dikta upp en egen hjältehistoria. I en tid då krigens offer blivit hjältar valde Enric Marco att låtsas vara en av förintelsens överlevare, för att på så sätt vinna ära och berömmelse. Hjälteglorian falnade emellertid när det uppdagades att hans historia var ett enda falsarium. Men, frågar sig berättaren, är Marco så unik? Är inte alla människor mer eller mindre benägna att ljuga för att framstå i bättre dager? Svaret avslutar boken: vi är alla Enric Marco.

Ingrid Lindström Leo fil.dr i spanska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet.