Kinas stora utmaningar under 2016

År 2016 inleddes med en beckmörk vecka för de kinesiska börserna i Shanghai och Shengzhen, när kurserna under årets första handelsdag rasade med sju procent och två dagar senare med lika mycket, vilket utlöste ett handelsstopp under några timmar. Genom ett kraftigt statligt ingripande från statskontrollerade fonder, som köpte aktier för 19 miljarder euro, stabiliserade sig börserna igen. Men farhågorna för att Kinas ekonomi befinner sig i en nedgång, fanns kvar. Redan under de sista månaderna av 2015 hade det funnits tecken på att den kinesiska ekonomin, som dittills varit världens näst största ekonomi, inte längre levererade de vanliga tillväxttalen för bruttonationalprodukten och exporten och därigenom inte skulle kunna spela sin roll som motor i världsekonomin lika bra som tidigare.

De statistiska data för den kinesiska utrikeshandeln som publicerades i november 2015 låg dock långt efter prognoserna och hade krympt för fjärde gången i rad, trots devalveringen av den kinesiska valutan yuán i augusti. Importen hade minskat med 18,6 procent. Den eftersträvade tillväxttakten för år 2015 uppnåddes visserligen men blev den lägsta på sex år. Utländska bedömare betraktar dock dessa uppgifter som överdrivna och räknar med en betydligt lägre tillväxt på endast 4,5 procent.

Oavsett de rätta siffrorna kommer minskningen i tillväxttakten att leda till en ökning av arbetslöshetstalen, en utveckling som regeringen hittills inte har kunnat stoppa och vända med sina näringslivsstimulanser. Den otyglade byggboomen med byggandet av flygplatser, motorvägar, hyreshus och skyskrapor blir nu, när tillväxttakten börjar avta, till en stor belastning. I några kinesiska städer finns det hela bostadsområden där ingen har flyttat in. Ett tydligt exempel på överproduktionen av bostäder och affärslokaler och den därmed förknippade uppkomsten av ”spökstäder” är rivningen i Shaanxiprovinsen av en 118 meter hög skyskrapa, med 27 våningar och en yta på 37 000 kvadratmeter, som aldrig kom till användning och därför sprängdes i november 2015.

Den snabba ekonomiska tillväxten i Kina tyngdes redan från början av svåra konsekvenser för miljön. Men det dröjde länge, innan regeringen och näringslivet erkände och reagerade på miljöförstöringens faror.

Konflikten mellan ekonomi och ekologi i Kina

Under senare år har det skett en tydlig förbättring av den ekologiska balansen genom att man vidtagit en rad åtgärder, exempelvis bambuplanteringar, för att hindra fortsatt jorderosion, och förbättrad avgasrening och striktare kontroller av utsläpp av skadliga ämnen från industrin. Men åtgärderna räcker inte på långa vägar.

Det var inte utan en viss ironi att det var just under den internationella miljökonferensen i Paris 2016 som föroreningarna i Peking nådde en sådan nivå att det ”röda larmet”, det vill säga den högsta varningsnivån, utlöstes den 8 december 2015. Genom dessa åtgärder halverades biltrafiken. Många fabriker, skolor och andra inrättningar tvingades stänga under en dag. Experter hänvisar sedan länge till de enorma hälsomässiga och ekonomiska följderna av miljöförstöringen. Under andra halvan av december utropades beredskapsläget ”rött” ännu en gång, eftersom smogen var så tjock.

Peking är inte det enda område som lider av miljöförstöring och smog. Även staden Shanghai med omgivningar drabbades av smog i december 2015. Kina är som bekant världens största kolförbrukare, ett faktum som ligger bakom en stor del av miljöförstöringen i Kina.

Bristande respekt för de rättsliga reglerna för industrianläggningar leder ständigt till olyckor. I mitten av augusti 2015 inträffade en katastrof i Tianjins industriområde, när ett illegalt kemifraktlager exploderade och orsakade en förödande brand. 170 människor miste livet. Tusentals skadades. Kinesiska medier rapporterade som vanligt ytterst begränsat om katastrofen, som berodde på bristande kontroll av anläggningen och på mörkläggning av felaktigheter på grund av korruption. Den 21 december inträffade en katastrof i ett industriområde i staden Shenzen i Guangdongprovinsen, när flera fabriker, kontorsbyggnader och andra hus begravdes i lera, sedan häftiga regn utlöst ett jordskred i en deponi med matjord. På samma sätt som i katastrofen i Tianjin saknade deponin, som anlagts i ett tidigare stenbrott, tillstånd. Några tillförlitliga uppgifter om antalet dödsoffer fanns inte. Men eftersom mer än 80 personer fortfarande saknades efter ett par dagar, borde det röra sig om cirka 100.

Det hör till de centrala målen i Xi Jinpings presidentskap att skoningslöst bekämpa både småskurkarna och ”Tigern”, det vill säga framträdande personer inom partiet, militären och näringslivet, som gjort sig skyldiga till korruption. Någon brist på skyldiga finns det uppenbarligen inte, eftersom korruptionen i mycket stor omfattning har spritt sig till alla områden i det kinesiska samhället. Genom det strikta agerandet mot den framträdande kadern inom partiet stärkte Xi Jinping till en början sin egen ställning men skaffade sig samtidigt många fiender. Hans vision om en ”kinesisk dröm” främjar den växande nationalismen och har inte mycket med den ständigt förkunnade officiella socialismen i kinesisk tappning att göra.

I början av januari 2016 avkrävde Xi Jinping medlemmarna av politbyråns ständiga kommitté ett fullständigt stöd för partiledningens program och påminde om den enhetliga politiska ledningen under hans kontroll. Detta ovanliga agerande visade tydligt att Xi Jinping betonar sin auktoritet och motsätter sig splittrande tendenser i ledningen.

Kamp mot korruption och förstärkt censur av medier

För kommunistpartiet och dess regering har kontrollen över medierna och den allmänna opinionen redan från början varit av central betydelse. Alltsedan maktövertagandet 1949 har det funnits en strikt censur av medierna. Med internet och dess globala karaktär tillkom helt nya utmaningar för censuren. Ansträngningarna att å ena sidan använda fördelarna med detta nya medium för näringslivet och för många andra informations- och vetenskapsområden och å andra sidan att ha kontroll över allt innehåll, och över allt som kan hota den sociala freden – vilket alltid betyder kommunistpartiets absoluta kontroll över alla livets områden i Kina – har de kinesiska censorerna i stor utsträckning lyckats med, genom att bygga upp ett raffinerat kontrollsystem, den så kallade Gyllene skölden.

Censurapparaten är så långt utbyggd att allt innehåll som rör mänskliga rättigheter och politiska reformer nästan undantagslöst faller offer för censuren. Som kriterium vid avvägning av vilken information och vilket innehåll som ska spärras gäller i hur stor utsträckning som denna information leder till sociala förändringar och därmed skulle kunna ifrågasätta kommunistpartiets överhöghet inom alla livets områden.

Kinas utrikespolitik leder till ökade spänningar

I november 2015 ägde mötet för de asiatiska ländernas och Stillahavsländernas ekonomiska samarbetsorganisation APEC rum i Manila. Inom APEC finns 21 länder, däribland Kina, Ryssland, USA och Japan, representerade. Tillsammans omfattar de nästan 3 miljarder invånare och utgör 57 procent av världsekonomin. APEC kunde visserligen uppvisa en ekonomisk tillväxttakt på 3,4 procent under 2014. Minskningen av Kinas ekonomiska tillväxt lade dock sordin på stämningen. Men ännu större oro vållade de geopolitiska spänningarna kring några öar och atoller i Sydkinesiska sjön. Kina har sedan lång tid tillbaka ett flertal omstridda territorialproblem med en rad grannländer. Det handlar om Paracel- och Spratly-öarna i Sydkinesiska sjön, i vars omgivningar det finns stora olje- och gasfyndigheter, och som förutom Kina även Filippinerna, Indonesien och Vietnam gör anspråk på.

Vid ASEAN-ländernas möte på Bali 2011 tog den amerikanske presidenten Barack Obama upp territorialfrågorna kring Spratly- och Paracel-öarna och klargjorde att USA visserligen inte gjorde några anspråk på området där, men att en överenskommelse med de direkt berörda grannländerna måste komma till stånd och att USA som en fredlig stat måste vara delaktig i att en sådan kommer till stånd.

Kinas ensidiga agerande, genom att bygga upp militära anläggningar på en av atollerna, som delvis utvidgats på konstgjord väg, för att ständigt utvidga sina territoriella anspråk, har allt häftigare avvisats av USA och Kinas grannländer. Under de senaste månaderna har USA avsiktligt låtit örlogsfartyg passera igenom de havsområden som Kina gör anspråk på och låtit stridsflygplan flyga genom luftrummet som Kina hävdar som sitt. USA har ansträngt sig för att kringgärda de kinesiska strategiska ambitionerna genom att sluta överenskommelser med en rad av de berörda grannländerna Japan, Australien, Filippinerna, Indonesien, Singapore och Malaysia, och genom att förstärka sitt militära samarbete med Vietnam, Thailand och Indien.

Däremot har de ömsesidiga förbindelserna förbättrats mellan Kina och Taiwan, som av Peking alltid betraktats som en ”avsöndrad provins” och inte som en självständig stat. Mötet mellan president Xi Jinping och Ma Ying-yeou den 7 november framställdes som en historisk händelse, som lett till en förbättring av de ömsesidiga relationerna. Hur som helst kvarstår frågan om erbjudandet från Kinas sida om principen ”ett land, två system” går att tillämpa på Taiwan, där den kommer att stöta på patrull hos befolkningen. Tillämpningen av denna princip i det 1997 upprättade specialförvaltningsområdet Hongkong är knappast tilltalande.

Avskaffandet av ettbarnspolitiken – en demografisk omvälvning?

I slutet av december 2015 tillkännagav den kinesiska regeringen att ”ettbarnspolitiken”, som infördes 1980, skulle avslutas efter 35 år, och att gifta par från och med den 1 januari 2016 får uppfostra två barn. Den förda politiken, enligt vilken varje gift par endast tilläts ha ett barn och ytterligare födslar förhindrades med hjälp av aborter och steriliseringar, har inte bara förorsakat befolkningen ett ofantligt lidande utan också lett till en obalanserad befolkningstillväxt, genom att förhållandet mellan antalet födda flickor respektive pojkar drastiskt förändrades till de senares fördel, vilket ledde till att ålderspyramiden för hela befolkningen förändrades dramatiskt. Födelsetalet, antalet födda barn per kvinna, som 1970 var 5,8 hade 2014 sjunkit till 1,55. Förutom dessa ytterst negativa demografiska effekter har ettbarnspolitiken förändrat den traditionella familjestrukturen i det kinesiska samhället och förorsakat familjerna mycket lidande och sår som ännu efter flera decennier inte har gått att läka.

Inom en snar framtid kommer livränte- och pensionssystemet, som redan är ytterst otillräckligt, att försämras ytterligare. Experter tvivlar på att den nya tvåbarnspolitiken kommer att vända den demografiska utvecklingen, eftersom den kommer för sent och kommer att få svårt att vinna gehör. Att uppfostra barn betraktas av många kineser som en stor ekonomisk belastning och ett hinder för att själva kunna ta del av den positiva ekonomiska utvecklingen. Det saknas stödjande åtgärder inom familje- och samhällspolitiken som skulle kunna leda till en förbättring av situationen för kvinnor och barn. Men även efter reformen kvarstår de byråkratiska hindren, eftersom varje kvinna innan hon blir gravid även i fortsättningen måste inhämta ett statligt tillstånd att föda.

Påtryckningar på de religiösa gemenskaperna i Kina

Kommunistpartiets och den kinesiska regeringens religionspolitik har från första början kännetecknats av största möjliga kontroll av all religiös verksamhet via partiet och regeringen. Det praktiska genomförandet av denna maxim har i vissa enskildheter ibland förändrats, men den har i allt väsentligt präglat arbetsmöjligheterna och rörelseutrymmet för de fem religioner som är tillåtna i landet – buddhism, daoism, islam, katolska och protestantiska kristna. Detta utgångsläge har inte förändrats under president Xi Jinping. De positiva förväntningar som var knutna till Xi Jinping vid hans tillträde har tyvärr kommit på skam.

De nuvarande kampanjen ”Kinesisering” av alla religioner, som dragits igång av den centrala religionsmyndigheten (SARA), sätter stark press på framför allt den katolska kyrkan. Kinesiseringen skulle ha kunnat vara en form av inkulturation av kristendomen i de kinesiska kulturella och religiösa traditionerna, i jesuiten Matteo Riccis anda att anpassa och inkulturera kristendomen i en kinesisk kontext. Men det program som regeringen har beslutat sig för att genomföra respekterar inte på något sätt religionernas autonomi och självförståelse utan kommer med utifrån kommande föreskrifter som ignorerar religionernas självförståelse.

Det av president Xi Jinping uttryckligen och personligt stödda kinesiseringsprogrammet innebär för det första att man måste erkänna det politiska kravet på kommunistpartiets överhöghet, för det andra att man erkänner den nyväckta kinesiska nationalismen, det vill säga kravet att alltid agera i den kinesiska nationens intresse, och för det tredje att ideologiskt låta sig styras av de socialistiska och traditionella kinesiska värderingarna.

Den kinesiske diktaren och aktivisten Liao Yiwu, som 2012 fick de tyska bokhandlarnas fredspris, har skarpt kritiserat den nuvarande politiken under Xi Jinpings ledning. I en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung beskriver han ”Socialismen med kinesisk prägel” som en form av ”diktatorisk kapitalism”, som har lett till att den snöde Mammon blivit det kinesiska folkets Gud (19 december 2015). I motsats till tesen, att västliga uppfattningar om demokrati och mänskliga rättigheter inte är förenliga med den kinesiska traditionen, är han övertygad om att det finns många inslag i Kinas kulturella tradition som överensstämmer med västs värderingar. Liao anklagar västliga politiker och företagsledare för att ha förrått den europeiska traditionens ideal och värden för slem vinnings skull och för att ha ”vältrat sig i samma träck” som de kinesiska makthavarna.

De statliga myndigheternas utökade kontroll och restriktioner drabbar alla religioner i Kina. I Xinjiangprovinsen upplever de muslimska uigurerna sig utsatta för hårdare repressalier, vilket myndigheterna betecknar som ”kamp mot terrorism”. I Tibet förföljs buddhistiska munkar och nunnor, som anklagas för att stödja separatism. Men de som i första hand drabbas av kampanjen är kyrkorna. Kristendomens framgångar och dess ökande offentliga närvaro genom nybyggda kyrkor är en nagel i ögat på myndigheterna. I slutet av 2013 började de statliga byggmyndigheterna i Zhejiangprovinsen att avlägsna kors från kyrktornen. I slutet av 2015 hade 1 200 kors avlägsnats och några kyrkor rivits.

Officiellt motiveras dessa aktioner, som väckt starka protester i Kina men framför allt utomlands, med felaktigheter i byggnadsloven. Den egentliga orsaken till aktionerna, som framför allt genomförts i staden Wenzhou – ofta kallad Kinas Jerusalem på grund av alla sina kyrkor – är kommunistpartiets och den statliga religionsmyndighetens obehag inför kristendomens starka tillväxt under de senaste åren.

På grund av trycket från myndigheterna firade den underjordiska kyrkans församlingar julen 2015 utan någon större offentlighet och avstod från de annars sedvanliga inbjudningarna till utomstående att delta i firandet för att lära känna kristendomen. De statligt erkända kyrkorna och församlingarna använde internet desto mer för att bjuda in till sina gudstjänster, konserter och andra arrangemang. Regeringens kampanj för att inskränka kyrkornas närvaro i offentligheten har dock snarare ökat den inre sammanhållningen i församlingarna och skadat bilden av kommunistpartiet. Att lockelsen att ansluta sig till en religion, och då inte sällan till kristendomen, även når medlemmar i kommunistpartiet, framgår tydligt av att particentralen även under 2015 erinrade om förbudet för partimedlemmar och militärer att tillhöra en religion. I början av 2016 införde kommunistpartiets disciplinkommission nya interna regler, enligt vilka partimedlemmar som deltar i ”feodala vidskepligheter” kommer att bestraffas med uteslutning ur partiet för brott mot partidisciplinen. Denna föreskrift gäller säkerligen i första hand geomanti (fengshui) [att spå med hjälp av jorden, övers.anm.] och orakel liksom andra folkreligiösa bruk, men man fruktar att föreskriften även kommer att användas mot riter och trosföreställningar inom de officiellt erkända religionerna.

Förbättrade relationer mellan Rom och Peking?

Egentligen stämmer inte intrycket av att kommunistpartiet och den kinesiska regeringen ökar pressen på religionsgemenskaperna överens med att det under de senaste månaderna förekommit vissa kontakter mellan Rom och Peking. Visserligen har påven Franciskus sedan sitt ämbetstillträde vid flera tillfällen i ord och handling gjort klart att Mittens rike ligger honom varmt om hjärtat och att han är beredd att gå långt för att förbättra förhållandet mellan Vatikanen och Kinas politiska ledning. Att han själv gärna skulle vilja resa till Kina har han gett uttryck för i lyckönskningstelegram till Kinas politiska ledning när han flugit över kinesiskt territorium under sina utlandsresor till asiatiska länder.

Även om det officiellt är tyst om vad parterna kommit överens om, tillkännagavs det ändå att en delegation om sex personer från Vatikanen i oktober 2015 vistats nästan en vecka i Peking, där de förde samtal med religionsmyndigheten och med andra kinesiska regeringsföreträdare. Ingen av de berörda parterna meddelade vad samtalen handlade om. Bedömare skulle vilja veta om den kinesiska regeringen har ställt ett erkännande av alla biskopar i Kina – det vill säga även av dem som biskopsvigts i strid med Roms önskan – som villkor för ett återupptagande av ömsesidiga diplomatiska förbindelser – och att den av regeringen, men inte av Vatikanen, erkända kinesiska biskopskonferensen ska bli officiellt erkänd och få rätt att i framtiden välja biskopar.

Vatikanens delegation med företrädare för statssekretariatet och kongregationen för evangelisering träffade biskopen av Peking, Li Shan, och besökte även det nationella prästseminariet. Där mötte de även den av Rom icke erkände biskopen Ma Yinglin, tillika ordföranden för den av Rom icke erkända biskopskonferensen. Detta möte tolkades av bedömare som att det måste ha gjorts framsteg i förhandlingarna som lovar gott inför framtiden. Skulle relationerna mellan Vatikanen och Peking förbättras kommer detta hur som helst att kräva att de nuvarande diplomatiska förbindelserna mellan Taiwan och Heliga stolen bryts. Den kinesiska regeringen har ju under årens lopp som ett mantra hävdat att ett villkor för förbättrade relationer är att dessa diplomatiska förbindelser upphör.

Ett första tecken på en positiv utveckling ser bedömare i att Barmhärtighetens år tillkännagavs genom ett herdabrev från biskoparna i en rad stift i Kina och att detta firades genom öppnandet av Barmhärtighetens heliga portar i biskoparnas kyrkor. Jubileumsbullan Misericordiae vultus i samband med Barmhärtighetens heliga år gavs ut i kinesisk översättning av kyrkliga pressorgan. I Zhengding i Hebeiprovinsen talade man om ett ”under”, eftersom biskopen i den underjordiska kyrkan, Julius Jia Zhiguo, ledde liturgin vid öppnandet av den heliga porten, där mer än 10 000 troende deltog. Biskop Jia sitter sedan flera år i husarrest, eftersom han vägrar att gå med i Patriotiska föreningen och ständigt tvingas att delta i fortbildningsseminarier där han ”rekommenderas” att gå med i Patriotiska föreningen. Både uniformerad och civilklädd polis var närvarande men ingrep inte, och inga gripanden gjordes.

Ett annat tecken på en förbättring av relationerna mellan Peking och Rom var nyheten i slutet av oktober 2015, att Vatikanen godkänt den lokala kyrkans val av Tang Yuange som biskopskandidat för stiftet Chengdu, strax efter det att delegationen från Vatikanen återvänt.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 2/2016.

Georg Evers är dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001.