Sotalapset – krigsbarn

Redan innan jag ser föreställningen Fosterlandet på Kulturhuset i Stockholm börjar pjäsen känslomässigt utspela sig inom mig. I ett klipp på hemsidan läser jag att det tar fyra generationer för en familj att värka ut fasorna från ett krig. Via en länk till DN hittar jag ett reportage om Pirkko Johansson som skickades år 1944 som treåring till Sverige. Hon berättar att hon fick lämna teatern redan efter första akten, eftersom det väckte så tunga känslor när scenen fylldes av krigsbarn med lappar kring halsen. Barnartisterna kommer passande nog från Sverigefinska skolan i Stockholm; faktum är att hela ensemblen har anknytning till både Sverige och Finland och till kriget vilket skapar en personlig prägel på framställningen och skänker den ytterligare en dimension av autenticitet. Föreställningen som är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Svenska Teatern i Helsingfors kan närmast ses som ett projekt där åhörarna erbjuds en genomtänkt hemsida med information, en miniutställning där man bland annat kan se naturtrogna kopior av de lappar som barnen bar runt halsen, samt informativa seminarier med delar av ensemblen.

Båda mina föräldrar kom till Sverige som krigsbarn. Många gånger har jag hört fragmentariska skildringar av resan till Sverige, om fäder som tjänstgjort i kriget och om anekdoter från skolgång i Sverige. Jag har pusslat ihop en bild av avlägsna skeenden men utan att lyckas skapa någon särskilt tydlig bild. Pjäsen Fosterlandet ger struktur åt mina föreställningar, den klär det osagda i ett språk, den uttalar det som inte har kunnat uttalas på många decennier. Jag kan identifiera mig med Lussa, i övertygande gestaltning av Tanja Lorentzon, som är dotter till krigsbarnet Juhani. Han blev efter kriget kvar i Göteborg och antog det försvenskade namnet John. Här spelas han med bravur av själve Iwar Wikander. Lussas sökande pågår ständigt men utan större framgång, telefonsamtal förblir obesvarade liksom breven till farmor i Finland. Krigsbarnen hade inte sällan förlorat sitt språk, sitt modersmål. I Sverige kunde de inte göra sig förstådda på finska och väl tillbaka i Finland hade de förlorat sitt finska modersmål och kunde bara tala svenska. Att inte ha ett modersmål, och kanske inte ens ett fosterland är en svår sak, och i kombination med att ämnet är svårt att beröra så är det förståeligt att bilden ofta blir väldigt vag. Frågan blir på vilket språk det outtalbara kan sägas. På Kulturhuset Stadsteaterns Stora Scen blir det klart att i teaterformen hittar pjäsens skapare Lucas Svensson och regissören Anna Takanen precis det språket i en skicklig integration av svenska och finska, där fyra timmars föreställning känns väl avvägd.

I korthet utspelar sig den närmast filmiska framställningen i tre huvudsakliga scener, i skogarna vid krigsutbrottet år 1939, i Göteborgs förorter i mitten på 1980-talet och slutligen i nutid närmare bestämt år 2007 vilket är precis 90 år efter Finlands självständighet. Juhanis mor, Elsa, spelad av Birgitta Ulfsson, är på året lika gammal som det självständiga Finland vilket skapar en intresseväckande symbolik. Den unga Elsa spelas av Alma Pöysti, som intressant nog är barnbarn till Birgitta Ulfsson, ytterligare ett av dessa genomtänkta sammanträffanden som genomsyrar framställningen och skänker den tyngd.

Föreställningen beskriver inledningsvis förhållandena i en finsk by nära gränsen mot Sovjetunionen, vid krigsutbrottet. Pjäsen tar sitt avstamp i skogen, bland träden, de som gav materialet till dansbanan vid bryggan, till bastun, men också till gevärskolvarna. De gav sitt material till bordsskivorna som dränktes av tårar, och slutligen till kistorna. Vi får se hur Elsa erbjöds, eller snarare övertalades, att sända ett av sina barn till Sverige. Hennes andre son Antti fick stanna kvar. Relationen mellan krigsbarnet och det kvarvarande syskonet och modern utvecklade sig med knapphändig korrespondens ofta färgad av de svenska fosterföräldrarnas önskan om att få ta över barnet permanent. Vi får följa hur livet i Sverige i de sämre bemedlade förorterna till Göteborg kunde gestalta sig för de nu vuxna ”nya svenskarna” med alkoholproblem i stereotypt släptåg. Rollkaraktärernas mobiltelefoner ringer ideligen genom pjäsen, men sällan svarar någon. Det är som en påminnelse om samtal som borde föras och möten som borde ske. I slutscenen bär äntligen Lussas sökande frukt och familjen kan återförenas vid Elsas dödsbädd.

Skriket får en central plats i föreställningen. Lussa får ge utlopp för sin farmor Elsas avgrundsvrål när hon skiljs från sin älskade förstfödde son Juhani. Barnet skriker som ett djur när slaktarens knivs körs in i halsen; ”Äiti, äiti, äiti, äiti”. Soldaterna får hålla i henne medan tåget rullar iväg. Elsas förklaringar är väl inövade: Det hade ju inte gått att ta hand om honom eftersom de var så fattiga, pappan var stupad, och Juhani var sjuk och riskerade att dö av lunginflammation. Det är självklart, det låter rationellt, det låter förnuftigt. Men hela sitt liv, ännu på sin dödsbädd skall hon fortsätta att förebrå sig själv för att hon lämnade sitt barn. Här gestaltas just att sämre bemedlade mödrar övertalades, om inte i praktiken tvingades, att lämna sina barn ofta till barnlösa svenska par som längtade efter ett barn: ett slags klassperspektiv på massförflyttningen av krigsbarn. Den unga Elsas vrål ekar likaså vid beskedet om makens död vid fronten och känns som om livet själv slets ur henne genom stämbanden. Återigen måste hon hållas i, denna gång av den empatiske officeren Hannu Petteri, som spelas av Mitja Sirén. Vrålen skakar om mig, drabbar mig som orkanvind, och lämnar mig närmast förlamad. I pausen efter andra akten tröstar folk varandra. Vi sitter på en rad i korridoren utanför och försöker samla oss.

Antti och Juhani får som gamla kontakt med varandra. Antti säger till sin bror att han alltid har saknat honom och längtat efter honom hela sitt liv, trots att han aldrig har känt honom. Juhani hade som barn tänkt att han en dag skulle ta sin båt och segla till sin bror som bor i skogen i Finland. Hem dit bland träden där allting en gång började. En vision om en omöjlig men samtidigt skimrande möjlighet om ett löfte om återförening.

Marskalk Mannerheims stämma, trovärdigt gestaltad av Rabbe Englund, skanderar i en tidstypisk radio att fred har slutits den 19 september 1944. Jag reflekterar över hur mycket ett krig kan få kosta, hur högt suveräniteten kan vara värdesatt. Ett land utan sina barn är liksom inget land. Vad skulle det annars finnas kvar att slåss för? Och kanske priset var för högt. Uppemot 70 000 barn i åldrar under tio år togs emot av Sverige. I dagens Sverige i en tid av återigen stora flyktingströmmar har det uppstått en ny och även den en relevant koppling till pjäsen Fosterlandet med beröringspunkter framför allt i frågorna om återförening av familjer. Men alldeles oavsett det kan Fosterlandet varmt rekommenderas helt i sin egen rätt i sitt historiska sammanhang. Pjäsen, som ger oss en efterlängtad stämma kring det som har varit svårt att tala om. Den spelas fram till 12 juni i år. Gå och se den. Ta med näsdukar.

Göran Sundström är tekn.dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Stockholms stad.