En förlorad dröm

På 1980-talet blev jag inbjuden att hålla ett föredrag i Elimkyrkan, Stockholms femte baptistförsamlings kyrka i hörnet av Storgatan och Styrmansgatan på Östermalm. Vi höll till i en cafélokal under kyrksalen. Atmosfären var familjär. Många av åhörarna var unga och gav intryck av att intressera sig för omvärlden. Gemenskapen dem emellan verkade tät, nästan som i en storfamilj, fastän de inte bodde tillsammans. Om denna kyrka och församling finns nu en roman, Drömmen om Elim, skriven av Vibeke Olsson, som var pastor i församlingen 1982–1989 och under tre år dessförinnan ideellt engagerad i församlingens café.

Elimkyrkan är i dag såld till Zlatan Ibrahimovic och byggs om till en lyxig stadsvilla. Församlingen gick 1989 samman med Birka­kyrkan och fick då en mer karismatisk inriktning. Den finns nu på Södermalm i Folkungakyrkan, men det är en annan församling än den som författaren engagerade sig i 1979.

Boken är inte en dokumentär utan en roman. Personer och händelser är påhittade, även om berättelsen har en verklighetsbakgrund. Upplägget är lite originellt. I kapitlen får läsaren följa en handfull människors individuella liv och engagemang i Elim. Mellan dessa kapitel framträder Vibeke Olsson själv och skriver i vi-form sina reflektioner om vad som hände. ”Vi-kapitlen”, som har många bottnar, handlar om samhällsomdaningen på 1980-talet och dess inverkan på frikyrkoförsamlingen, om folkrörelsernas död, om 1970-talets solidaritet och kollektiva engagemang som förbyts till individualism och nyliberalism vid slutet av 1980-talet, samt om gentrifiering (att det genuina försvinner från stadskärnor när höginkomsttagare tar över). Ett och samma fyndiga språkliga uttryck återkommer gång efter gång i dessa reflektioner som ibland har en självironisk ton. När man kommit en bit in i läsningen förstår man att det inte rör sig om upprepningar i vanlig mening utan är författarens stilistiska grepp för att inskärpa sitt budskap.

I Elimförsamlingen, som grundades 1884, bryts gammalt och nytt under den aktuella perioden. Församlingsmedlemmen Lilly som var med redan på 1930-talet blir symbolen för det gamla. En fungerande frikyrkoförsamling behöver enligt henne männi­skor som offrar tionde, städar lokalerna, jobbar ideellt och deltar i möten. Lilly värnar om de yngre och ber för dem, men hon saknar ”rejäla arbetarungdomar” i gemenskapen. De skulle så väl behövas. Församlingen driver ett café på våningen under kyrkan. Till Café Aqua bakar de frivilliga olika sorters bröd. Allt är hembakt, såsom det anstår en församling som ska erbjuda människor livets bröd.

Elim vill vara en modern, öppen gemenskap dit alla är välkomna. En hel del alkoholister, psykiskt sköra eller utagerande människor söker sig till cafégemenskapen. – ”Men det var inte ofta vi fick fylla dopgraven”, sägs det flera gånger. Det är svårt att få de nyomvända att lämna sina gamla vanor. Församlingsmedlemmarna vill så väl och tycker sig ha en stor uppgift. På vägen till och från Elim i buss och tunnelbana ber de för hela Stockholm och på församlingsmötena talar de om ”alla människor som behöver oss”. Solidariteten är stark. Man hjälper varandra när det behövs, inte minst med de många flyttningarna, eftersom ungdomarna i sina små ettor ofta tvingas byta bostad.

Församlingen tar avstånd från vissa andra kristna grupperingar som trosrörelsen och dess framgångsteologi samt Förebedjare för Sverige. Den äldre frikyrkliga syndakatalogen gör man också upp med. Ett exempel är att det gamla rökförbudet upphävs och det blir tillåtet att röka i caféets ytterrum. Temakvällar ordnas då man ville visa sin tolerans genom att lyssna till olika röster. I programutbudet dominerar samhällsfrågor och intellektuella, teologiska ämnen.

Drömmen om Elim är en välfunnen titel, för utöver att den anspelar på den kända valsen (”Drömmen om Elin”), säger den något om en kristen gemenskap som alla önskade men som försvann, likt en dröm när man vaknar till en bister verklighet. Orsakerna var många.

De stökiga och psykiskt instabila tenderade att dominera alltför mycket och man klarade inte riktigt att sätta gränser. Simon, en ung familjefader, sade till pastorn (som i romanen inte är Vibeke Olsson utan den välvillige och lite eftergivne Andreas) att man måste ingripa, för annars skulle Elim bli ett psyksjukhus. Det gick också mycket illa för Malena som jobbade i caféet. Alla kände till att hon blev alltmer alkoholiserad och levde i misär men ingen hade kurage att tala med henne om missbruket. Till sist drabbades hon av blodstörtning på personaltoaletten och dog efter ankomsten till sjukhuset.

Andra orsaker var utflyttningarna från innerstan. När ettorna i gårdshusen byggdes om och hyrorna chockhöjdes, hade församlingens ungdomar inte möjlighet att bo kvar utan fick flytta långt ut i förorterna, där de kanske bildade familj och inte kunde satsa tid och pengar på Elim.

Den avgörande orsaken till att Elim försvann var ekonomisk. Församlingen hade tagit ett stort lån 1982 av en av de större baptistförsamlingarna i Stockholmsområdet för att utöka och modernisera framför allt cafélokalen. Uppenbart hade man svårigheter med att betala av skulden; just före det sista julfirandet i Elim kom ett brev från långivaren, där man meddelade församlingsmötets beslut om att inga fler uppskov med amorteringarna kunde beviljas.

Drömmen om Elim utspelar sig i en svunnen tid och i ett annat samhälle, som både känns avlägset och nära, eftersom berättelsen rör det som kunde ha hänt och kanske också hände för bara 30 år sedan. Boken kan, om man så vill, uppfattas som beskrivningar i ett nötskal av vissa större förändringar i kyrka och samhälle under de senaste årtiondena. En sådan förändring rör frikyrkornas historia. Det som skedde med Elim delas av många andra frikyrkoförsamlingar, vilka under de senaste decennierna slagits samman eller upphört att existera. Vibeke Olsson belyser också samhällsförändringarna ur ett miniperspektiv. När en före detta baptistkyrka från 1800-talet blir en lyxvilla i innerstan ger det associationer till vad författaren beskriver som gentrifiering: att centralt belägna hus renoveras i överkant så att bara höginkomsttagare har råd att bo där. Närbutiker, skomakare och tobaksaffärer försvinner för att ge rum åt mäklare, designbutiker och amerikanska kaffekedjor. Elimförsamlingens öde speglar också förändrade värderingar. Man ville hålla samman i solidaritet och skapa en mötesplats för alla, men ekonomi, utflyttning till förorter, individualism, tidsbrist och andra prioriteringar satte stopp för det hela. ”Men en del av oss glömde aldrig drömmen om gemenskap, drömmen om att ha med varandra att göra, drömmen om att Stockholm skulle vara en mötesplats, inte bara för dem som har råd” (s. 114).

På sätt och vis är Vibeke Olssons senaste roman en sorglig berättelse om en dröm som aldrig förverkligades. Men den bjuder också på många humoristiska, ironiska inslag och är rolig att läsa, just därför att författaren förmår hålla distans till en verklig historia, i vilken hon själv i hög grad var inblandad.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.