Med evangelierna som resehandbok

Jag har i många år gjort studieresor med gymnasister i vad vi kallade ”Global klass” i Västerås och med lärarstudenter vid Uppsala universitet. Vare sig det har handlat om studier i Tamil Nadu eller Sydafrika, eller på närmare håll i Nordirland, så har jag insett att det inte finns någon bättre pedagogisk metod än att göra fältstudier, väl förberedda genom noggranna studier. Denna ”resepedagogik” är det som i hög grad ger James Martins Jesusbok, Jesus. En resa genom hans liv dess speciella karaktär. Författaren är känd amerikansk jesuit och skribent och utgavs nyligen på svenska med Söka och finna Gud i allt (övers. Daniel Braw, Libris förlag/Veritas). Det som gör att Jesusboken sticker ut bland alla böcker om Det heliga landet och Jesus är att den smälter samman Bibelkunskapens exegetik, arkeologi och geografi och låter pilgrimsresan i Jesu fotspår också bli en kommentar till den egna livsvärldens minnen och erfarenheter. Och omvänt så att de egna livserfarenheterna förtydligas och ges nya tolkningar genom upplevelserna av ”platsernas magi”.

I jesuiternas verktygslåda för bön och meditation spelar visualisering och kreativ inre gestaltning av händelser som evangelierna berättar om en viktig roll. James Martin använder sig flitigt av detta när han är på platser som har fått en särskild laddning genom de scener som evangelisterna målar upp. Han står vid Gennesarets sjö och föreställer sig hur det måste ha varit när Jesus säger åt Simon att försöka med nätet på nytt. När det plötsligt fylls med fisk måste det ha blivit kalabalik; båten måste ha fått svår slagsida och börjat ta in vatten. Författaren föreställer sig att Jesus ler och säger till Simon ”Vad har du fått i näten, Simon?” Den krängande båten är exempel på den typ av dramatik man måste föreställa sig för att förstå varför detta ögonblick är så avgörande för Simon. Syftet med boken, skriver författare på ett ställe, är att ”du ska få lära känna Jesus Kristus”. Det kan låta fromt och kanske på något sätt självklart för en katolsk präst att ha den ambitionen. Men boken menar något mera konkret. James Martin ägnar till exempel många sidor i boken åt att försöka rekonstruera hur Jesus har levt i 30 år innan han framträder i full gestalt i evangeliernas skildringar. Författaren undersöker i litteraturen och på plats hur det måste ha varit att leva bland människorna i en liten by för 2 000 år sedan. Han försöker få läsaren att använda sin fantasi och leva sig in i de olika sinnesintryck som måste ha mött pojken Jesus i Nasaret. Jesus verkar ha lätt att förstå de marginaliserade, de fattiga, de som lever i utkanten av samhället, och detta är ett resultat av hans personliga erfarenheter.

Ett sätt att göra resan genom Jesu liv och alla de händelser som evangelierna skildrar är att knyta an till de allmänmänskliga erfarenheter som kan göra texterna mer begripliga och avlocka dem en livserfarenhet som vi alla kan känna igen. Berättelsen om den blinde Bartimaios blir i bokens skildring inte bara en berättelse om ett av Jesu mirakel. I avsnittet tar Martin fasta på den längtan och oräddhet som mannen visar när han struntar i att folk omkring honom vill få honom att tiga när Jesus passerar. Han ropar högt: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och kallade mannen till sig. Detta ”begär”, denna envishet och oräddhet blir i boken föremål för en lång utläggning om begrepp som ”längtan” och ”begär”; båda mycket viktiga känslor som vi måste bejaka, och bortom allt det som vi önskar och längtar efter finns längtan efter Gud (den längtan som Augustinus så vackert beskriver med orden ”… vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”). Andra lärdomar som författaren drar ur avsnittet i Markusevangeliet är pastorala; att Markus ger mannen ett namn – ”Bartimaios” – är en påminnelse om att den person jag är satt att försöka hjälpa är en enskild människa, en unik individ som jag inte kan se som ”representant” för blinda eller för fattiga utan som just den individen. När James Martin arbetade som sjukhuspräst så arbetade han inte med ”sjuka människor” utan med ”Rita och Gene och Frank”, betonar han.

Att vara på plats i Nasaret, i Jeriko eller i Getsemane, kan underlätta för den som är receptiv och inte störs för mycket av turistiska inslag kring de heliga platserna. Några av skildringarna i boken är bekanta för den som besökt ställena. Stora svårigheter har författaren med Via Dolorosa och med Födelsekyrkan i Betlehem. Där blir det för mycket kringverk att hantera. Likaså utsätter Gravkyrkan besökare för stora utmaningar som det gäller att försöka bortse ifrån om man vill slå vakt om känslan av platsens autenticitet. Det är lätt att känna igen sig i Martins försök att koncentrera sig trots trängsel och udda händelser i omgivningen. Som läsare noterar man tacksamt att han berättar om sin förvirring och irritation och om sin frustration när ingen andaktsfull stämning infinner sig vid Jordanfloden. Han skriver med gott humör om ställen de aldrig lyckas att hitta och om arkeologernas divergerande uppfattningar om var händelser kan ha utspelat sig.

En hel del av avsnitten handlar om de mirakel som kantar Jesu livsväg som den beskrivs i evangelierna. Här har författaren ett resonerande och prövande förhållningssätt. Så här kan det till exempel låta i avsnittet om Emmaus: ”Men berättelsen om vandringen till Emmaus väcker en fråga som inte går att besvara: Hur ser man ut när man uppstått från de döda? Ingen av oss vet det. Det är okänd mark för oss, och vi kan bara spekulera i hur Jesus såg ut.” Inte bara frågan om den uppståndne Kristus utan de andra spektakulära under som skildras ses, så tolkar jag James Martin, som delar av en unicitet i historien; Jesu person, hans liv och handlingar – inte minst hans mirakel – utgör tillsammans en unik ”Kristushändelse” i historien och det är så man kan närma sig brödundret, stillandet av stormen, botandet av sjuka och uppväckandet av Lasaros; och alltså framför allt Jesu död och uppståndelse.

En passant görs också markeringar av andra slag, där författaren uppmuntrar de katoliker som upplever sig bortstötta av kyrkan på grund av att de är omgifta eller homosexuella. I ett avsnitt i boken som handlar om rädsla och känslan av ovärdighet, som leder många till att vilja lämna kyrkan, vänder han sig till dessa med orden ”Även om du får höra att du är ovärdig och frestas att säga ’lämna mig’ säger Jesus till dig som han sa till Petrus: ’Kom och var med mig i mitt stora uppdrag!’”. I ett långt avsnitt om kvinnornas roll – med fokus på den roll som Maria från Magdala och andra kvinnor spelar i samband med Jesu död och uppståndelse – betonar James Martin den personliga erfarenhetens roll, inte bara kunskapens, för den som vill sprida det glada budskapet. ”Det finns plats för båda delarna i det kristna livet, och forskningen och kunskapen har berikat tron mer än vi kan förstå. Men en sann lärjunge säger inte bara: ’Jag har studerat Jesus.’ En sann lärjunge säger som Maria från Magdala: ’Jag har sett Herren.’.” Maria från Magdala ses här inte bara som en kvinnlig lärjunge utan som ”apostlarnas apostel”.

I den här bitvis roliga och underhållande, ibland kanske mångordiga, boken är det ett pedagogiskt grepp som gör den speciell; blandningen av exegetik (med många utläggningar av viktiga grekiska ord), geografi, livsberättelser, sinnliga upplevelser, pastorala iakttagelser och teologiska reflexioner gör den omväxlande och inspirerande. Den erfarenhet jag själv har av att undervisa i religionskunskap ger vid handen att det är först när de egna livsfrågorna och den egna livserfarenheten sätts i samband med det som är religionens språk och erfarenheter som man kan bli berörd och få energi att tänka vidare över sitt liv. När författaren på det här generösa sättet berättar om sitt liv och sina erfarenheter i ljuset av upplevelserna i Jerusalem eller i Jeriko är boken som allra bäst.

Ola Björlin är pensionerad lärare i religion, svenska och filosofi, lärarutbildare, Västerås.