Två dagar efter terroristattackerna mot World Trade Center besökte jag en av de akutmottagningar som satts upp på Manhattan för att ta hand om människor som drabbats av trauma i samband med de senaste dagarnas händelser. Mottagningen hade inrättats i all hast i en sportanläggning kallad Chelsea Piers alldeles invid Hudsonfloden. Jag hade varit nere där redan tidigare, på kvällen den 11 september, fortfarande som bedövad av vad som hänt, men samtidigt med viljan att hjälpa till på något sätt. Under denna surrealistiskt overkliga kväll stod jag där mitt bland alla sjuksköterskor, läkare, poliser och brandmän och gjorde som alla andra: vi väntade på att ta hand om alla de hundratals och åter hundratals sårade och chockade människor som överlevt infernot nere på Manhattans sydspets. Det var i alla fall vad vi trodde att vi skulle komma att göra. Jag mötte tre unga franciskanpräster, fulla av energi och beslutsamhet att hjälpa till under hela natten. Men efter ett par timmar började den fruktansvärda verkligheten hinna ikapp oss: det fanns knappast några överlevande alls att hjälpa.
När jag återvänder till Chelsea Piers två dagar senare upptäcker jag att många andra präster redan har varit där och erbjudit sig att hjälpa till. En stressad, svettig volontär får syn på mig och ropar: ”Här kommer en präst till!” ”Gå en trappa upp och fråga efter Ellen”, säger han till mig. Ellen berättar för mig att de redan har fullt av präster, rabbiner och pastorer. Jag går ner för trappan och undrar var jag kan vara till störst nytta. Dagen innan hade jag varit på ett katolskt sjukhus där man inrättat en särskild avdelning för folk som sökte efter överlevande anhöriga. Men också där hade man tillräckligt med folk. Manhattan är fullt av professionella själasörjare och psykologer.
När jag kommer ut från Chelsea Piers ser jag ambulanser, arméfordon, polisbilar och lastbilar. Jag går fram till en av poliserna och ställer en fråga som jag inte alls hade tänkt. Men just då tycker jag att det är precis rätt fråga: ”Tror du att de behöver en präst där nere?” Han förstår precis vad jag menar. Jag är rädd för att han ska svara ja. Hans svar är: ”Självklart”. Sekunderna efteråt sitter jag i en polisbil som kör mig ner till det som en gång var World Trade Center.
Jag känner hur rädslan växer inom mig för varje kvarter vi kommer längre söderut. Bredvid mig i baksätet på polisbilen sitter en välklädd psykiater. ”Har du tidigare arbetat med människor som drabbats av trauma?” frågar han mig. ”Nej”, svarar jag. Han ger mig några råd om vad jag bör tänka på, vilket jag tacksamt tar emot.
Under de första minuterna av färden verkar staden fortfarande välbekant. Det känns på något sätt lugnande: floden är på höger sida, Manhattans skyline till vänster. Så svänger vi av till vänster. Man ser allt färre människor på gatorna ju längre vi åker. När vi kort stannar till i en gatukorsning omringas bilen av en grupp människor som klappar i händerna och ger oss uppmuntrande tillrop. Mitt fönster är öppet och plötsligt sträcker någon in muffins, kakor och flaskor med mineralvatten till mig genom fönstret. Vi svänger in på en annan gata och jag ser att bilarna som är parkerade utmed gatan är täckta av ett tunt lager av sot. Vår bil passerar avspärrningarna som stänger ute pressen från räddningsplatsen. Jag ser reportrar och folk med tv-kameror. När vi svänger runt nästa hörn ser jag bilar som krossats av nedfallande bråte och allt större mängder sot och aska som flyger genom luften. Psykiatern lämnar nu bilen, önskar mig lycka till och springer iväg åt sitt håll.
När bilen svängt runt nästa hörn ser jag den scen som hela världen sett på tv-skärmarna: den ohyggliga synen av resterna av det som en gång var World Trade Center. Luften är fylld av en brun, frän, kväljande rök som får ögonen att tåras. En soldat kommer fram till mig och följer med mig ett stycke framåt. Lite skamsen över att jag har svårt att slita ögonen från åsynen av de bruna nedbrända byggnaderna framför oss frågar jag soldaten hur han mår. Istället blir det han som hjälper mig: ”Det är OK, fader, alla som kommer hit har svårt att tro att det är sant när de ser det.” Och så ger han mig en ansiktsmask. Då upptäcker jag att alla runt omkring oss bär ansiktsmask för att skydda sig från röken och dammet. Sedan pekar han mot ett ställe en bit bort och säger: ”Gå dit, det är där alla är, det är bårhuset.”
Bårhuset är inrymt i vad som tidigare måste ha varit ett flott kontorshus. Men fastän jag känner till kvarteren här mycket väl kan jag inte längre identifiera byggnaden ifråga. Gatorna utmed bårhuset är täckta med ett halvt decimeter tjockt lager sot. För att ta sig in i huset måste man kliva över några nedfallna sotiga bjälkar. Det enda som kommer mig i tankarna är att så här måste helvetet vara: fullt av sorg, terror och kaos.
Och samtidigt är platsen ändå full av godhet. Här finns hundratals hjälparbetare: brandmän, poliser, soldater, lastbilschaufförer, läkare och sjuksköterskor. De är verksamma hela tiden: de arbetar hårt, målmedvetet och effektivt. En grupp poliser sitter och vilar sig en stund utanför bårhuset, invid en byggnadsställning. Vi talar med varandra om vad de har sett och upplevt. De flesta av dem kommer från New York, medan några kommer långväga ifrån – ända från Florida. Mitt i detta helvete berättar de enkelt och opretentiöst om hur de utför sitt uppdrag: ”Man får ta en dag i taget. Man gör så gott man kan.”
Jag kan bara instämma i vad de säger. Jag berättar för dem att en av mina vänner jobbade i en byggnad här i närheten. Han kom upp från tunnelbanestationen i tisdags morse klockan nio. Han möttes av folk som rusade förbi stationen. När han frågade vad som hade hänt fick han svaret: ”Ett plan har kört in i World Trade Center.” Men han fortsätter trots det till kontoret. Han tänker att det måste röra sig om ett litet plan. Ingen anledning att oroa sig. När han väl sitter bakom sitt skrivbord tittar han ut genom fönstret och får se World Trade Center helt inhöljt i rök. Då rusar han ner för trapporna från artonde våningen, tillsammans med alla andra som arbetar i huset. När han kommit ut på gatan hör han folk som skriker bakom honom: ”Spring, spring, hela huset rasar!” För ett ögonblick tänker han att nu är hans sista stund kommen, men han klarar sig undan med livet i behåll.
Poliserna nickar när de hör min berättelse. De har redan hört många liknande berättelser, en hel del av dem mycket värre förstås. Det är svårt att ta till sig alla dessa intryck. De talar om att det nog kommer att bli mycket värre när de ska börja ta hand om de döda kropparna under all bråte. ”Där är säckarna”, säger en av dem till mig och pekar på en stor hög av lådor med plastsäckar. Plötsligt slår det mig att nåden är verksam mitt i detta kaos. Här finns män och kvinnor som har förlorat egna vänner i katastrofen men som själva nu gör en insats för att hjälpa till – en insats där de riskerar sina egna liv. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för andra”, säger Jesus. Det är det som sker här och nu inför mina ögon. Samtidigt som jag tänker på detta kommer några män gående bakom mig. De bär på resterna från ett av offren för attentatet. Jag vågar inte titta upp.
Efter att ha haft så många samtal som jag orkar lämnar jag platsen. En polis visar mig vägen ut. Medan jag är på väg från området möts jag av en strid ström av brandmän som är på väg in. Nästan alla hälsar på mig, tar mig i handen och säger: ”Hello father!”
Att lämna området känns ännu märkligare än att komma dit. Allt jag behöver göra är att gå norrut. Ju längre jag går, desto mindre sot och bråte ligger det på gatorna. Luften börjar bli något så när klar igen och jag tar av mig ansiktsmasken. Trottoarerna börjar fyllas av människor. När jag kommer upp mot Greenwich Village ser jag folk sitta utanför kaféerna och en joggare springer förbi mig. New York börjar likna sig självt igen.
Jag kommer förbi en tunnelbaneuppgång. En polis på andra sidan gatan ser mig och kommer över mot mig. Jag förstår plötsligt att jag måste se konstig ut: klädd i prästskjorta, svettig, fullständigt nersotad och med en ansiktsmask hängande runt halsen. ”Vart vill du åka?”, frågar polisen. Till min egen förvåning är jag så desorienterad att jag inte vet vad jag ska svara honom. Jag kan bara säga ”norrut”. Jag känner mig som en idiot – en newyorkbo som inte vet vart i staden han vill åka. ”Var du där nere?”, frågar mig polisen. Jag nickar och han följer mig ner i tunnelbanan och vinkar åt spärrvakten att öppna grinden för mig. En gratistur med tunnelbanan. En gest av vänlighet och solidaritet i en stad som är slagen av sorg men enad av kärlek och medmänsklighet.
översättning: Ulf Jonsson