Bildernas retorik

På Expressens löpsedel den 24 september: ”BILDERNA VI ALDRIG GLÖMMER”. Bilderna av flygplanet som kraschar in i det andra tvillingtornet, av människor hoppande i desperation, av våldsam rökutveckling och katastrof, har upprepats gång på gång i otaliga nyhetssändningar och har till sist inte kunnat undgå att fastna som inre bilder på näthinnan hos var och en av oss.

Påfallande många kommentatorer i nyhetsprogram under det första dygnet, både i Sverige och på andra håll, grep tafatt, närmast i panik, efter hänvisningar till fiktiva katastroffilmer, som Skyskrapan brinner eller Die Hard 2. Det visar på en total perspektivförlust. Fiktionen har för många blivit verkligare än den faktiska tillvaron, och utgör till sist den enda möjliga referenspunkten inför en verklighet som blivit ogripbar.

Den stammande förvirring som präglade de första nyhetsrapporterna från terrorattacken har emellertid snabbt bytts ut mot välsvarvade kommentarer från allehanda experter – alltmedan bilderna i all sin fasansfulla direkthet har förblivit desamma. Flygplanet som svänger in mot byggnaden, World Trade Center som rasar samman, röken och bråten på katastrofplatsen, Usama bin Ladin som leende tar ett par steg framåt: den stereo-typa, repetitiva ikonografi som skulle komma att befästa det ofattbara i det allmänna medvetandet etablerades på nolltid.

Dock är reaktionerna hos de tidiga rapportörerna föga förvånande. I en kultur där verklighetsreferensen gradvis kommit att urholkas i förhållande till bilden är det helt följdriktigt att till sist endast fiktiva hänvisningar återstår i den stund då verkligheten blir alltför överväldigande. Terrorattackerna mot Twin Towers och Pentagon utgör samtidigt en svindlande påminnelse om en verklighet som i någon mening alltid förblir förbunden med bilden, och som stundtals fullständigt tar över den.

Men det finns mer att säga om mediernas rapportering i bild från terrorattacken än enbart detta konstaterande. Lika felaktigt som det vore att förneka bildernas verklighetsförankring, lika främmande vore det att reducera dem till otvetydiga vittnesbörd om sanningen. Genom den ständiga upprepningen av identiska bilder befästs den fullständigt motiverade föreställningen om övergrepp mot oskyldiga offer. Genom att bilderna från katastrofplatsen i en rad sammanhang klippts ihop med andra, helt fristående bilder skapas däremot visuella montage med budskap som inte självklart behöver följa på slutsatsen om ett övergrepp. Till exempel argumenterar kombinationen av flygplan, rasande torn, soldater och frihetsgudinna tydligare än några verbala paroller för en legitim vedergällning i frihetens namn. Och i den stund då bilden av jublande palestinier klipps in har en bildmässig retorik utan motstycke nått sin fullbordan, där den enda reaktionen från västvärlden måste bli att värna sin integritet mot det islamska hotet.

Det är också föga överraskande att dessa bilder följts av ord: dels av paroller från president Bush, som i sin tur lånat bildspråk från westernfilmen [Wanted: Dead or Alive], dels av insändare i pressen från många människor som velat peka ut religionen som den verkliga syndabocken i dramat. Om blott inte religionerna vore så vore männi-skorna mindre styrda, fanatismen mindre, världen bättre.

Det finns anledning att – helt oberoende av politisk övertygelse och den allmänna synen på behovet av sanktioner från västvärlden – ifrågasätta och ompröva de budskap som bilderna från de fasansfulla skeendena den 11 september har trummat in i åskådaren, utan att de lämnat någon möjlighet att värja sig. Det finns all anledning att anta att de får legitimera en vedergällningspolitik som går långt utöver det rimliga självförsvaret, underbyggd av en visuell retorik som inte ger rum för motsägelser. Ty bilden i sig är tragiskt endimensionell: den medger ingen motbild. Den kräver därför en betraktare som förmår distansera sig inför dess överväldigande, absoluta karaktär, som är mäktig att kritiskt reflektera över vad den har att säga om samtid och framtid.