Vägvisare till sanningen

Deckargenren brukar lämpa sig bra som förpackning när man vill förmedla ett mera anspråksfullt innehåll. Umberto Eco lyckades för tjugo år sedan upplysa en bred läsekrets om medeltidens teologiska och filosofiska debatter genom att linda in dessa i en kriminalhistoria om en rad munkar som förgiftades under mirakulösa omständigheter. Fängslade av mord och ond bråd död fick Ecos läsare också i sig en hel del idéhistoria och filosofi. På så sätt lyckades Eco med den svåra uppgiften att locka med sig sina läsare till en bakomliggande sanning.

Den engelske författaren Iain Pears bok An Instance of the Fingerpost (på svenska: Den fjärde sanningen) har med goda skäl jämförts med Umberto Ecos författarskap. Pears bok är betydligt mera lättläst än Ecos, men även här utgår författaren från ett mord som är väl förankrat i ett historiskt sammanhang. Kring mordet och mordgåtans utredande hopas en mängd historiska, filosofiska, medicinska och teologiska reflektioner. Boken är komplex och ibland förvirrande och den fångar läsaren i en allt snabbare virvel av fakta, teorier, tolkningar, misstankar och inte minst – sanningar.

Den fjärde sanningen, som är en bok på 703 sidor, utgörs av en litterär fiktion bestående av fyra olika vittnesbörd om mordet på en präst i 1600-talets Oxford och den efterföljande avrättningen av den misstänkta mörderskan. Om mörderskan och romanens huvudgestalt Sarah Blundy verkligen är skyldig ter sig dock allt mera tveksamt under läsningens gång. I själva verket pekar varje berättelse ut sin egen mördare och det är först i den sista berättelsen som hela sanningen kommer fram – eller kanske försiktigare uttryckt: alla bitar faller på plats och formar en sammanhängande, begriplig bild. Kriminalhistorien utspelar sig mot den fascinerande bakgrunden av ett politiskt oroligt England i en tid när de exakta vetenskapernas segertåg just har börjat. De flesta av bokens aktörer är historiska personer och i ett appendix till boken får läsaren veta mer om dessa gestalter. De och deras vetenskapliga rön beskrivs detaljerat, historiskt mer eller mindre korrekt och i lysande färger. Läsaren får bevittna hur de senaste vetenskapliga landvinningarna diskuteras av romanens huvudpersoner – till och med historiens första blodtransfusion utspelas inför läsarens ögon. Allt detta försiggår i en politiskt orolig tid. Monarkin är just återinstallerad efter Cromwells skräckregim, men kungen sitter fortfarande inte särskilt fast på sin tron. Farhågor om rikets inre och yttre säkerhet skapar nervositet och misstänksamhet. Den mystiska ankomsten av den unge italienske och katolske vetenskapsmannen Marco da Cola i det protestantiska Oxford blir en given utgångspunkt för politiska, religiösa, vetenskapliga och mänskliga förvecklingar av det mest märkliga slag.

Titeln på den svenska översättningen är skickligt vald. Boken berättar i själva verket fyra olika sanningar som alla beskriver en och samma tidsperiod när da Cola kommer till Oxford och prästen mördas. Det är dock först den fjärde sanningen som ger den information – den sanning – som belyser de föregående tre berättelserna och ställer dem i ett nytt ljus. Läsaren förstår att ingen av berättarna medvetet ljuger utan var och en berättar sin historia utifrån sina psykologiska och sociala förutsättningar. Alla ger ”sin” version av sanningen, såsom de var och en uppfattat den, utan medvetna förvrängningar, i god tro, med vetenskaplig noggrannhet. Det finns inga riktiga skurkar i boken, bara vanliga människor, vanliga objektiva vetenskapsmän. Alla söker de sanningen – men vilken sanning?

Den sanning som mest intresserar den nyfikne läsaren gäller nog vem som är mördaren. Med vetenskapens alla finesser letar sig det lokala rättssystemet fram till en miss-tänkt och avrättar sedan, som det visar sig, fel person. I sanningssökarnas högborg Oxford blir den verklige mördaren aldrig avslöjad eftersom exakta, vetenskapliga metoder inte lyckas segra över högmod, feghet och fördomar. Vetenskapens ideal, som är att avslöja, vänds till sin motsats och kunskapen mörklägger istället. Den levererar svepskäl. Enligt bokens logik missar den allt väsentligt: den hittar varken mördaren eller de verkliga motiven för mordet.

I den fjärde berättelsen smyger författaren in ett annat sanningsbegrepp som står i rak motsats till vetenskapens definitioner. Omgärdad av 1600-talets historiska förutsättningar dör Sarah Blundy för att dölja en sanning som om den avslöjats skulle ha kastat England in i en stor katastrof. Sarah Blundy dör för att dölja sanningen. Om den historiska utgångspunkten är väl vald är en fråga som här inte behöver diskuteras. Men i Pears roman får historien utgöra kristallisationspunkten för ett alternativt sanningsbegrepp. Sanningen är minst lika dold som uppenbar, sanningen kan inte gripas i dess helhet, den är outsäglig. Huvudfiguren Sarah går i döden för att dölja en sanning som hade skadat många om den hade blivit uppenbar. Även bokens eget avslöjande av denna sanning presenteras med sin egen logik som ett brott. Hade inte författaren till Den fjärde sanningen lovat att förinta boken så att den aldrig skulle kunna publiceras? Det verkar som om läsaren av en slump fått ett dokument i handen som egentligen inte längre borde finnas till. Den existentiella sanning som alla fyra ”berättare” brottas med är alltför stor för att kunna hanteras och den döljs därför med nödvändighet under en slöja. Att sanningen går i graven eller bara uppenbaras för några få utvalda ligger i dess egen natur. Om Sanningen kan man bara tiga eller också kan man dö för den, eller – som i romanen – både och.

Allteftersom boken framskrider utvecklas denna paradoxala förståelse av sanningen. Så småningom förstår läsaren den teologiska infallsvinkeln. Sanningen förvandlas från en insikt eller en kunskap till en person, Sarah Blundy. Sarah Blundy, den fattiga, unga kvinnan, är det utvalda offerlammet som förs till slaktbänken för att dö en nödvändig och frivillig offerdöd, för att sedan uppstå från de döda, och för att – här i boken beskrivet som en skickligt kitschfri antydan – till och med stiga upp till himmelen. Sarah Blundy är en ny Kristus eller en hinduisk atavar, en gudomlig inkarnation som återvänder ”i varje framtida släkte … och föds till allas vår Herre och Frälsare i fullkomlig obemärkthet och föraktas och förnekas och dödas av oss för att sona våra synder” (s. 703). Sarah Blundy löser genom sin död den knut som med ett teologiskt begrepp kallas för ”arvsynd”, en skuld som ingen enskild person bär fullt ansvar för men som utgör en ogenomtränglig matta, vävd av mänskliga halvsanningars trådar.

Sarah är sanningen snarare än att hon vet sanningen och följaktligen framstår hennes död och uppståndelse lika nödvändig som Kristi död och uppståndelse. Frågan ”Vad är sanning?” är fortfarande aktuell i slutet av romanen, men nästan omärkligt har frågeställningen förändrats. Var i början den kittlande frågan ”Vem är mördaren?” så funderar man i slutet i stället över ”Vem är frälsaren?” Det tvivel på mänsklig rättvisa som dominerar de första berättelserna viker mot slutet för tanken på en gudomlig barmhärtighet. Den naturvetenskapliga fixeringen på kunskap och exakthet punkteras när den gudomliga sanningen slutligen gör sig gällande och på ett mystiskt sätt skapar rättvisa genom en nödvändig men ändå alldeles frivillig död.

Så slutar boken – konsekvent nog – med en trosbekännelse som tycks fungera som avslutning och sammanfattning av denna underfundiga meditation över sanningen. Med blicken riktad på Sarah Blundy konstaterar den fjärde berättaren: ”Jag tror fullt och fast att jag har sett och hört och vidrört den människoblivne Guden. Stilla, osynligt för mänskligheten, uppenbarar sig den gudomliga förlåtelsen åter på jorden, och vi är så blinda att vi inte inser vidden av det tålamod och den kärlek som visas oss … Detta är sanningen, den enda sanningen, uppenbar, fullständig och fullkomlig.”