Bysantiskt inflytande i Norden?

Det har varit en kär tanke hos vissa forskare att den kristna missionen i Norden under vikingatiden inte enbart kom från väster och söder utan också från öster. Det fanns nära förbindelser mellan den svenska Östersjökusten och det framväxande fornryska riket, och via de stora floderna tog man sig fram ända till Konstantinopel, där många nordbor värvades som väringar under den bysantinske kejsaren. Vad ligger närmare till hands än att förvänta sig en rörelse i motsatt riktning? Är det inte en rimlig tanke att också ryska missionärer har varit verksamma i det område som skulle bli Sverige?

Problemet är att vi inte har några som helst belägg för detta. Det finns inga dokument, inga inskrifter och inga språkliga minnen som tyder på ryska eller grekiska kyrkokontakter. Det finns en stor mängd bysantinska och ryska lösfynd med kristen symbolik (till exempel enkolpier, hängkors med relikgömmor), men de har sannolikt förts hem av resenärer i öst eller har kommit som handelsvaror. Intressantast är några gotländska kyrkomålningar som utan tvivel har utförts av ryska konstnärer. Jag återkommer till dem.

Inte heller i de övriga Östersjöländerna finner man några spår av östlig mission. Det klargjordes vid en konferens mellan arkeologer och historiker i Kiel 1994, som resulterade i tvåbandsverket Rom und Byzanz im Norden (1997–98). Inte heller de kristna lånorden av ryskt ursprung i finskan vittnar om en sådan mission. Som den estniske forskaren Enn Tarvel har visat har de sannolikt förmedlats via tyskan.

Inga nya upptäckter har gjorts sedan dess som förändrar bilden. När resterna av en förut okänd kyrka med en biskopsgrav påträffades i Sigtuna spreds ryktet att det skulle vara frågan om en rysk biskop. Det finns dock ingen anledning att anta detta. Det enda tydligt identifierbara föremålet i graven är en kräkla av utpräglat västlig typ. I sin stora och förtjänstfulla avhandling om utbredningen av hängkors i Nordeuropa (Rex regum et dominus dominorum, 1999) skriver arkeologen Jörn Staecker om en möjlig rysk närvaro i Sverige och särskilt i Sigtuna, men allt detta bygger på rena gissningar.

Den viktigaste orsaken till att ingen östkyrklig mission någonsin blev av i Östersjöområdet är framför allt att Ryssland kristnades på ett förhållandevis sent stadium. Fursten Vladimir döptes i Kiev 988, och hans son Jaroslav den vise anlade Novgorod. Men missionsverket var långt ifrån fullbordat i Ryssland, och det fanns inga resurser för att öppna en mission bortom det nya rikets gränser. De ryska härskarna under 1000-talet visade inga ambitioner att sprida kristendomen västerut. Man tog gärna tribut av grannfolken men visade ingen som helst omvändelseiver.

Detta tycks i dag vara den etablerade uppfattningen bland historiker och arkeologer. Men tanken på den östliga missionen behåller uppenbarligen sin fascination. Vid en konferens i april 2002 vid Göteborgs universitet togs ämnet upp på nytt, och detta har resulterat i boken Från Bysans till Norden (2005) med uppsatser av olika forskare.

I grunden bekräftar bokens bidrag det som här har sagts. Kyrkohistorikern Bertil Nilsson finner inga tecken på östlig mission: ”när det gäller influenser eller inflytande, kanske det vore bättre att tala om förbindelser eller kontakter, ty sådana har det varit gott om, men vilken påverkan de fört med sig är nästan omöjligt att mäta” (s. 31). Bokens redaktör Henrik Jansson förhåller sig mer neutral i frågan men har inga nya argument för en föreställd östlig mission. Den ende som med övertygelse driver tanken på ett ryskt kyrkligt inflytande (det vill säga på Gotland) är Erland Lagerlöf, men hans argument är enbart konsthistoriska och enligt min mening är de inte övertygande. (Jfr min recension av hans bok Gotland och Bysans i Signum 1/2000.) Det finns rester av en rysk kyrka i Visby, men den är från omkring 1200. Att kyrkoruinen S:t Lars skulle ha fungerat som rysk kyrka är däremot helt obevisat. Lagerlöf tar också upp kyrkmålningarna (på trä) i Eke, Dalhem och Sundre, som kan dateras till tiden 1120–50. Problemet, som han inte nämner, är att andra konsthistoriker räknar dem som romanska och inte som bysantinska – som bekant innehåller den romanska konsten många bysantinska stilelement. Återstår så väggmålningarna i Källunge och Garde kyrkor som otvivelaktigt har utförts av ryska kyrkomålare, men de bör snarast dateras till omkring år 1200, då missionstiden var över. Själva kyrkorna är av rent västlig typ. Klyftan mellan öst- och västkyrkan var vid den här tiden inte så stor, och det var kanske okonventionellt men ingalunda orimligt att anlita skickliga ryska kyrkomålare som av någon anledning befann sig på platsen. Detta är dock en isolerad företeelse.

De intressantaste uppsatserna i boken är Ingmar Janssons om skandinaviska bosättningar i Ryssland och Elena Melnikovas om det fornryska rikets kristnande. Det är väl bekant att det fanns en nära kulturgemenskap mellan Skandinavien och Ryssland som återspeglas i det furstliga namnskicket (Igor = Ingvar, Olga = Helga, Oleg = Helge, liksom skandinaviseringen av Vladimir till Valdemar). Förmodligen har skandinaviska bosättare övergått till kristendomen, och Melnikova berättar också om två väringar, far och son, som blev kristna martyrer. Men alltjämt saknas uppgifter om vilka religiösa återverkningar detta kan ha fått på nordisk mark.

Jag vill ännu en gång påpeka ett närliggande problem som fortfarande är obeaktat. Bruno av Querfort berättar om ett kortvarigt polskt missionsförsök i Sverige. Den kringirrande engelske biskopen Osmund som blev sveakungens hovbiskop hade sannolikt fått sin vigning från den polske ärkebiskopen i Gniezno. De skandinaviska kontakterna med östersjöslaverna var vid denna tid många, och det borde vara möjligt att finna relevant material i polska källor. En sådan undersökning skulle kunna ge större utdelning än de ofruktbara spekulationerna om rysk missionsverksamhet.