Ledarskap i kyrkan

Kardinal Walter Kasper är ordförande i Påvliga rådet för kristen enhet. Tidigare var han biskop i Rottenburg-Stuggarts stift i Tyskland och dessförinnan professor vid universitetet i Tübingen. Under närmare 30 år har han varit en av de ledande teologerna i den katolska kyrkan. Föreliggande bok består av sju essäer som har varit publicerade tidigare. Varje kapitel är fristående och kan läsas utan referenser till övriga kapitel. Det finns ingen sammanfattning i boken och heller inget försök till tematisering.
Det första kapitlet diskuterar diakonatet. Kasper belyser hur försummat diakonatet är i kyrkan idag. Han konstaterar också att ingen klagar över att det saknas diakoner samtidigt som han är kritisk mot dem som uppfattar diakoner som assistenter till eller ersättare för prästerna. Han lägger fram vissa centrala teologiska tankar om diakonatet och betonar diakonens roll som medarbetare till biskopen med ett särskilt ansvar för diakonia, tjänandet av och omsorgen om de fattiga och dem som lider i något avseende. Sammanfattningsvis hävdar han att andligt motiverade och väl utbildade diakoner med meningsfulla uppdrag är nödvändiga i kyrkan. De är varken ersättare för församlingspräster eller socialarbetare. De representerar diakonen Jesus Kristus på ett sakramentalt sätt och är föredömen i kärlek.
Kapitel två behandlar prästämbetet. Kasper diskuterar det prästerliga ämbetet: att det råder brist på präster, att präster lämnar sitt ämbete och att det uppstår en känsla av frustration bland präster som lever i en extrem aktivitet och sterilitet. Han bygger resonemanget i kapitlet på hur prästbristen hanteras. I många fall anförtros lekmän att ta över många av den prästvigdes uppgifter – att predika när eukaristi inte firas, att leda gudstjänster när ingen präst finns, att hjälpa till med bröllop, dop och begravningar och att sköta administrativa uppgifter i församlingen. Enligt Kaspers uppfattning hamnar vi i en parallell struktur med en officiell tjänst i kyrkan för den som inte är prästvigd, något som riskerar att slå ut kyrkans sakramentala struktur. Uttryckligen föredrar han grupper som samarbetar med ett delat ledarskap. Prästen leder församlingen i samarbete med andra medhjälpare.
Kapitel tre behandlar biskopsämbetet. Kasper bygger hela sitt resonemang på Thomas av Aquino och drar några paralleller mellan 1200-talets omvälvningar och vår egen tid. Han koncentrerar sig på religiös förnyelse och visar hur Thomas vision av kyrkan är andlig, sakramental och eukaristisk. Han anser att det som Thomas säger är som om det vore en spegel för biskopar.
Kapitel fyra handlar om de ekumeniska problem som hänger samman med den apostoliska successionen. Apostolisk succession syftar på biskopsämbetets apostoliska succession och är kärnfrågan i debatten mellan katoliker och protestanter. Kasper tillhandahåller en klar och nyttig översikt över denna debatt sedan 1500-talet. Han hävdar att verkliga framsteg i ämbetssynen och i det ömsesidiga erkännandet av varandras ämbeten inkluderar att man når samstämmighet om kyrkans väsen och hennes i grunden sakramentala struktur. För Kasper är diskussionen om ecklesiologi alltså den allra viktigaste uppgiften och agendan för den framtida ekumeniska dialogen.
I kapitel fem tar han itu med den kanoniska lagen. Kasper börjar kapitlet med den negativa syn som människor har till den kanoniska lagen och försöker gå emot denna uppfattning genom att förklara hur kanonisk lag har sin grund i nåd som en uppfyllelse av rättvisa. Den kanoniska lagen eftersträvar att främja själarnas frälsning. Den är en funktion av tjänande; genom att tjäna den mänskliga personens frälsning bidrar den kanoniska lagen till att främja gudsrikets ankomst.
Kapitel sex tar upp relationen mellan den universella och den lokala kyrkan. Detta är ett ämne som Kasper har haft en offentlig tvist med den nuvarande påven om, dåvarande kardinal Ratzinger. Kasper sammanfattar de båda sidornas argument. Han presenterar sin egen uppfattning. Jesus grundade en kyrka. Denna enda kyrka existerar ”i och utanför” de lokala kyrkorna och vice versa. Lokala kyrkor är inte grenar av den universella kyrkan och de är heller inte ”stater” i en federal kyrka. Deras enhet är ett mysterium. Enligt Kaspers syn har diskussionen med kardinal Ratzinger sin grund i den divergerande teologiska åskådningen och i filosofin. Enligt Kaspers slutsats är det helt i sin ordning att inte samtycka i teologiska och filosofiska ämnen och att ha pluralistiska uppfattningar.
Det sista kapitlet behandlar ekumeniska perspektiv och framtiden med tanke på ”en Herre, en tro, ett dop” – ett ekumeniskt konsensusdokument undertecknat av tyska lutheraner och katoliker. Kasper lägger fram en kort historik över den ekumeniska rörelsen och reflekterar över de stora förändringarna sedan Andra Vatikankonciliet – lokalt samarbete och gemensam tro – och framsteg som gjorts på det mera formella planet och i den teologiska dialogen mellan kyrkorna. Här rör det sig om ett mycket öppenhjärtigt kapitel i vilket Kasper uttrycker sina känslor om det kontroversiella dokumentet från Vatikanen, Dominus Jesus, och de utmaningar som den ekumeniska dialogen står inför. Boken avslutas med följande mening: ”Kyrkornas enhet är en gåva från Guds Ande. Det är därför som bön för enheten är hjärtat i den ekumeniska processen” (s. 204).
Vissa läsare kanske tycker att bokens titel är vilseledande. Vi har en benägenhet att hysa särskilda förväntningar inför en bok med ordet ”ledarskap” i titeln. Denna bok motsvarar inte dessa förväntningar. Det är en samling essäer som handlar om ämbetsbärares roll i kyrkan, ett ämne som givetvis inte saknar samband med ”ledarskap”, men som berör det på ett specifikt sätt. Kasper skriver enkelt. Fast det är en mycket lärd bok och fast den behandlar omfattande områden i teologins historia och i samtida teologi är den inte svår att förstå.
Översättning: Anna Maria Hodacs