Den nya ateismen

Under 1900-talets senare hälft präglades det svenska samhället av ett massivt ointresse för religion. I synnerhet sedan 68-vågen sköljt genom landet vande sig kulturarbetare och intellektuella att tala om religiös tro i ömsom nedlåtande, ömsom överseende tonläge. Om man inte valde att bara tiga ihjäl saken. Sekulariseringen var på god väg och snart skulle ingen bry sig om sådana relikter från en förmodern tidsepok. Men utvecklingen gick vidare och i dag ser vi hur grundligt man tog miste. Även i Sverige påminns vi dagligen genom massmedierna om hur religionen fortsätter att prägla människors liv, på gott och ont.

Det ointresse för religion som länge var dominerande i vårt land har numera ersatts av intresse och nyfikenhet, men också av misstro och avståndstagande. Parallellt med ett ökat intresse för andliga frågor har också det programmatiska motståndet mot religiös tro vuxit sig starkare. Klimatet har blivit mera polariserat när det gäller dessa frågor och under de senaste åren har religionen allt oftare ifrågasatts i den offentliga debatten. Diskussionerna kring de konfessionella friskolorna, äktenskapslagstiftningen, adoptionsfrågan och skolavslutningar i kyrkan har inte sällan ledsagats av religionsfientliga inlägg. Orsaken har till viss del varit de religiöst färgade konflikterna i Mellanöstern och en växande rädsla för islamisk fundamentalism. Många muslimer kan vittna om hur svårt det kan vara för dem att bli accepterade i det svenska samhället.

Men också de kristna finner sig allt mer ifrågasatta. Från att ha varit en självklar del av den svenska kulturen framställs kristendomen numera ofta som en avvikande åskådning, ibland som rent av farlig. Grundorsaken till detta är säkerligen den kristna trons vikande ställning bland befolkningen i stort. Det framgår av Svenska kyrkans minskande medlemsantal – på några årtionden från 95 till 78 procent – men än mer genom olika opinionsundersökningar. Personer med en medveten kristen övertygelse har länge varit en minoritet i Sverige, men antalet har sjunkit raskt. För tjugo år sedan kunde man räkna med att omkring 20 procent var i någon mening kristet engagerade, i dag är det rimligare att tala om 10 procent. En inte obetydlig del av dem tillhör andra samfund än Svenska kyrkan.

Ordet ”kristen” får på det här sättet en obehaglig bismak av sekterism. Många uppfattar kristendomen som någonting udda och avvikande, i stället för att se den som något gemensamt och ett sammanhållande band för vår kultur. Vad detta beror på är inte helt lätt att avgöra, och man bör inte vara allt för snabb med att skylla på en illasinnad omgivning. Somligt hänger säkerligen ihop med tidigare generationers negativa erfarenheter av statskyrka och frikyrklighet. En hel del av motståndet mot religiösa friskolor grundar sig förmodligen på rädsla för islamiskt inflytande, men det finns också en oro för att kristen påverkan skulle vara skadlig för eleverna. Bägge dessa religioner ses med andra ord som främmande åskådningar som inte bör ges något större utrymme i vårt samhälle. I båda fallen är öppenhet och ömsesidiga klargöranden nödvändiga om onödiga motsättningar skall kunna undvikas. I vilken utsträckning förekommer det verkligen till exempel att kristna friskolor tar avstånd från evolutionsteorin, och hur ofta rör det sig om skrämselskott från religionskritiskt håll? Sådant måste man skaffa visshet om för att få hyfs på debatten.

En hel del religionskritik framförs paradoxalt nog i religionsfrihetens namn. De traditionella skolavslutningarna i kyrkan har plötsligt blivit kontroversiella. Genom sin hårda linje försöker DO få dem bort från kyrkorummen, och en del rektorer har skrämts till lydnad även där det inte har funnits några önskemål om en förändring. Särskilt märklig är tanken att skolavslutningar i kyrkan skulle kränka muslimerna, trots att dessa själva ofta framhåller att de gärna vill se fler kristna inslag i den svenska skolan. Den som saknar respekt för den egna religiösa traditionen har inte sällan svårt att respektera andras. Dessutom bortser man från att kyrkan sedan ett årtusende tillbaka varit den naturliga samlingsplatsen för lokalbefolkningen, och då inte bara i religiösa sammanhang. Fortfarande vill människor gifta sig, begrava sina anhöriga och lyssna till konserter i kyrkan, vare sig de är troende eller ej. När någon katastrof inträffat, samlas människorna i kyrkan. Tanken att kyrkan bara är till för de troende är en ny idé som också den syftar till att isolera kristendomen från samhället.

Allt sådant leder till en polarisering som är långt ifrån önskvärd. När kontaktpunkterna mellan kristendom och samhälle försvinner är detta till nackdel för båda parter. För samhället betyder det att man skär bort en stor del av sitt kulturarv, vilket leder till historielöshet och kulturell utarmning. För de kristna kyrkorna – och för de enskilda kristna – innebär polariseringen att den kristna minoriteten förlorar den intellektuella stimulans som en ständig kontakt med samhälle och kultur innebär.

I denna situation gör sig en ny och kämpande ateism alltmer gällande. Publiceringen i fjol av Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0 och Michel Onfrays Handbok för ateister är två exempel på denna utveckling (jfr Signum nr 7/2006 s. 39–43). Den nya ateismen ser sig ofta som arvtagare till Uppsalaprofessorn Ingemar Hedenius, som för mer än femtio år sedan angrep kristendomen ur filosofisk synvinkel. Men medan Hedenius ännu hade goda kunskaper om kristendomen, präglas dagens ateistiska angrepp ofta av okunnighet, och deras måltavlor är inte sällan rena karikatyrer av kristen tro.

”Humanisterna”, som somliga av dagens svenska ateister kallar sig, skulle vinna på att vara bättre pålästa och mer rättvisande i sina skildringar av den religiösa tron. Den förenklade, svartvita uppdelningen i ”ateister” och ”troende” gör inte alls rättvisa åt ett så mångfasetterat fenomen som religion. Om detta skrevs en insiktsfull debattartikel i Svenska Dagbladet den 30/12 av Åke Wennman, ateist, och Ted Harris, präst i Svenska kyrkan. Artikeln påminde också om den förpliktelse som den nya ateistiska rörelsens självbeteckning innebär: den som kallar sig humanist bör ha förståelse för det mänskliga livet i dess väldiga variationsrikedom, och bara i en hållning av tolerans kan man nå den försoning som världen av i dag behöver så väl.

En annan mycket insiktsfull kommentar stod att läsa i julaftonens ledare i Upsala Nya Tidning som avslutning på en debattserie man haft under hösten om religionens roll i samhället. Ledarskribentens slutkommentar löd: ”Ett fritt samhälle är inte ett samhälle som är fritt från religion. Även den som inte själv är religiös kan se att religionen inspirerar många till ideella insatser för humanitet och mänsklig frihet. Det är därför som regimerna i Ryssland och Kina fruktar kraften i fri religionsutövning.”

Den religiösa tron är sedan årtusenden en kulturskapande kraft i mänskliga samhällen världen över. Ateismen har ännu långt kvar till dess att den visat sig ha kunnat skapa människovärdiga samhällen. Hittills har ateismen varit ett massfenomen endast när den påtvingats folk av diktatorer. Den religiösa tron har å sin sida kunnat inspirera till samhällsbyggen och kulturyttringar under årtusenden, den har gett inspiration och vägledning åt otaliga människor världen över, den har lagt grunden för moraliska värden och har kunnat ge en mening åt det mänskliga livet också inför den oundvikliga dödens gräns. Är ateismen verkligen i stånd att hantera alla dessa aspekter av det mänskliga livet? Nog vore det önskvärt med en seriös dialog kring den frågan.