Klosterliv i realtid

Få företeelser kan väl tyckas så främmande i vår sekulariserade samtid som klosterlivet. Att frivilligt lova lydnad, att leva avhållsamt och i egendomsgemenskap – kan verkligen någon vid sina sinnens fulla bruk över huvud taget reflektera över en sådan livsform? Samtidigt, och kanske just därför, har ämnet väckt nytt intresse på senare år hos filmare och tv-producenter. Det ska nog ändå brittisk tv till för att komma på idén att göra reality-tv i kloster. Först ut var en grupp män, men nyligen sände svensk tv också en serie där fyra kvinnor ”går i kloster” hos klarissorna under fyrtio dagar.

De fyra kvinnorna är givetvis noga utvalda för att den rätta spänningen ska uppstå – de är knappast Guds bästa barn någon av dem. Konfrontationen i sig är intressant: en handfull icke troende eller med en tämligen vag religiositet plötsligt placerade i kloster för att dela livet med en grupp kontemplativa systrar. Vad händer?

För de fyra kvinnorna, var och en rustad med ett gott mått av egensinne, är förutsättningarna radikalt olika. De skildras som individer, medan klarissorna från början framställs mer som kollektiv. Men under programmets gång differentieras de alltmer. Oförglömlig är syster Aelreds berättelse om sin förälskelse i en gift man, och hennes ilskna rop till vår Herre medan hon var ute och föste korna: Du har lurat mig! Framför allt uppträder dock systrarna som mentorer: de lyssnar, ger varsam handledning, försöker konfrontera sina gäster med de frågor de helst vill fly.

Systrarna, som först närde fromma förhoppningar om att gästerna skulle finna Gud genom att dela deras vardag, tappar samtidigt så småningom tålamodet med dessa inkräktare i klosterlivet, som inte lyckas eller ens lägger sig vinn om att passa tiderna, som följer sina egna regler och som ifrågasätter det ena och det andra. Men det är här någonstans som det verkliga samtalet också kan födas, bortom alla förutfattade meningar och färdiga svar.

Serien Klosterliv är reality-tv på allvar. Den nöjer sig inte, som de flesta program i genren, med det yttre – vare sig det nu är genanta sjukdomar, dåliga matvanor eller fult boende. Nej, här konfronterar kvinnorna sitt eget inre, sina demoner, sin djupaste längtan. Trots en grundmurad skepsis mot genren kapitulerar jag inför Klosterliv. Samtidigt frågar jag mig varför. Jag tror att det beror på att den – till skillnad från de flesta andra reality-program jag sett – faktiskt respekterar en gräns. Den går närgånget in i besökarnas celler – men inte i systrarnas. De fyra gästerna vänder ut och in på sig själva – det är ju förutsättningen för programformen. Men systrarna bevarar sin hemlighet, även om de också delar med sig av sina erfarenheter.

Ett är samtidigt säkert: här skildras klosterlivet utifrån. Det talas om att veckorna ”haft effekt” när en av deltagarna frivilligt återvänder efter en permission. Syftet är att något ska ”hända” med deltagarna. Den dramaturgiska spänningen är uppbyggd kring frågan om det faktiskt gör det. Om Klosterliv är ett sevärt program är det trots detta.

Av helt annat slag är Philip Grönings uppmärksammade film Die Grosse Stille. Han har tillbragt flera månader i La Grande Chartreuse och filmat kartusianernas liv. Här är själva förutsättningen att han filmat inne i munkarnas celler, att han skildrar deras tillbakadragna liv så att säga inifrån. Ändå är den på intet sätt närgången. Detta är en film helt på klosterlivets egna villkor. Den respekterar kartusianernas tystnad, den monotona regelbundenheten i deras liv. Den visar gester, ritualer, yttre vardagliga handlingar. På ett undantag när, där en blind munk talar till kameran, saknas här under nära tre timmar allt tal – utom några inslag från de få gemensamma tidebönerna, högläsning vid söndagens gemensamma måltid och diskussionen vid en enstaka rekreation. Jo, förstås – en broder pratar med katterna när han matar dem.

Enstaka, repetitiva textcitat ger ett slags tolkningsram för det sedda – som Jeremias ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas” (20:7), eller ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig” (Matt 10:38). Men framför allt är det bilderna i sig som får tala.

Grönings film väljer poesins modus framför den traditionella filmberättelsens. Dalande snöflingor i en kornig bild, evighetslampan som en enda glödande punkt i den mörklagda kyrkan vid nattofficiet, det fladdrande tygstycket där bröderna torkar sina händer före den gemensamma måltiden; dessa bilder gör också åskådaren delaktig i kartusianernas liv, deras sätt att förhålla sig till tillvaron och till tingen. Här finns givetvis också berättande moment, som mottagandet av en ny broder: den nya dräkten som ska klippas till och sys, mottagandet i brödernas krets, rakningen av hans huvud, inträdet i cellen. Men även detta blir sett genom Grönings kamera till ett slags förhöjd, intensifierad verklighet, där nuet redan är del i evigheten.

Filmen är en utmaning i en kultur där tempot i rörliga bildmedier blivit alltmer uppdrivet, och kraven på spektakulära händelser allt större. Desto mer frapperande att den tycks ha funnit sin publik.