Romfördraget 50 år

>Den 25 mars 2007 firar Europeiska unionen 50-årsjubileum. Romfördraget undertecknades den 25 mars 1957. Sex länder startade rörelsen för en gemensam marknad. Idag befinner sig 27 länder i en lagstiftande union, som berör alla aspekter av det ekonomiska och sociala livet. Det som har genomförts är anmärkningsvärt; Europas fäder kan vara stolta över framgången med ett sådant initiativ.

Trots detta, då vi nu är mitt uppe i den franska presidentvalskampanjen, förblir vi djupt misstänksamma mot Europa. Vi vet inte längre hur vi skall gå vidare och vi ifrågasätter om det är nödvändigt att fortsät-ta detta europeiska bygge, som dock är viktigare än vilket nationellt val som helst. Det verkar som om Europa inte har uppnått någonting; resultaten förblir bräckliga. En tillbakablick på några historiska faktorer kan ge oss en ledtråd till Europas dynamik och hjälpa oss att fortsätta färden.

Anledningarna till ett fördrag

I början på femtiotalet kom Robert Schumann med idén om en ekonomisk gemenskap för kol och stål. Jean Monnet blev gemenskapens förste ordförande. Tack vare Europas moderniseringsbehov under en tid då många upptäckter gjordes, flerdubblades försöken att fördjupa denna gemenskap. Frankrike hade föreslagit en europeisk försvarsgemenskap. Idén var förmodligen förhastad, eftersom avkoloniseringen inte ens var avslutad och de sovjetiska trupperna fortfarande ockuperade Österrike. Det franska parlamentet avfärdade bestämt denna idé 1954.

Medlemsländerna i EKSG (Europeiska kol- och stålunionen) ville uppnå en vidare ekonomisk union på ett mindre känsligt område än det militära. Under påtryckningar från olika framstående personer – Jean Monnet, Paul Henri Spaak och Johan Willem Beyen – accepterade regeringarna att organisera en konferens i Messina i början av juni 1955. Utan att ange några preciserade integrationsvillkor, skapade denna konferens en positiv anda och en vilja att lyckas. Det blev nödvändigt att förhandla om och tänka ut formerna för en fastare gemenskap. Diskussionerna startade på statstjänstemannanivå. Men de ansvariga var fortfarande tveksamma. Ingen trodde på allvar på en fullständig tullunion, på en europeisk enhet. Den franska regeringen ledd av Guy Mollet intresserade sig föga för idén. Vid varje känslig debatt uppstod blockeringar. Man misstänkte starkt att man inte skulle lyckas. Förhandlingarna försvårades.

Två händelser inträffade år 1956 som påskyndade en överenskommelse och satte fart på förhandlingarna, vilket bekräftar idén om att ingenting sker utan en konfrontation med en motståndare: å ena sidan blev en union i väster viktigare än någonsin efter upproret i Budapest, krossat av de sovjetiska styrkorna. Å andra sidan skapade krisen i Suezkanalen en osäkerhet vad gällde möjligheten att få energiförsörjning till lågt pris. Europas energioberoende blev direkt hotat. Det var nu rätt tid att reagera med en union kring kärnkraftsforskningen, projektet Euratom. Förhandlingarna slutfördes på slottet Val Duchesse i Bryssels utkanter och drevs fram tack vare Paul Henri Spaak.

Två fördrag undertecknades slutligen i Rom den 25 mars 1957, EEG och Euratom. En inledning skrevs i sista minuten i vilken de sex stiftande länderna tillkännagav att man inrättat ”grunderna för en fastare union mellan de europeiska länderna”. USA såg mycket välvilligt på dessa förhandlingar. Marshallplanen, som ekonomiskt skulle bidra till Europas återuppbyggnad, hade påverkats av att OECD hade grundats.1 Denna organisation skulle få de europeiska länderna att arbeta tillsammans; amerikanerna främjade alltså ett enat Europa.

Alltsedan den här tiden handlar Storbritannien självständigt. Britterna trodde inte på den europeiska gemenskapen och trodde inte att den skulle fungera. 1959 grundade de till och med EFTA (European Free Trade Association), som skulle vara en motvikt till EG:s utveckling. Britterna är fortfarande mot den europeiska politiken. Inte desto mindre försökte de att ingå i gemenskapen 1961, eftersom deras industrianställda önskade det, men två gånger, 1963 och 1966, vägrade general de Gaulle dem detta. Att de hindrades från att bli medlemmar var delvis berättigat, eftersom Storbritannien ville omförhandla så gott som allting.

Det ekonomiska integrationsprojektet blev en enorm succé. Tullavgifterna försvann undan för undan; det fria utbytet underlättade mer och mer för handeln; den gemensamma jordbrukspolitiken garanterade livsmedelsförsörjningen och förbättrade produktiviteten; den avtalade tiden för att förverkliga den europeiska ekonomiska gemenskapen EEG förkortades till och med.

Romfördraget var ett ekonomiskt unionsfördrag och inte bara ett fördrag för fri handel, eftersom det omfattade en rättegångsordning och en gemensam lagstiftning. Alla var på det viset redo för en snabb utveckling, alla utom Frankrike som förlorade flera år på grund av kriget i Algeriet. Tyskland och Italien fick en årlig tillväxt på 10 procent. Romfördragets tillämpningsvillkor var de bästa möjliga under efterkrigstidens återuppbyggnad. Alla länder drog i hög grad nytta av detta.

Den europeiska dynamiken fortsatte att utvecklas på det här viset fram till slutet av 1990-talet. 1986 trädde Enhetsakten i kraft med en ny gemensam politik för forskning och miljö. I och med undertecknandet av Maastrichtfördraget 1992, vid tidpunkten för Sovjetunionens fall, föreslogs ytterligare en integrationsfaktor, den gemensamma valutan. Amsterdamfördraget 1998 var tänkt som en fortsatt anpassning av systemet, i synnerhet på de sociala och institutionella områdena. I det sämsta europeiska klimatet någonsin förberedde Nicefördraget 2000 för utvidgningen av gemenskapen från 15 till 27 medlemmar.

Det som EU har förverkligat är förvisso anmärkningsvärt: från grundandet av en gemensam marknad till en gemensam valuta. Det är en lagstiftande union, som berör alla de ekonomiska sektorerna, miljön, forskningen, utbildningen, rättsväsendet och många andra områden. Det här är framsteg som hela Europa har nytta av. EU har möjliggjort en betydande utveckling, som skulle ha varit omöjlig om de före detta gränserna hade funnits kvar. Europeiska företag har gjort exceptionella tekniska och handelsmässiga framsteg. Forskningen har blivit Europaanpassad för allas bästa. På de sociala och juridiska områdena har en överensstämmelse mellan krav och eftergifter gjort ett allmänt utbyte möjligt.

Det andra riktigt stora som EU har förverkligat är utvidgningen till 27 medlemmar: den ursprungliga unionen berörde bara en liten del av Europa, nu inkluderar den nästan hela kontinenten, vilket möjliggör en gemensam dynamik, alltfler kontakter och sist men inte minst en enhet, där alla medlemsländer för första gången befinner sig på samma nivå långt från tidigare splittringar. Mellan öst och väst är Europa 2007 något helt annat än det var 1957, då det fortfarande var märkt av de närliggande krigens olyckor och hat.

Tvärstopp den 29 maj 2005

I början av 2005 var den europeiska dynamiken i full gång. Två konvent 2000 och 2003–2004 hade redigerat texten till en konstitution som ståtligt undertecknades i Sala degli Orazi e Curiazi i Campidoglio, Roms stadshus den 29 oktober 2004. De europeiska offentliga diskussionerna fungerade utmärkt. Den europeiska eliten hade utfört ett grundligt arbete som hade gett upphov till en så bred och positiv text som möjligt. Men debatterna som utspelade sig i Europaparlamentets tysta salar kommer aldrig att sprida sig till allmänheten. Tidningarna talade knappast om dem. Befolkningen hölls avsides. Regeringarna är ansvariga för denna isolering, eftersom de inte kunde eller inte ville förklara orsakerna till debatterna. Medierna visade sig också klenmodiga, eftersom de inte spred den information till allmänheten som de borde ha gjort.

Europas ansvariga hade påbörjat en återuppbyggnad av unionen på inrådan av ordföranden för det andra konventet, Valéry Giscard d’Estaing, något som kanske var för ambitiöst eller förhastat. Men de yttre krav som fanns 1956 existerade inte längre. Hoten mot Europa var diffusa och obestämda. Globaliseringen uppträdde inte ännu som ett verkligt hot. Medlemsländerna visade en allt större betänksamhet inför ett gemensamt arbete.

Men så var tiden inne för att ratificera konstitutionen. Flera länder godkände den genom parlamentsval. Spanien och Luxemburg ratificerade den genom folkomröstning. Frankrike, som också genomförde referendum, röstade nej den 29 maj 2005, följt av Holland. Ratificeringsprocessen hindrades och de övriga folkomröstningarna i England, Polen och Danmark uppsköts, trots det positiva valresultatet i 15 medlemsländer av 25. Plan B, som utgjorde ett alternativ till konstitutionstexten och som hade åberopats för att motivera att man avvisat fördraget, uttrycktes aldrig klart. Var och en på sitt håll uttryckte sin hypotes om hur man skulle komma ur krisen. Men ingen lösning var självklar. Månaderna går. Åren går och man skjuter upp beslutet om konstitutionen till år 2009. Romfördragets femtioårsdag äger rum utan att Romfördraget II har undertecknats.

Krisens slut

Låt oss vara tydliga: det konstitutionella fördragsprojektet är dött. Man kan inte hålla en ny omröstning, varken i de länder som har röstat ja eller i dem som röstat nej. Det kommer att bli nödvändigt att ställa andra frågor till andra projekt. Om man skall kunna återgå till tidigare förslag, måste man uppskatta hur mycket det kostar att inte ratificera ett nytt fördrag, både på det ekonomiska, sociala och institutionella planet. Europaparlamentet har idag mindre makt än grundlagen och ur demokratisk synvinkel har en tillbakagång skett. Vad beträffar det sociala kan inte skyddet för de grundläggande rättigheterna garanteras. Det finns ingen dynamik längre i EU-projektet och man har blivit flera år försenad.

Många förslag om hur man skall komma ur krisen har framförts. EU-kommissionen har alltid hållit fast vid idén om att ratificera en fullständig text. Margot Wallström, ansvarig för kommunikationsfrågor inom kommissionen, sade den 22 november 2006 ”att det konstitutionella fördragets politiska huvudinnehåll skall bibehållas så mycket som möjligt”. Hennes kollega Benita Ferrero-Waldner, ansvarig för kommissionens utrikesförbindelser, tillade att ”texten måste berikas och inte förkortas”.

Dessa uttalanden avser ett projekt som Nicolas Sarkozy har föreslagit, nämligen att fastställa ett minifördrag, där framför allt den första och andra delen av den konstitutionella texten bevaras. Olika kommissionsmedlemmar har välkomnat förslaget. Tyskland, som länge har hållit fast vid idén om att återinföra hela den konstitutionella texten genom att eventuellt bara bifoga ett socialt tilläggsprotokoll, skulle kunna ansluta sig till detta förslag och även försöka att få med de andra medlemsländerna i unionen, nu under första delen av sitt ordförandeskap, första halvåret 2007.

En minimilösning, som många har i åtanke, återstår. Det är den som skulle innebära ett val i flera omgångar av ett antal reformer som finns inplanerade i fördraget. På EU:s toppmöten skulle man kunna enas om ett visst antal av de större reformerna utan att ens behöva tänka på tunga fördrag eller en ny författning.

Sedan den 29 juni 2005 har Europa visat sig totalt förlamat, oförmöget att ta några initiativ, att komma ur den här förbryllande situationen, där en av grundarna har sagt nej till det man 50 år tidigare grundade, och detta efter att ha tillryggalagt en så anmärkningsvärd väg tillsammans med de andra medlemmarna av unionen.

Tre ämnen man borde tala om

EU behöver en ny konferens, som den i Messina, för att förstå vad som har hänt och verkliga ledare som kan ge en vision för Europa. Vi behöver göra ett grundligt arbete för att fläta ihop de olika faktorerna till en enhetlig syn. Sedan 50 år tillbaka är Europa på väg. Mycket betydelsefullt har förverkligats. Men den omskakande inbromsningen den 29 maj 2005 visade att Europatanken inte var tillräckligt förankrad. Det är alltså nödvändigt att omarbeta unionens gemensamma idéer för att komma vidare och fortsätta den redan påbörjade färden. Tre arbetsområden öppnar sig för européerna.2

1. En europeisk acklimatisering

Européerna har en gemensam värdegrund som de i de flesta fall ignorerar, eftersom de inte riktigt har mött Europa. Europa förblir avlägset för dem. De känner inte till Europa och de känner inte till de andra med-lemmarnas länder. Fransmännens strävanden i den här frågan uttrycktes dock tydligt i opinionsundersökningar som gjordes ett år före folk-

omröstningen och som visade att 70 procent av fransmännen var för Europa. Men de inser inte riktigt vad som har gjorts. Vi står därför inför en tio- eller tjugoårsperiod, då vi måste arbeta med Europa nerifrån, förklara dess innebörd för alla och öppna människor för de grundläggande europeiska värdena. Det viktigaste värdet kan sammanfattas med att utbyta åsikter i gemensamma möten. Det är det fria meningsutbytet som möjliggör det mångfaldiga mötet, upptäckten av de andra, förståelsen för olikheter. Det kommer att behövas sammanlänkade skolor, ett femdubblat Erasmus, en riktig europeisk acklimatisering.

2. Den ekonomiska och sociala modellen

Europa är ett laboratorium som kan förverkliga en nödvändig utveckling på det ekonomiska och sociala området. Man har kanske fokuserat den europeiska sociala modellen för mycket, vilket har medfört att man har glömt bort det ekonomiska uppsvinget och omarbetningen av en frihetsmodell som kan utvecklas globalt. Man måste revidera synen på den roll som staterna skall ha, granska de friheter som man tagit sig i förhållande till statsskulden, yrka på nya utbildnings- och arbetssätt, inge trygghet. Det handlar inte om att likställa det sociala och ekonomiska livet i alla länder, men man måste försäkra sig om en rättvisa mellan länderna och mellan generationerna. Man kan inte tvinga på polackerna våra franska sociala krav. Överallt måste kraven utgå från den lokala situationen som till exempel föråldrade samhällen i somliga länder. Men vi måste alla anpassa oss till globaliseringen och vara redo för en flexibilitet vid nödvändiga förändringar.

Frankrike har alltid velat göra sin egen modell gällande med planhushållning och centralisering. Tyskland är mer inriktat på en fri konkurrens och en social politik som England tycker är ett privat initiativ. Debatterna mellan de olika teorierna har inte upphört sedan EU grundades. De franska åsikterna har länge varit ledande, trots att Frankrike upprepande gånger har vägrat att gå med på ett Europa som inte är tillräckligt franskt. Emellertid skulle moderniseringen i Frankrike inte ha skett utan Europa. Tiden är inne för Frankrike att inse att Europa blir ännu mer europeiskt om det inte är format efter ett strikt franskt system.

3. Den politiska unionen

Det konstitutionella fördraget som föreslogs vid folkomröstningen har inneburit en betydande symbolisk ansträngning för att förstärka kontinentens politiska union. Det är viktigt att bevara det arbete som redan har lagts ned på det här fördraget. En överenskommelse om omförhandling är inte att räkna med, eftersom ingen annan grupp skulle vara mer representativ i den europeiska opinionen än den som redan har valts. Det kan knappast bli någon bättre text än den som redan har utformats. Och de som drömmer om att det skall luta lite mer åt vänster eller åt höger, visar att de inte vill acceptera resultaten av en demokra-tisk debatt.

För att fortsätta det påbörjade och avbrutna arbetet måste Europa nu i början av 2007 förbereda sig för en konferens mellan regeringschefer-na där man kommer att föreslå reformer, tagna ur fördraget, för att på så sätt möjliggöra ett nytt europeiskt framsteg genom att staternas regeringschefer fattare ett beslut på ett toppmöte. Detta beslut kommer att kunna precisera ramen för subsidiaritetsprincipen, det vill säga för unionens och staternas kompetenser. Institutionella reformer är nödvändiga; de kan genomföras utan svårighet. De gör det möjligt att vidareutveckla stora projekt som en gemensam energipolitik, utvecklingen av egna transportmedel och en bred och hållbar framtida utvecklingspolitik.

Dessa projekt kommer kanske inte att genomföras samtidigt. Europa måste förbli differentierat, det vill säga framskrida etapp för etapp. Kanske går inte alla länder fram samtidigt med samma frågor, men avsikten måste vara att fördjupa samarbetet på likartat sätt.

Det är framför allt viktigt att återfinna medborgarna och att medborgarna återfår förtroende för de stora projekt som berör dem direkt.

Begränsning och identitet

Den viktiga och mycket känsliga frågan om unionens utvidgning och begränsning återstår. Den här frågan hänger direkt ihop med de europeiska medborgarnas medvetande om den politik som omger dem. Hur kan de kalla sig européer om de inte vet vad som menas med detta? Den regelbundna utvidgningen av unionen försvårar identifieringen av ett specifikt land och ett specifikt folk, om dessa inte förändras. Denna åsikt innebär ett val för dem som tycker att unionen är mer än ett begrepp, en samling regler och värden som är oberoende ett geografiskt område.

Det är i allra högsta grad angeläget att göra en paus i utvidgningsprocessen som hållit på sedan unionen grundandes. Tio länder anslöt sig till EU 2004 och ytterligare två andra i januari 2007. Kan man stanna upp där? Ramen för pausen måste preciseras. Den måste göra sig gällande efter det att alla länder på Balkan mellan Grekland och Italien har integrerats. Några bland dessa, som Slovenien, är redan medlemmar i EU, andra som Kroatien är kandidater, övriga vill naturligtvis ansluta sig så fort som möjligt.

Man skall inte bagatellisera hindren för att ansluta sig till EU. Frankrike har redan vidtagit drastiska åtgärder i den här frågan genom att kräva en folkomröstning vid varje inträde av en ny kandidat efter Rumänien och Bulgarien. Att länderna på Balkan inträder är dock både moraliskt och politiskt oundgängligt. Moraliskt därför att det här geografiska området behöver stöttas och få skjuts av hela Europas dynamik för att fred skall råda och områden med lidande människor skall kunna utvecklas. Politiskt därför att så länge som dessa länder inte ingår i EU, så är Europa inte förenat.

Men en paus måste ske efter det att dessa länder har inträtt och den måste vara tydligt uttryckt. Ukraina och Georgien är för närvarande allt för nära den ryska världen för att de snabbt skulle bli trovärdiga kandi-dater. Det komplicerade fallet Turkiet återstår. Europas relation till Cypern har inte förändrats. Religionsfriheten är inte garanterad. Men det är framför allt därför att de nationalistiska och islamistiska partierna blir starkare i dessa länder, vilket skapar tydliga skillnader gentemot de europeiska värdena och hindrar en anslutning till EU.3 Specialister menar till och med att Turkiet inte riktigt längre vill integrera sig i EU, utan bara väntar på att bli förvägrat detta inträde. Hur som helst förväntar sig alla en mycket lång förhandling med detta land och med de turkiska auktoriteterna som utrikesministern, Abdullah Gül.

Det är alltså viktigt att få den europeiska offentligheten att förstå att pausen äger rum före Turkiets inträde, och att EU på det viset förfogar över ett tjugotal år för att kunna fördjupa sin funktion och stärka medborgarnas engagemang i den politiska unionen.

Ett gemensamt svar på globaliseringens utmaningar

Lider EU av en gemensam historisk minnesförlust, eftersom varje land har blivit så inåtriktat på sig självt inför det Europa som väntar? Är känslan för att Europa är nödvändigt så avlägsen?

För att kunna genomföra ett europeiskt projekt, måste man återfå förtroende för de europeiska uppdragen. Det finns inte längre ett grundläggande behov av Europa som förr, då det gällde att återskapa fred och stå emot hot, som 1956. Det är endast tack vare en förståelse för uppdragen som vi kan gå vidare.

En ny dynamik borde utgå från en reflexion över globaliseringen och dess effekter. Detta är vårt gemensamma bekymmer och som vi tillsammans måste möta, med en röst. För det krävs en ny och effektiv motivation. Om Europa inte har varit en historia om kärlek, så har Europa varit en historia om nödvändighet. Eftersom man har haft svårt att urskilja hur nödvändig Europatanken är och missförstått syftet med den, så måste Europa bli en angelägenhet för förnuftet, för att kunna förklaras och motiveras.

Detta uppdrag hänger direkt ihop med globaliseringen och dess utmaningar. Det är ett nytt imperativ som borde få oss att gå vidare. Utmaningar som har uppstått i och med Kinas och Indiens utveckling, konkurrensen och konflikterna i handeln som dessa medför, förbindelsen med ett marginaliserat men nära beläget Afrika, ingripandet i de beväpnade konflikterna där vi har varit alltför mycket frånvarande, bland annat i Mellanöstern, förhandlingarna med USA som inte ensam skall vara världshärskare, alla dessa frågor borde få oss européer att förena oss. Vi har ingen förmåga att reagera enskilt, den aktuella stagnationen är bevis på det.

Ämnen som kan väcka oss ur vår slummer saknas inte, om det så bara gäller den enkla frågan om en varaktig utveckling: våra reaktioner är alltid samtida, de motsäger vår framtida välfärd, våra efterkommande generationers välfärd. Europa är ett framtidslöfte som sträcker sig utöver en lokalpolitik, oftast reducerad till att gälla samtiden.

Även om det konstitutionella fördraget är dött, så står Europas framtid kvar, förutsatt att medborgarna kan öppna sig för den verklighet som det franska nejet har skapat förvirring kring.

Översättning: Christine Zyka

Artikeln publiceras samtidigt i tidskriften Études.

Noter

1, Organisation for European Economic Co-operation grundades den 16 april 1948. Organisationen bytte 1961 namn till OECD.

2. Dessa förslag är inspirerade av ett europeiskt symposium som organiserades av COMECE (EU:s katolska biskopsmöte) mellan den 9 och 11 oktober 2006 i Clermont Ferrand, där Philippe Herzog framförde en serie förslag.

3. Presidentvalet i april 2007 är ett avgörande test för Turkiets framtid.