Inkulturation och kyrkornas återförening

Apropå en aktuell debatt

I ”Kristen enhet”, tidskriften för Förbundet för kristen enhet, pågår för närvarande en debatt som väcker vår uppmärksamhet därför att den berör väsentliga frågor för den katolska kyrkan i Sverige.

Förvisso representerar Förbundet och dess organ bara en liten grupp inom svensk kristenhet. Men ser man denna rörelse i samband med det som för närvarande händer i de luthersk-katolska relationerna på det internationella planet får den tvivelsutan större relevans. Här skall bara hänvisas till det pågående officiella arbetet för att gemensamt utarbeta en kommentar till Confessio Augustana och till de officiella luthersk-katolska samtalen i USA som t.o.m. i den eljest tabubelagda frågan om Petrusämbetet och påven visar förvånansvärt positiva aspekter.

Diskussionens bakgrund

Debatten hade sin utgångspunkt i våras i en artikel av Henrik Roelvink ”Kyrkomötet – en vägskäl?” (Kristen enhet 1979:2). Författaren försökte redogöra för vissa känsliga frågor inför vilka Svenska kyrkans kyrkomötesbeslut och dess efterverkningar ställde oss katoliker. I en situation av smärtsam besvikelse för många kristna inom Svenska kyrkan som hade hoppats på sin kyrkas inre besinning skulle kanske ett ”moratorium” i tystnad från katolskt håll ha varit påkallat. Reaktionen kom därför inte helt oväntat. Björn Fjärstedt skrev i följande nummer (1979:3) ett svar ”Aldrig latinsk” och till en ytterligare artikel av Henrik Roelvink ”Katolsk och svensk” en replik ”Hellre re-katolisering” (1979:6).

Det är inte vår avsikt att här ta upp denna debatt i detalj – i vilken för övrigt också andra namn deltog, bl.a. Lechard Johannesson med ett intressant inlägg kring svenska kulturens rötter i förreformatorisk tid. Vi är däremot angelägna om att följa upp vissa frågor i diskussionen som synes oss ha en särskild betydelse.

Björn Fjärstedt utgår djärvt från det katolska arvet som han skulle vilja se återupplivat inom Svenska kyrkan och, om vi tolkar honom riktigt, med sikte – kanske i ett avlägset framtidsperspektiv – på en återförening med den katolska kyrkan. Ett avgörande hinder i en sådan målsättning till synlig enhet ser han dock i den katolska kyrkans ”latinska” karaktär, hennes ”uppbundenhet till latinsk kultur och tradition” . . . ”Det finns barriärer av till synes oöverkomligt slag, d.v.s. sådant som har att göra med ovannämnda faktorer.”

B.F. utgår i sin bedömning från ett missiologiskt betraktelsesätt. Han har förvisso skärpt sin blick för missionsituationen och dess problematik i Indien, Ghana, Bengalen, Malaysia, på Ceylon, Trinidad och kanske annorstädes. Helt riktigt tycks han därför se den avgörande problematiken för allt missionsarbete i frågan om en autentisk inkulturation. Ur hans framställning kan dock intrycket uppstå att den katolska kyrkan alltför lite fäster vikt vid denna fråga. När han sedan återvänder till den svenska situationen har han uppenbart dessa erfarenheter för ögonen. Han ser tydligen också här i den katolska kyrkans latinska karaktär oövervinneliga barriärer för alla äkta strävanden till synlig enhet. Han vänder sig – utan skäl irriterat – mot enskilda konversioner och kommer till slutledningen: ”Vad jag pläderar för är . . . ett radikalt ekumeniskt drag från det romerska stiftets sida. Hitta en väg att stå i relation till oss inom den Svenska kyrkan! Det måste ju gå om Ni vill och Ni vet likaväl som vi, hur många präster, kyrkoarbetare och lekmän, som är i akut behov av en katolsk förankring för att inte brytas ned. Ni kan ju ge den förankringen, om vi hittar åtminstone en konkret och erkänd länk i någon form.”

Här inställer sig två frågor av grundläggande betydelse som vi har all anledning att ta upp och fördjupa.

Katolska kyrkan och inkulturationen

När man läser BF:s eljest intressanta synpunkter kan man inte dölja sin förvåning att han som missionsvetare nöjer sig med ett mera pragmatiskt synsätt och helt förbigår frågans missionshistoriska och teologiska aspekter. För en riktig bedömning av den katolska kyrkans aktuella inställning i frågan är en sådan vidgning och fördjupning av perspektivet oumbärligt. Analogt gäller samma sak också för våra svenska förhållanden, självfallet under hänsynstagande till den specifika situationen.

I föreliggande häfte av Signum publicerar vi ett sammandrag ur en större uppsats av kyrkohistorikern Klaus Schatz om inkulturationsproblem i 1600- och 1700-talets östasiatiska ritstrid. I samband med vår fråga tycks den vara av utomordentligt intresse. Två tankar i denna artikel förtjänar att särskilt framhävas:

Just den 1622 grundade propagandakongregationen för den katolska kyrkans missionsarbete tog alltifrån början energiskt avstånd såväl från den kyrkopolitiska kolonialismen som den kulturella europeismen och förkroppsligade under sina första årtionden ett imponerande försök att förverkliga ett missionsideal som ter sig påfallande modernt med t.o.m. inhemska biskopar. Jfr de klassiska instruktionerna från 1659 till de apostoliska vikarierna i bortre Indien som har blivit det moderna katolska missionsarbetets magna charta. Att detta inkulturationsideal inte kunde förverkligas förrän på 1900-talet efter kolonialismens sammanbrott visar inte minst hur beroende detta ideal har varit av politiska faktorer.

Och det andra kanske inte mindre betydelsefulla. Varje inkulturation är en långvarig process i vilken det ju inte bara gäller för kyrkan att assimilera den förhandenvarande kulturen. ”Det är fastmer början till en förvandling, där varje kultur utmanas i sin självtillräcklighet . . . och detta därför att Guds ja till människorna inte innebär att människan blir som hon alltid har varit utan att hon kallas ut ur sin isolering.” Man kan nog fråga sig om något liknande – visserligen inte på samma sätt men analogt – inte också kunde gälla vissa nationella kyrkor i Västerlandet och deras ”kulturella arv”.

Kyrkans historia sedd med nya infallsvinklar

I senaste häftet av Zeitschrift fur katholische Theologie (1979:3/4) skrev Karl Rahner en betydelsefull artikel ”Kring en grundläggande teologisk tolkning av Vaticanum II”. Han gör där ett försök till en teologisk tolkning av kyrkans historia i vilken han framhäver tre avgörande ”cesurer” och epoker: Den första korta perioden som han anser vara den judekristna perioden ur vilken kyrkan bryter upp med Paulus och hans mission bland hedningarna. Den andra större perioden ser han i epoken där kyrkan befann sig i en bestämd kulturkrets, först hellenismen och sedan den europeiska kulturen och civilisationen, där kyrkan exporterade sina kulturella mönster och därför aldrig riktigt har lyckats med att i sitt budskap nå de olika kulturernas och folkens djupare skikt exempelvis i Asien, Afrika och i den islamska världen. Trots helt olika former i vilka denna period har tagit gestalt i kyrkans historia ser han den som en avgränsad epok intill Vaticanum II. Den tredje perioden vars början han tror sig skymta i Vaticanum II kännetecknas genom ett effektivt erkännande av väsentligt skilda kulturer i vilka kyrkan som autentisk världskyrka – förhoppningvis – skall förkroppsligas för att inte förbli en västerländsk kyrka och för att på så sätt fullborda Vaticanum II:s egentliga och djupaste innebörd.

Här är inte platsen att närmare gå in på Rahners framställning, på dess försiktiga argument och på dess exemplifikationer. Men hans grundtanke synes oss vara betydelsefull just i våra sammanhang. Utifrån en sådan besinning på ett fördjupat teologiskt perspektiv borde allt tal om ”latinsk” prägel och om inkulturation ta sin utgångspunkt och inte minst fortsättas.

Ekumeniska konsekvenser i våra förhållanden

B.F:s reflexioner blir tämligen vaga när han ur sitt resonemang skall dra konsekvenser för den svenska ekumeniska situationen. Han pläderar för ett radikalt ekumeniskt drag från det romerska stiftets sida. ”Hitta en väg att stå i relation till oss inom den Svenska kyrkan! Det måste ju gå om Ni vill . . .”

Om vi inte misstar oss tänker B.F. på vissa ”pilotprojekt” där enskilda grupper korporativt skulle kunna återförenas med den katolska kyrkan och samtidigt kvarstå inom Svenska kyrkan.

Personligen hyser jag invändningar mot ett sådant ”pilotprojekt” inte bara därför att det i nuvarande läge är orealistiskt när man nyktert tar i beaktande situationen i sin helhet; inte heller bara därför att det tycks innebära risker för ännu större förvirring och komplikationer i båda kyrkorna utan därför att det inte tycks gå ihop med katolsk kyrkosyn. Mitt i en svår situation som drabbar många kristna såväl inom Svenska kyrkan som katolska kyrkan här i landet synes det vara nödvändigt att såväl i teologisk besinning som i en sober bedömning av läget söka andra vägar för vårt kristna närmande och vår solidaritet.

I ett pluralistiskt samhälle som det vi befinner oss i är katolska kyrkan medveten om att hon framstår bara som ett alternativ. Våra vänner inom Svenska kyrkan ber vi att verka som surdeg inom sin egen kyrka. Över de enskildas samvetsavgörande har ingen annan att fälla en dom och vi borde låta det vara de enskildas ensak.

Våra kristna samfunds framtida vägar synes ligga i mörker och man ser sig nödsakad att konstatera en djup kris i den svenska ekumeniken. Att i ett sådant läge som botemedel förorda ett radikalt ekumeniskt drag från det romerska stiftets sida vore nog att förbise situationens allvar. Förhåller det sig inte snarare så att de kristna – mitt i en avkristnad situation – borde rikta sin uppmärksamhet i första hand på att fördjupa den kristna trons substans som vi har gemensam och på denna grundval ge ett världsöppet och reflekterat vittnesbörd – gemensamt i den mån våra trosövertygelser stämmer överens?