Katolsk samling

Stockholms katolska stift är sannolikt enastående i världen genom den katolska befolkningsdelens litenhet, dess kringspridning över landet, dess skiftande härkomst och tillväxt genom invandring av såväl arbetsmigranter som flyktingar. Inom den katolska minoriteten finns endast minoriteter. En av dessa är de svenska katolikerna.

Mångfalden av grupper har givetvis gjort det svårt för katolikerna att känna sig som en kyrka, samtidigt som kyrkans katolicitet dramatiskt demonstreras. Det har hittills givits få tillfällen, där katoliker med enskilda bakgrunder och från olika delar av landet har kommit tillsammans för att dela erfarenheter och förhoppningar. Konferenser för de ekumeniskt engagerade och för församlings- och kyrkorådsledamöter har förekommit, men utvecklingen mot representativa organ på stiftsnivå har helt naturligt komplicerats och fördröjts av mångfalden av grupper.

Riksmötet ”Fram för 80-talet”

Initiativet till ett katolskt riksmöte togs av SUK, Sveriges Unga Katoliker, som stod för uppläggning och förberedelser i samråd med stiftsledning och andra organ. Det ägde rum på stiftsgården Marielund 13-17 aug. Man hade inriktat sig på ett arbets- och idemöte. Deltagarantalet begränsades till de ca 130 som Marielund med hjälp av angränsande anläggningar kunde ta emot. Ett antal rum kunde också disponeras på Pingströrelsens folkhögskola Kaggeholm i närheten, och ett tält hade hyrts för utspisning.

Förberedelsematerialet innehöll en allmän hänvisning till de kriser som vårt samhälle står inför och de korta föredragen gav ytterligare stoff kring familj och fostran, tekniken och människan och människan i vårdsamhället. Inom dessa allmänna ramar kunde diskussionerna i arbetsgrupperna finna de väsentligaste ämnena att fördjupa. På detta sätt kom riksmötets verkliga innehåll att ges av de medverkande själva.

Så gott som alla stiftets 30 församlingar var representerade och deltagarna kom från Vilhelmina i norr och från Ystad i söder. Präster utgjorde ung. en tiondel av mötet, och hade inga speciella uppgifter annat än i gudstjänsterna. Antalet systrar var ung. lika stort inkl. de dominikansystrar som står för Marielund och som därför svarade för mycket av förberedelsearbetet. Biskop Brandenburg deltog hela tiden, men som lyssnande. Endast vid de två mässor han ledde vände han sig till hela församlingen.

Åtskilliga av dem som kommit var givetvis engagerade på olika sätt i sin församlings arbete, men fler än vanligt vid specialiserade samlingar var utanför församlingen anonyma ”gräsrötter”. Mötet utgjorde också ett tämligen gott genomsnitt beträffande ålder och ursprungsland. De svenskfödda var den största gruppen; av efternamn i deltagarförteckningen var ca 30% svenska. Man kunde också fästa sig vid de relativt talrika paren med en svensk och en utländsk part.

Enhet och mångfald

För den som tidigare ofta upplevt motsättningar mellan företrädare för det ordinarie församlingslivet och själavården i de nationella grupperna, var den avspända anda i vilken pluralismen inom kyrkan behandlades, en angenäm överraskning. Behovet av enhet och integration betonades av alla, men det var för de flesta lika självklart att invandrade fromhetstraditioner var en tillgång att vårda. Konkreta förslag framkom om tvåspråkiga gudstjänster och försvenskning av avhållna utländska hymner. Stor anklang väckte en formulering om att alla katoliker i Sverige är invandrare: de utländska i Sverige, de svenska i kyrkan.

Några som helst motsättningar mellan lekfolk och präster kom inte i dagen. (Möjligen delvis beroende på att de som har samarbetssvårigheter inte kom till Marielund.) Inte heller syntes det som om kvinnans ställning i kyrka och församling uppfattades som något framträdande problem. Könsfördelningen var jämn både bland deltagarna och bland gruppledare och föredragshållare.

För närvarande utbildas ett antal blivande ständiga diakoner i stiftet, och som annorstädes aktualiserades i någon grupp frågan om kvinnan och diakonatet. Kvinnans tillträde till prästämbetet behandlades endast i milt satirisk (mot kyrkan) form i avslutningskvällens muntrationer.

Tyngdpunkter

Den dagliga mässan på eftermiddagen kunde firas i det fria, och med en musikalisk utformning som ungdomen stod för, med rytmiska melodier och ackompanjemang av flöjter, gitarrer och trumma till Kyrie, Sanctus och Agnus Dei. Psalmerna var övervägande nya svenska kyrkovisor, men givetvis också katolska mariahymner, eftersom Marie upptagelse inföll under mötesdagarna. En sen andakt vid Mariagrottan avslöjade måhända att de unga inte alldeles behärskade Salve regina. Några meningsmotsättningar kring liturgin hördes inte av. Varpå kom då diskussionerna att inriktas? Man kan urskilja två dominerande intresseområden. Den katolska gemenskapen, de nationella grupperna, basgrupper, katolsk identitet. Och samliv, familj, äktenskap, barn, ungdom och trosundervisning. De mest konkreta förslag som formulerades var också att vid sidan av de existerande nämnderna i stiftet, den pedagogiska, den liturgiska och den ekumeniska också organ för invandrare/etniska grupper och för äktenskap/familj borde inrättas.

De deltagande invandrarna var påfallande angelägna att betona att arv och erfarenheter från härkomstländer endast hade begränsad relevans för en situation som den svenska, samtidigt som rätten till en egen religiös kultur var självklar. Det överväldigande vittnesbördet i Sverige om kyrkans katolicitet är också den stora svårigheten, hur gör man mångfalden mera givande än besvärande?

Ungdom och undervisning

Också katolsk pastoral praxis står inför den utmaning som ungdomskulturens samlivsmönster skapar. Hur samboende ungdomar i församlingen behandlas är uppenbarligen ett trängande problem. Kritiken från de unga gällde inte främst den katolska äktenskapssynen, utan vad man uppfattade som inkonsekvens och räddhåga från prästerskapets sida. Ibland ett tyst accepterande, någon gång disciplinära ingrepp. En genomtänkt äktenskapsundervisning anpassad till dagens konkreta förhållanden efterlystes. Inte heller i diskussionen kring dessa frågor kunde man iaktta någon egentlig frontställning präster mot lekfolk, och knappast heller några entydiga generationsmotsättningar. Men i denna fråga märktes sannolikt särskilt mycket att ”ytterlighetsmeningarna” var svagt representerade. Alltså i detta fall de som önskar att kyrkan kraftfullt skall agera för en strikt tillämpning av traditionell äktenskapsetik, resp. de som kräver en radikal omorientering av denna.

Diskussionerna om formerna för trosundervisning borde kunna vidgas och fördjupas. Den s.k. intensivundervisningen av barn och föräldrar vid week-end-samlingar har här och var ersatt den traditionella undervisningen av alla barn en gång i veckan. Men här finns många frågor som behöver genomlysas, lekmannakateketernas roll, samarbetet med föräldrar och deras ansvar, överhuvud den rent pedagogiska modellens effektivitet i avsaknad av ,stöd i en social och kulturell miljö.

Ett problem är uppenbarligen föräldrarnas upplevelse av misslyckande, också som katoliker, när deras barn och ungdomar inte längre kommer till kyrkan. På undervisningsområdet finns också det ständiga problemet om avvägningen mellan bruket av modersmålet och svenska. Den katolska kyrkan handlar som om det helt dominerande vore trons oavbrutna vidareförmedling genom hem och församling. Men det förefaller som om i en samling katoliker som den som möttes på Marielund, någon form av ”omvändelse” vore minst lika vanlig som i någon frikyrkoförsamling.

Församling och samhälle

Nå, men samhällsfrågorna då, och ekumeniken? Medvetenheten var allmän om att kyrkan i Sverige har att konfrontera det västerländska demokratiska välfärdssamhällets problem, och att därvid lärdomar från länder som Polen, Brasilien eller Sydafrika är av begränsat värde, även om det på Marielund fanns invandrare från bl.a. dessa länder. Sverige är ingen polisstat, där kyrkan kanske är den enda som kan framträda som de förtrycktas folktribun.

En större öppenhet för samhällsproblemen och ett aktivare politiskt engagemang efterlystes av många, men någon opinion för att kyrka och församling skulle agera i politikens dagsfrågor kunde inte höras. (Kanske med abortfrågan som undantag.) Behovet att församlingen i större utsträckning vänder sig utåt och öppnar sig betonades av många, liksom att basgrupper av skilda slag kan och bör vara ekumeniskt sammansatta. Däremot spelade i detta sammanhang de vanliga ekumeniska frågorna, om samarbetsformer, interkommunion etc … en synnerligen underordnad roll. Dock kunde man konstatera att på de flesta håll runt om i landet de katolska prästerna och församlingarna är fullt delaktiga i det ekumeniska samarbetet, i lokala råd eller predikantförbund. Den närvarande norske ungdomsprästen noterade att skillnaden till Norge var total.

Att ställa ut några växlar för framtiden på grundval av detta katolska riksmöte är givetvis vanskligt. Den obestridliga framgången i organisatoriskt hänseende, den goda uppslutningen och den allmänna klarsynen och viljan att gemensamt skapa framtidens svenska katolska kyrka måste dock verka som uppmuntran till ytterligare ansträngningar. Under alla omständigheter har det haft betydelse som mätare av stämningar och ambitioner bland katoliker i Sverige.

Intresset från svenska massmedier var synnerligen begränsat. Västtysk tv från Norddeutscher Rundfunk följde mötet under två hela dagar för ett program om den katolska minoriteten i Sverige.

Svensk radio och tv visade givetvis, trots grundlig information, intet som helst intresse. Riksradions religionsredaktion hade strax dessförinnan varit upptagen med betydligt mer spektakulära utlänningar än våra vanliga invandrare. I ett väldigt möte i Stockholm hade man fångat den koreanska pastor Yonggi Chos häpnadsväckande vulgariseringar av temat ”Religion and the Rise of Capitalism” och Förbundet för kristet humanism och kristen samhällssyn hade ägnat sig åt latinamerikansk befrielseteologi. Onekligen mera dramatiskt eller heroiskt än försöken att smälta samman invandrat och svenskt i en kyrka och att reellt omplantera polsk eller latinamerikansk katolicism i folkhemmet.