Jerusalems ställning

Den Heliga stolens synpunkt

L’Osservatore Romano publicerade 30 juni /1 juli följande not, vilken framlades inför FN som den Heliga stolens bidrag och spreds som ett säkerhetsrådsdokument.

I sitt tal till Förenta staternas president Jimmy Carter den 21 juni sade påven: ”Frågan om Jerusalem, som i dessa dagar på ett särskilt sätt tilldrar sig världens uppmärksamhet, är nyckeln till en rättvis fred i denna del av världen (dvs. Mellanöstern), alltsedan den heliga staden kommit att stå för intressen och förväntningar som skilda folk på skilda sätt har del i. Jag hoppas att den gemensamma monoteistiska trostraditionen skall bidra till främjandet av harmoni bland alla som åkallar Gud.”

Påvens ord går som vi ser in på förblivande historiska aspekter (”den gemensamma monoteistiska trostraditionen”), aktuella fakta (de ”intressen och förväntningar som skilda folk på skilda sätt har del i”) och en förhoppning om Jerusalem (nämligen ”främjandet av harmoni bland alla som åkallar Gud” i denna stad, i Mellanöstern och i hela världen).

Historien och den aktuella verkligheten

Jerusalem har under århundradenas lopp kommit att uppbära en djupgående religiös betydelse, ett andligt värde för kristna, judar och muslimer.

För judarna är den heliga staden ögonmärket för levande kärlek och förblivande dragningskraft, alltsedan David utsåg den till huvudstad och Salomo där uppförde templet. 1 denna stad har större delen av judenhetens historia utspelat sig, och århundradena igenom har judarna längtat dit ur diasporan förr liksom nu.

Men lika litet kan man bortse från den förkärlek som muslimerna hyser till ”den heliga (staden)” såsom de kallar Jerusalem – en förkärlek som redan är fullt utvecklad hos islams instiftare i hans liv och tänkande: den understödjes genom en närmast oavbruten islamisk närvaro i Jerusalem alltsedan år 638 samt av ett antal storartade byggnadsverk såsom AlAksa- och Omar-mosken.

En given sak är att Jerusalem andligen tillhör alla kristna: här har Kristi ord så många gånger låtit höra sig, här har det stora frälsningsskeendet ägt rum: Herrens lidande, död och uppståndelse, här uppkom den första kristna församlingen och här rådde en kyrkans ständiga närvaro om också tidvis under stora svårigheter. Talrika helgedomar anger märkesorter i Kristi liv, resmål för en ständig ström av pilgrimer alltsedan kristendomens äldsta tid. Den helige Hieronymus är ett av de ryktbaraste vittnena om denna närvaro; Dante Alighieri framställde i kosmologien till ”Den gudomliga komedien” Jerusalem såsom jordens medelpunkt.

Idag utgörs den heliga stadens befolkning av de tre religionsgemenskaperna kristna, judar och muslimer som alla är nära förknippade med stadens liv och dess helgd.

De är ”väktare” för de befintliga helgedomarna och heliga orterna. I Jerusalem finns ett helt nätverk av inrättningar, av centra för mottagandet av pilgrimer, av skolor, pedagogiska institutioner och vetenskapliga forskningsinstitut, av bistånds- och omsorgsväsen; dessa inrättningar är av stor vikt för de befintliga samfunden och omvänt också för de världen runt kringspridda bekännarna av dessa religioner.

Med avseende på stadens skapnad, dess historia och dess nuvarande tillstånd framstår Jerusalem såsom ensamt i sitt slag bland världens städer, det är på ett djupgående och självfallet sätt en sammanhållen helhet men jämsides därmed kännetecknat av en tätt sammanflätad och genomsyrad religiös pluralism. Vill man värna om de skatter som Jerusalem hyser, måste denna pluralism i varaktiga och konkreta, dvs. offentliga och rättsliga former, vinna erkännande och garanterat skydd på sådant sätt att de tre religionerna tillförsäkras likaberättigande utan att någon måste känna sig underordnad gentemot en annan.

Religionsgemenskaperna i Jerusalem och världssamfundet

De tre religionsgemenskaperna i Jerusalem – den kristna, den judiska och den islamiska – är de främsta subjekten som har intresse av värnandet om stadens helgd och som måste vara meddelaktiga i dess framtid. Stadens tillstånd får icke vara föremål för mindre omsorg från samtligas sida än minnesmärkenas eller de heliga orternas öde. Vad de kristnas närvaro beträffar, så känner alla till den betydelse som, vid sidan av den katolska gemenskapen med sina mångfaldiga riter, även den grekiskortodoxa, den armeniska och de andra orientaliska kyrkorna, icke att förglömma den anglikanska och de ur reformationen framgångna grupperna, har ägt och alltjämt åtnjuter.

Jerusalemfrågan låter sig sålunda inte rätt och slätt begränsa till ”fritt tillträde till alla de heliga orterna”; det gäller därutöver och konkret: 11 att med ändamålsenliga åtgärder garantera Jerusalems globala karaktär såsom ett heligt arv, gemensamt för de tre monoteistiska religionerna; 21 att för dess del värna den fria religionsutövningen i alla sina aspekter, 31 att i sin helhet skydda samtliga rättigheter som de olika samfunden förvärvat till sina helgedomar och centra för andligt liv, studium och biståndsverksamhet, 41 att säkerställa fortvaron och utvecklandet av de pågående verksamheterna av religiös, pedagogisk och social karaktär, 51 att förverkliga allt detta med lika behandling av de tre religionerna; 61 och det genom ett ’ändamålsenligt rättsskydd’ som inte bara är utslag av en enstaka intressegrupps vilja.

Ett sådant rättsskydd motsvarar i det väsentliga den speciella status som den Heliga stolen önskar för Jerusalems vidkommande: ”Den heliga staden står för intressen och förväntningar som olika folk har del i på olika sätt.” Den universalism som ingår i de tre monoteistiska religionerna, vilkas tro omfattas av hundratals miljoner troende på alla kontinenter, förutsätter ett ansvar som sträcker sig långt utöver statsgränserna i denna del av världen. Jerusalems betydelse och värde går utöver en enskild stats intressen eller något bilateralt avtal mellan en stat och en annan.

Världssamfundet har för övrigt ägnat sig åt Jerusalemfrågan; för att nämna ett exempel har UNESCO nyligen företagit en viktig intervention för att de rikedomar av konst och kult som Jerusalem i sin helhet rymmer, skall vidmakthållas såsom ”Mänsklighetens gemensamma arv”.

FN och Jerusalem

Vid sin andra session godkände FN:s generalförsamling den 29 november 1947 en Palestina-resolution, vars tredje avsnitt ägnas Jerusalem, resolutionen stadsfästes vid de båda följande sessionerna den 11 december 1948 och den 9 december 1949, medan säkerhetsrådet den 4 april 1950 godkände en utförligt angiven särställning för staden på grundval av plenarförsamlingens resolutioner. Den av FN föreslagna lösningen räknade med att det för ”Jerusalem med omgivning” skulle inrättas ett corpus separatum under förvaltning av FN.s säkerhetsråd.

Denna ”territoriella internationalisering” av Jerusalem blev som bekant inte satt i verket, eftersom vid konflikten 1948 den arabiska och den israeliska sidan ockuperade den östra resp. den västra delen av staden. Plenarförsamlingen (liksom också säkerhetsrådet) har alltsedan FN-resolutionen av den 4 juli 1967 flera gånger deklarerat ogiltigheten av varje åtgärd som går ut på en förändring av stadens status.

Den Heliga stolen anser värnandet om Jerusalems heliga och universiella karaktär vara så utomordentligt viktigt att, oavsett vilken makt som utövar suveränitet över den heliga staden, den måste gentemot de tre över hela världen utbredda religionerna åtaga sig förpliktelsen att skydda såväl stadens särskilda karaktär som de bestående rättigheter vilka är knutna till de heliga orterna och till de motsvarande samfunden, och detta på grundval av ett ändamålsenligt rättssystem som garanteras av en högre internationell instans.

Förhoppningar om Jerusalem

I det omnämnda talet till president Carter har påven framhållit det förhållandet att Jerusalemfrågan ”I dessa dagar på ett särskilt sätt tilldrar sig världens uppmärksamhet”.

Det är känt hur vitt skilda de båda sidornas ståndpunkter är i frågan om Jerusalems suveränitet, och hur ödesdiger varje ensidig åtgärd skulle vara som syftade till en förändring av den heliga stadens status.

Det är påvens önskan att folkens företrädare skall besinna ”den gemensamma monoteistiska trostraditionen” och i Jerusalems historiska och aktuella verklighet finna motiv att mildra det inbördes agget och ”främja harmonin bland alla som åkallar Gud”. Måtte Jerusalem inte vara föremål för spänning och kamp, utan en ort för möte och broderlighet bland de troende inom de tre religionerna såsom underpant på vänskapen mellan de folk, som i Jerusalem ser något som är en del av deras egen själ.