Humanitet – kärlek – sexualitet

Sextiotalets sexuella emancipationsvåg med dess frihetspatos ses sedan några år tillbaka med tilltagande skepsis. För insiktsfulla bedömare rådde det från början ingen tvekan om att den propagerade friheten från (vad man ansåg vara) traditionella sexualfientliga normer å ena sidan och de snabbt förändrade mönstren med öppna former för sexuell samlevnad å andra sidan skulle leda till kärlekens upplösning, till en desintegration, ett sönderfall av personligheten, och därmed också till sexualitetens förfall. En bred sexualupplysning och propaganda har lett till en tudelning mellan huvudet och underlivet: huvudet lagrar de sexuella kunskaperna och styr underlivet genom den sexuella tekniken. Man märkte för sent att människans hjärta hade kommit bort. Den utlovade friheten uteblev – ty den var grundlös, dvs den var inte förankrad i en human syn på kärlek och sexualitet.

Fåfängans sex-marknad

Istället möter vi en allt brutalare sexmarknad som med sina monstruösa former efterlämnar en känsla av tomhet och frustration över den uteblivna lyckan. Vi bevittnar idag en allsidig tillnyktring inför en tom och innehållslös sexualitet och dess avigsidor, mot vilka det nu krävs krafttag.

Den i vår tid rubbade balansen mellan humanitet och sexualitet betecknas av en rad psykoanalytiker som ett hot som är direkt riktat mot människans ”inre”. A. Mitscherlich (som inte kan misstänkas för reaktionära åsikter) anser att den av ekonomiska och politiska intressen medvetet propagerade sexuella njutningen, leder till en försvagning, ja t.o.m. destruktion av jag-styrkan hos människan, framför allt hos ungdomen. Den unga människan, som inte lärt sig att behärska sitt njutningsbegär kan lätt manipuleras och styras, ty vad som erbjuds henne som frihet är i verkligheten en fixering på ett beteende som söker allt intensivare njutning.

R. Affeman blir ännu tydligare när han hävdar att den rådande sex-vågen kommer att efterlämna vilsna och genom sin inre tomhet frustrerade människor. Lyckas den att förstöra människans personala inre – förmågan att älska – så utmynnar den i en tomhet som gör människan ytterst mottaglig för ideologier. Hon kan då fylla sin tomhet med ökad konsumtion av industriellt producerade varor – men hon kan också drabbas av dess motsats – äcklet.

I denna situation tar hon sin tillflykt till konsumtionsfientliga och sexualfientliga ideologier. Den människa som genom sexkonsumtion blivit medveten om sin tomhet är ytterst mottaglig för alla slags ideologier …

Egoism a deux

Kärlekens och sexualitetens kris måste emellertid också ses mot bakgrunden av den sociala utvecklingen i västerlandet. E. Fromm anser i boken Kärlekens konst att ”individen i det moderna västerländska samhället har förlorat kontakten med sitt eget väsen, med sina medmänniskor och med naturen . . . Relationerna människor emellan påminner snarast om relationerna mellan inbördes väsensfrämmande automater, som söker trygghet … men ändå var och en förblir ensam, genomträngd av den djupa känslan av osäkerhet, ängslan och skuld som alltid blir följden av att mänsklig särskildhet inte kan övervinnas.” I kärleken och äktenskapet söker människan ”en tillflykt undan en annars outhärdlig ensamhetskänsla”, ”en trygg hamn” . . . ”Man ingår en tvåmannaailians mot världen och inbillar sig felaktigt att denna egoism a deux (kurs. här) är detsamma som kärlek och intimitet” . . . Enligt Fromm bevittnar vi idag kärlekens upplösning i det moderna västerländska samhället, kärlekens patologi i social kostymering (kurs. här)”.

Etiken ute?

Vägen till en behövlig etisk hållning möter idag nästan oöverstigliga hinder. Trots att det råder enighet om behovet av en ny etik för samlevnadsfrågor är etiken som ett filosofiskt och teologiskt problem idag inte ett första rangens problem. Skälet till denna utveckling måste sökas i det inflytande som de empiriska vetenskaperna har haft på den filosofiska antropologin. Frågor som tidigare hörde till etikens område anses nu få ett hållbart svar genom nya discipliner: psykologi, sociologi och i ökande omfattning nu senast sociobiologin som gör anspråk på att kunna förklara varje mänskligt beteende inklusive människans kulturella yttringar genom hennes utveckling. På sin höjd hoppas man på en positiv och hoppfull syn på människan: ”Vår förmåga till kärlek och solidaritet har starkare stöd av vår biologi och andra miljöstabila faktorer än våra destruktiva krafter … (H. Ofstad, DN 23/8). – För att antyda några konsekvenser: Vad som är ”gott” eller ”ont” – vad som står i överensstämmelse med vem människan är – får numera sin förklaring genom psykologisk forskning om aggressionen, genom insamlandet av data kring människans (och djurens) beteende, eller genom forskning om människans utveckling och hennes biologiska arv. Ord som ”frihet”, ”ansvar”, ”skuld” ligger under ett tjockt lager av nya föreställningar om psykisk sjukdom, frustration, politiskt eller ekonomiskt förtryck, självförverkligande, att må bra.

En bok om kärlek och ansvar

Det har varit nödvändigt att påminna om denna kontext som utgör bakgrunden till en bok som under de senaste åren utkommit på den internationella bokmarknaden och som i år utkommit på svenska: Karol Jozef Wojtyla, Kärlek och ansvar. En etisk studie. Brombergs 1980.

Till grund för den svenska översättningen från polska ligger en serie föreläsningar över ämnet kärlek och sexualmoral som Karol Wojtyla höll för sina studenter läsåret 1958/9. På den tiden var han biskop i Krakow och prefekt för lärostolen i etik vid den filosofiska fakulteten vid Lublins katolska universitet. Boken utgavs för första gången 1960 och möttes då av stort intresse både i Polen och utanför dess gränser. Att Karol Wojtyla blev påven Johannes Paulus II är säkert en bidragande orsak till att boken fått en förnyad aktualitet. Den svenska utgåvan har tyvärr inga noter och hänvisningar resp uppgifter om Wojtylas omfattande vetenskapliga filosofiska produktion, framför allt en diger avhandling om filosofen Max Scheler (1959) och en avhandling om den personalistiska filosofin (1969). Tillsammans med den skolastiska filosofin utgör dessa två arbeten grunden för Wojtylas filosofiska tänkande.

Det finns i våra dagar en utbredd misstänksamhet mot filosofiskt etiska böcker om så mänskliga ting som kärlek och ansvar. Och dessutom: är en filosofiprofessor, och präst därtill, överhuvud taget skickad att utifrån filosofiens svala höjder och abstrakta principer (som man säger) ge vägledning för det konkreta livet? Förvandlas då inte en nödvändig etisk besinning till outhärdligt höga ideal som snarare inger en känsla av en livsfrämmande tankeverksamhet?

Författaren frågar i förordet: ”Är boken praktisk och livsnära?” och han svarar, ” . . . jag vill betona att boken ingenstädes bemödar sig att ge några färdiga recept eller detaljerade föreskrifter för handlandet. Den är inte kasuistisk, söker snarare att skapa en helhetsvision av problemet … Därpå tyder väl redan själva titeln Kärlek och ansvar”.

Dessa inledande ord får emellertid inte missförstås. Den tjocka volymen på 435 sidor är ingen lättläst lektyr om samlevnadsfrågor. Filosofen Wojtyla behandlar sitt ämne med filosofins och fenomenologins analytiska redskap. Trots många färgstarka och livsnära sidor bjuder boken på en avsevärd svårighet. Filosofen Wojtylas tankegång präglas av en nödvändig ”deformation professionelle” – men tanken mejslas fram med skärpa och klarhet.

Kan kärleken kultiveras?

Wojtyla formulerar sin helhetsvision utifrån två frågor i vilka han sammanför vår tids problem och de läkande krafter som är oumbärliga: Kan man uppfostra till kärlek? Kan kärleken kultiveras? Med andra ord: Vad är det humana i den mänskliga kärleken? – Wojtyla tror att den mänskliga kärleken är ett högt värde och att den därför är hotad av destruktiva krafter. Hela boken vill i grunden försvara en kärlekens humanitet.

Karol Wojtyla och Erik Fromm har säkert olika uppfattningar om människan men de möts i ett viktigt krav: ”Varje teori om kärleken måste börja med en teori om människan . . .” säger Fromm. – I boken Kärlek och ansvar förknippar Wojtyla inledningsvis personalismens filosofi med en grundläggande etisk norm. Människan är person, dvs hon är frihet, ansvar, engagemang. Detta betyder: ”Varje gång som i ditt uppträdande en person är objekt för ditt handlande, kom då ihåg att du inte kan behandla honom endast som ett medel för ett ändamål, som ett redskap, utan du måste räkna med att även han har eller åtminstone bör ha ett eget ändamål” (20). Personen är alltså ett värde i sig själv, han får aldrig vara ett objekt för nyttjande. Överfört till ”schemat man-kvinna” betyder detta att endast kärleken kan utesluta att den ena personen utnyttjas av den andra. Denna grundtanke leder över till den kristna synen på äktenskap och sexualitet: ”Äktenskapets målsättning – personernas gemensamma goda – skapar principiellt möjlighet till kärlek och utesluter principiellt möjligheten att behandla en person som ett föremål för nyttjande” (24).

Och analyseras?

Bokens centrala problem som också utgör bokens huvuddel är en djuplodande analys av kärleken utifrån filosofin, psykologin och etiken. Ty: ”Ordet kärlek är inte entydigt”. Det behövs en detaljerad analys för att åtminstone i någon mån kunna visa upp hela rikedomen i den verklighet som brukar betecknas med ordet kärlek. En djupare analys av vad som förenar man och kvinna är nödvändig för att ur den mängd betydelser som associeras med ordet kärlek så småningom få fram den betydelse som det just är fråga om i detta sammanhang.

Mot bakgrunden av den västerländska filosofins månghundraåriga reflexion analyserar Wojtyla kärlekens väsen i tre steg – ett fjärde tillför analysen ett centralt kristet motiv.

1. Det första elementet är tyckets eller behagets kärlek – att man tycker om någon. (Jmf den medeltida amor complacentiae.) Att vara omtyckt betyder: att framstå som något gott. Denna kärlek inskränker sig aldrig till något värdefullt som finns i personen utan det är här fråga om att helt enkelt hysa tycke för en person. Hela personen uppfattas som ett värde.

2. Den begärande kärleken (amor concupiscentiae). Denna kärlek uppstår ur ett behov och den syftar till att finna ett gott som man saknar. Den är en önskan efter något gott åt sig själv: Jag vill ha dig ty du är något gott för mig.

3. Den fulländade kärleken som i sig innesluter begärandets och behagets kärlek är välviljans kärlek (amor benevolentiae). Välvilja är detsamma som osjälviskhet i kärleken: Jag önskar det som är gott för dig, jag vill dig väl. Den välvillige personen önskar detta utan någon tanke på sig själv, utan någon hänsyn till sig själv. Denna kärlek är också villkorslös, den är därför den renodlade kärleken. – Wojtyla tillägger att äktenskapets karakteristiska rikedom ligger just i denna kärlek, men samtidigt ligger här också dess karakteristiska svårighet gömd.

4. De hittills nämnda formerna av kärleken utgör i verkligheten en enhet, de är olika aspekter, som alltid finns med i kärleken. Dessa aspekter kan vara mer eller mindre framträdande i kärleken mellan man och kvinna. ”Hängivelsens kärlek” är ännu mycket mer än alla hittills analyserade former av kärleken. Den består i att man överlämnar sin egen person. Denna kärleks väsen utgörs av att personen överlämnar sig själv, sitt jag. Den är därför också något helt annat och samtidigt mycket mer än tyckets respektive behagets kärlek, begäret, ja mer än välviljans kärlek. Ty det är något mer att ge sig själv än att endast vilja det goda för den man älskar. ”Hängivelsens kärlek” innebär att en individuell person överlåter sig själv till en annan utvald person. I sin fulländning präglar denna kärlek egentligen förhållandet mellan människan och Gud, men det finns också djupa skäl att tala om hängivelsens kärlek i samband med äktenskapet.

Den psykologiska analysen: I detta kapitel analyserar Wojtyla kärleken ”till en person av motsatt kön” utifrån aspekten att människan är en enhet som lever i spänningen mellan kropp och själ.

Ett första element är sinnligheten med dess ambivalenta spel att uppleva kroppens skönhet och att uppleva kroppen som ”ett möjligt objekt för njutning, begärandet”. Sinnligheten är blind för personens värde och det förekommer hos människan inte någon renodlad sinnlighet, utan denna ingår som ”råmaterial”, den integreras i hängivelsens kärlek.

I känslan ger sig något annat till känna: åstundan efter närhet och närmande och på samma gång efter exklusivitet eller intimitet, efter att alltid vara tillsammans. Den känslomässiga kärleken omfattar minnena och fantasin, den drar viljan in i sin bana och utövar en egenartad tjusning på den. I sitt inre uppehåller sig människan i närheten av den hon älskar, och när vi är nära varandra söker vi de yttre uttrycksmedlen för det som förenar oss. Både den sinnliga och den känslomässiga kärleken strävar emellertid efter integration (lat.: integer = hel), dvs de strävar efter helhet och totalitet som skapas av ett andligt grundelement hos människan: personen.

Integration, människans helhet utifrån hennes innersta väsen leder nu över till den etiska reflexionen. – Det finns hos människan ett medvetande om att en ”människa av motsatt kön” är er, person, en någon helt olika vilken som helst sak. Det är denna sanning som framkallar behovet av en integration och ett införlivande av den sinnliga och känslomässiga kärleken i personens sfär. Häri ligger just kärlekens grundläggande etiska drag: den är ett bejakande av personen och utan detta är den en desintegrerad kärlek.

En human syn på kärleken

Integration betyder här inte att utsudda eller att förbigå det ”sexuella” värdet som sinnena och känslan reagerar på. Det gäller i gengäld att fast binda samman detta värde med personens värde. Endast genom sin förankring i personen är kärleken verkligen kärlek. Helt utvecklad framstår den som hängivelsens kärlek, som å ena sidan består i en persons hängivande och å andra sidan i mottagandet av detta hängivande. Den är till sin natur ömsesidig. Den som förmår mottaga, han förmår också att ge.

Vidare är denna kärlek inte någonting en gång för alla färdigt, något som givits åt två människor ”som ett slags hjärtats äventyr”, utan den är bara given som en gåva och ett uppdrag. Den finns bara till när den blir till, när den växer till ett uttryck för hela människans mogna engagemang.

Författarens helhetsvision, som han enligt förordet har sökt skapa, kännetecknas alltså av att sexualiteten och kärleken är förankrade i en human och kristen syn på människan. Att framhäva detta sammanhang är idag allt annat än onödig lyx, fjärran från den livsnära och nödvändiga debatten om samlevnadsfrågor. Det visar sig i varje diskussion att de konkreta frågorna får eller redan har fått sitt svar utifrån en djupare syn på vem människan är. Wojtylas ibland svårtillgängliga tankar vill inte i onödan komplicera en nödvändig debatt, utan de bildar i själva verket en nödvändig förutsättning för att en debatt skall föras på allvar. Mot sina kritiker inom och utanför den katolska kyrkan kan Wojtyla hävda att det är av största vikt att noggrant pröva andarna i dessa ömtåliga frågor. Det som kan te sig som moderna åsikter, som en hjälp eller som nödvändiga eftergifter, det kan vara ett steg mot kärlekens och därmed människans desintegration resp avhumanisering.

Av författarens analys (som här bara kunnat antydas) framgår med all önskvärd tydlighet vilken ställning sexualiteten har i den kristna synen på människan. Sexualiteten kan aldrig ha ett egenvärde, den kan inte vara sin egen norm – utan den är alltid underställd personens norm, dvs: sexualiteten är ett uttrycksmedel, ett ”råmaterial” (som förf. säger) som har sin unika funktion och uppgift inom personens helhet. Detta betyder å ena sidan en gränsdragning: det är inte den kroppsliga/sexuella njutningen i sig som ger kärleken dess värdighet, – men å andra sidan blir det helt klart att sexualiteten och kroppen får sitt unika värde genom att de ingår i kärlekens språk: Människan är inte en abstrakt eller andlig varelse utan hon finns bara till i en kropp, genom kroppen med hela dess mångfacetterade uttrycksmedel är människan närvarande. Kroppen är människans symbol, en verklighetsfylld bild av människan. I denna spänningsfyllda enhet har sexualiteten och kroppen sitt höga värde.

Sexualitet: natur eller kultur?

Den kristna synen på människan står därför över det affektladdade motsatsförhållande mellan natur och kultur. Man bör här komma ihåg att vår uppfattning av kultur präglades under upplysningstiden som med kultur menade att människan (med sitt förnuft, sin ande) går utöver det råa naturtillståndet. Mot denna syn och denna värdering av naturen protesterade filosofen J J Rousseau 1750 i ett av akademin i Lyon prisbelönt arbete: han beklagar kulturens fördärvliga inflytande på naturens oskuld och renhet.

Det förefaller som om mycket av det som skrivs och sägs idag om sexualitetens befrielse från åldriga traditioner, kulturmönster mm. i grunden behärskas av en neo-rousseauansk syn: den rena och naturliga sexualiteten uppfattas som ursprunglig och god i sig själv, den måste därför befrias och förlösas för att kunna framstå i all sin naturliga skönhet. Förebråelsen att kristendomen skulle ha en sexualfientlig inställning, ja t.o.m. präglas av sexualhat och förakt för kroppen, tycks i verkligheten vara ett försvar för den naturliga sexualiteten i en neorousseauansk anda.

Att kultivera sexualiteten betyder inte att förtrycka den utan att se den i en spänningsfylld enhet av kropp och själ. – som definierar människan. Att bevara denna enhet är bland annat också normernas uppgift. De är i första hand inte förbud utan deras sanna funktion är att signalera grundläggande värden, att tjäna som ett (skydds-)räcke när dessa värden är hotade. Också det faktum att den mänskliga sexualiteten (i motsats till djurens genom instinkterna fastställda sexualitet) – visar en påfallande plasticitet och öppenhet bevisar inte att normer egentligen är något främmande för sexualiteten. Tvärtom visar detta faktum med all tydlighet att sexualiteten hos människan är i behov av en förankring i en humaniserad själslig kultur.

Som denna enhet finns människan till: i kroppen är människan närvarande – genom kroppen uttrycker hon sig, förverkligar hon sin högsta längtan: att överlämna sig till den hon älskar med kropp och själ, med hela sin existens i ett definitivt och oåterkalleligt ja.

Att denna spänningsfyllda enhet är hotad hör till den djupa mänskliga erfarenheten. I en lidelsefull strävan att skydda detta ömtåliga förhållande borde vi idag vara angelägna om att rehabilitera ord som trohet, askes, återhållsamhet, kyskhet, blygsel . . . och inte minst: Wojtylas kapitel om blygselkänslans rehabilitering förtjänar en ingående diskussion mot bakgrunden av enskilda människors och samhällets neurotisering genom en ur sin humana förankring frisläppt sexualitet.