Hemlig rapport om tillståndet inom den ryska ortodoxa kyrkan

Tidskriften Vestnik (språkrör för den ryska kristna rörelsen) som utkommer i Paris, har i nr 130 (under 1979) publicerat avsnitt ur den – konfidentiella – redovisningen som V. Furov, vice ordförande i det sovjetiska Rådet för religionsärenden, förelagt ledamöterna av Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté. Detta dokument röjer med skakande tydlighet i hur hög grad Moskvapatriarkatet fasthålles i ett nästan totalt beroende av statsmaktens organ. Samtidigt motsäger denna officiella rapport också den egna propagandan om den förment rådande skilsmässan mellan kyrka och stat.

Episkopatet

”Episkopatet är ett av den ryska ortodoxa kyrkans viktigaste ledande organ, ‘utan vars samtycke präster och diakoner ingenting uträttar`, sägs det i inledningen. ”Biskopsämbetet innehar som ett särskilt högt stadium av den kyrkliga hierarkin också nuförtiden en stor makt inom den ryska ortodoxa kyrkan. Likväl har man skäl att hålla i minnet, att episkopatet har mist en mängd forna privilegier under de nya sociala villkoren i sovjetstaten och att dess verksamhet kringskäres av de skrankor som fastställes genom lagstiftningen om de religiösa kulterna. I praktiken stadfäster numera stiftsbiskopen vigning och utnämning av präster och diakoner för pastoraten efter överenskommelse med Rådets befullmäktigade ombud och på begäran av den religiösa gemenskapens verkställande organ. Därtill kommer att han inom stiftet leder prästerskapets liturgiska aktivitet.

Förutom detta får man emellertid ta med i beräkningen, att prästerskapet och många troende i biskoparna ser Guds ställföreträdare på jorden och andliga ledare för sin hjord och vinnlägger sig om att utan motsägelse sätta deras råd och befallningar i verket. Följaktligen har studiet av episkopatets sammansättning och verksamhet, organisationen av politiskt arbete med detta och framför allt uppfostran till en riktig inställning gentemot de sovjetiska lagarna om kulten en stor betydelse för staten.”

Rapporten analyserar noggrant biskoparnas bildningsnivå, åldersstruktur (genomsnittet ligger vid 50 år) och tjänsteår (här ligger genomsnittet vid 12 år). (1974 hade bara knappa två tredjedelar av stiftsbiskoparna högre teologisk utbildning. Under mellantiden har detta förhållande förbättrats.) Belåtet noterar rapporten att antalet stift minskat från 73 år 1960 till 67 år 1974. Vid denna tidpunkt var dessutom bara 58 av biskopssätena vederbörligen besatta. (Under mellantiden har de flesta av de obesatta stiften åter fått en lokal biskop.)

Särskilt intressant är klassningen av biskoparna i tre grupper, närmare bestämt med avseende på deras användbarhet för sovjetstaten.

Första gruppen utgör de ”stiftsbiskopar, som i ord och handling inte bara ådagalägger lojalitet, utan också patriotism gentemot det socialistiska samhället, varvid de strikt följer kultlagarna och i denna anda också uppfostrar församlingspräster och troende, och som verkligen accepterar att vår stat inte är intresserad av en ökning av religionens och kyrkans roll i samhället, och som i insikten om detta inte utvecklar någon särskild aktivitet för utvidgandet av ortodoxins inflytande på befolkningen”.

På detta följer 17 namn, bland vilka den nuvarande kyrkoledningens spetsar befinner sig: patriark Pimen, den kyrkliga ”inrikesministern” metropolit Aleksij av Tallinn, ledare för den kyrkliga utrikesbyrån metropolit Juvenalij och den ansvarshavande för de kyrkliga publikationerna ärkebiskop Pitirim av Volokalamsk.

Till andra gruppen räknas de stiftsbiskopar ”som intar en lojal position till staten, förhåller sig riktigt med avseende på kultlagarna och rättar sig därefter, men som i sin dagliga administration och ideologiska verksamhet driver på kulttjänare och kyrkliga aktivistgrupper och som verkar för en förstärkning av kyrkans roll i den enskildes, i familjens och i samhällets liv med tillgripande av moderniserade eller traditionella konceptioner, åsikter och handlingssätt samt utväljer ungdomar, ivriga förkämpar för ortodox rättrogenhet, för prästämbetet.” 23 biskopar omtalas vid namn och räknas, all lojalitet till trots, p.g.a. sin pastorala insats som misstänkta.

Bland de i denna grupp upptagna biskoparna befinner sig också den 1978 i Rom avlidne metropoliten Nikodim av Leningrad, som i väst vid flera tillfällen förtalats såsom varande kommunistisk agent. Även Nikodims efterträdare på Leningrads metropolitsäte Antonij (tidigare ärkebiskop av Minsk) och Kievmetropoliten Filaret är uppförda här.

Slutligen finns det ytterligare en tredje grupp av stiftsbiskopar som ådragit sig regimens misshag. ”Det är den del av episkopatet hos vilken ansatser vid skilda tillfällen gjorts och görs att kringgå kultlagarna. Några av dem är religiöst konservativa, andra kan ta sig före att felaktigt beskriva läget i stiften och försvåra statsorganens relationer till dessa. Hos ytterligare andra kan försök till testickning av ombuden (från Rådet för religionsärenden) liksom förtal av dessa och av tjänstemän vid de lokala myndigheterna konstateras.” I denna kategori inräknas 17 biskopar.

Nästan ursäktande påpekas otillräckligheten av en sådan typologi, men vad som framför allt intresserar Rådet för religionsärenden är just ”den politiska aspekten: Hur episkopatet förhåller sig till sovjetstaten, dess inrikes- och utrikespolitik och till kultlagarna liksom hurdan biskoparnas religiösa aktivitet” är. Vidare relateras en rad rapporter och informationer, med vilkas hjälp den företagna indelningen av enskilda biskopar rättfärdigas.

Till råga på allt framhålles också i slutet av kapitlet om biskoparna: ”Rådet för religionsärenden gör sig ett begrepp om varje biskop. Vi mottar systematiskt karakteristiker av dem från ombuden. Det uppställes en ordningsföljd, enligt vilken stiftens ledare, när de årligen inkommer med sina redovisningar till patriarkatet, också inställer sig vid Rådet. Det förs ett utförligt samtal med dem. Den inre inställningen liksom sakernas tillstånd i stiftet utredes.

Men fastän biskoparna ständigt kontrolleras och bespejas, måste man dra den slutsatsen av rapporten att flertalet av dem alltjämt äger modet att ägna sig åt sin uppgift.

Får man tro den taxering som utförts av Rådet för religionsärenden, onekligen väl insatt i saken, söker mer än två tredjedelar av de ryska biskoparna att verkligen tjäna sin kyrka. Och detta är väl i betraktande av den givna situationen snarast en eloge!

Heliga synoden

Hur stark den kommunistiska inverkan på den kyrkliga administrationen är gör den aktuella rapporten likaså tydligt. Formellt ligger den ryska ortodoxa kyrkans ledning i patriarkens hand tillsammans med Heliga synoden, som består av sex ständiga medlemmar (vilka vanligtvis innehar de viktigaste metropolitsätena) samt två biskopar som halvårsvis utses ad hoc.

Kort och koncist heter det i rapporten: ”Synoden står under Rådets kontroll. Frågan om urvalet och sammansättningen av dessa ständiga medlemmar har varit och skall förbli fullständig i händerna på Rådet. De tillfälliga medlemmarnas kandidaturer blir likaså i förväg överenskommet med Rådets ansvariga funktionärer. Alla frågor som synoden har att behandla, görs upp i förväg mellan å ena sidan patriark Pimen och synodens ständiga medlemmar och å andra sidan Rådets ledning och dess sektioner, och också de avslutande ”Heliga synodens beslut” avtalar man om.

Och på ett annat ställe läser vi: ”Rådet och dess ombud i de lokala organisationerna ägnar inte bara ständig och oupphörlig uppmärksamhet åt studiet av Heliga synodens sammansättning och verksamhet, utan också åt episkopatets breda krets. Ingen enda biskopsvigning, ingen enda tillsättning genomförs utan sorgfällig granskning genom Rådets medarbetare, vilka nära samarbetar med ombuden, de lokala organen och de motsvarande intresserade organisationerna.”

Hur ett sådant förfarande kan förenas med den genom den sovjetiska författningen garanterade skilsmässan mellan kyrka och stat, förblir väl också en av sovjetregimens strängt bevakade hemligheter. Tar man hänsyn till religionsrådets alla kontrollåtgärder och ingrepp, så kan det endast förvåna att dess ansvarshavande i sitt bokslut slutligen räknar knappt en tredjedel av alla biskopar som fullt likriktade med staten. Man känner sig påmint om aposteln Paulus’ ord: ”Han som rannsakar hjärtan, han vet” (Rom. 8:27).

Prästerskapets situation

Den hemliga rapporten från Rådet för religionsärenden till ledamöterna av SUKP:s centralkommitté har särskilt ingående sysselsatt sig med den ryska ortodoxa kyrkans klerus. Därvid framgår det med skrämmande tydlighet av det publicerade siffermaterialet, vilken åderlåtning kyrkan måst finna sig i vid tiden för förföljelsen under Nikita Chrusjtjev. Klart framstår emellertid också prästerskapets överårighet och den därmed förknippade ständiga minskningen av totalantalet. Visserligen sägs ingenstans att seminarierna inte saknar inträdessökande (de senaste åren har det gått ca fem kandidater på en studieplats), och att det otillräckliga antalet seminarister får återföras på den genom regimen föreskrivna begränsningen av tillträdet. Visserligen har såtillvida något förändrats sedan uppsättningen av rapporten år 1975, som tillträdeskvoterna för de tre teologiska seminarierna 1978 ökades med ända till 50 procent, något som visserligen alltjämt inte kan uppväga den åldersbetingade förlusten av präster.

Inledningsvis riktar rapporten uppmärksamheten på beroendeförhållandena i församlingstjänsten. ”Församlingsklerus (präster, diakoner och böneledare) står i direkt beroende för det ämbete vederbörande bekläder på den hierarkiska stegen. Klerus lyder omedelbart under stiftsbiskopen men står samtidigt i den religiösa gemenskapens tjänst och sluter ett arbetsavtal med dess verkställande organ. Kulttjänarna predikar trosläran och utövar ett omedelbart inflytande på de troende. Av dem beror som bekant arten av religiositet hos befolkningen och dess sinnesförfattning liksom även lekmännens åsikter om den verklighet som omger dem och de troendes förhållande till samtidens aktuella frågor.”

Som man ser tillmäter Rådet församlingsprästernas aktivitet stor betydelse. Samtidigt omnämnes också att kommunisterna genom personliga samtal försöker påverka prästerna i kommunistisk riktning.

Vad gäller siffermaterialet så framgår av detta att mellan 1961 och 1964 beståndet av präster och diakoner minskade med omkring 30 procent. Medan kyrkan 1961 räknade 8 252 präster, så fanns det 1974 vara 5 994. Och författaren förutspådde – oavsett alla nytillskott – en ytterligare årlig minskning med 66 präster (inräknat sju diakoner). T.o.m. genom den under mellantiden inträffade ökningen av seminarietillträdet kan den siffermässiga minskningen knappast helt uppvägas. Denna slutsats följer av åldersstrukturen hos prästerna under år 1974. Endast 20,3 procent var yngre än 40 år. På den därpå följande åldersnivån upp till 60 år fanns det 31,2 procent, medan prästerna över 60 år utgjorde 48,5 procent. Och på 7 062 kyrkor kom endast 5 994 präster.

Det torde ingalunda vara en överdrift när V. Furov i sin rapport har uppgivit att återväxtkrisen oroat biskoparna. På den grunden lär också många biskopar hellre prästviga teologiskt obildade om också aktiva lekmän än att stänga kyrkor. Faktiskt visar statistiken över den teologiska bildningsnivån hos det andliga ståndet, att tillhopa endast 57,6 procent av prästerskapet gått ut ett teologiskt seminarium, varibland 18 procent därtill genomgått en av de båda teologiska akademierna i Zargorsk eller Leningrad. 42,4 procent ”hade inte något slags teologisk underbyggnad” (dvs. åtminstone ingen tillfyllestgörande). Rapporten anser emellertid i anslutning till detta siffermaterial: ”Och likväl är prästerskapet till största delen en erfaren ideologisk motståndare. Prästerna förfogar över många års erfarenhet vid sporrandet av de troende och kan konsten att påverka dem och att predika. Man skall också betänka att de betydande stadsförsamlingarna vanligtvis skötes av präster med högre teologisk bildning. Stiftens ledare ökar deras auktoritet på detta sätt. Icke sällan utnämner de dessa till prostar och uppmuntrar dem genom kyrkliga utnämningar.”

Den taxering av det andliga ståndet, som myndigheten för religionsärenden från sina utgångspunkter gör ter sig ofta egendomligt motsägelsefull. ”Det nutida prästerskapet är en oberoende kast, vars prestige under de gångna åren sjunkit inte bara i samhället utan också hos de troende. Icke desto mindre är denna kast alltjämt i stånd att inpränta den religiösa världsåskådningen genom att (prästerskapet) vidmakthåller den blinda tron på Gud och ger mystiken spridning. Till kulttjänarnas utrustning hör inte bara de ‘heliga’ böckerna och ‘kyrkofädernas’ verk, utan också samtida teologisk litteratur som erbjuder vägledning i alla frågor som gäller pastoralvården och kontakten med troende människor.”

Måttligt förtjusta visade sig de kommunistiska ansvarshavande vara inför det faktum att prästseminaristerna också blir insatta i de troendes psykologi för att nå fram till ”former och metoder för en differentierad religiös propaganda”.

Däremot intygades att klerus till största delen var lojal mot den sovjetiska staten och dess lagar. De tider då prästerskapet av kommunisterna betraktades som statsfiender, tycks höra det förflutna till. Visserligen noterade rapporten en rad kritiska stämmor (såsom den under mellantiden arresterade prästen D. Dudkos) eller ett antal sammandrabbningar mellan präster och lokala partikoryféer.

En mindre känd detalj, som V. Furov likaså går in på, är den inomkyrkliga kritiken mot prästerskapet. Biskop Feodosij av Ufa har t.ex. besvärat sig hos patriarken bl.a. över alkoholismen, det lättsinniga levnadssättet och den bristande pliktuppfyllelsen hos vissa kyrkoherdar. Dessutom återges påståendet från prästen M.V. Zjurakovskij som skall ha sagt: ”Flertalet av våra präster är icke-troende. Den Gud de tillber är rubeln. För denna ‘gud’ är de redo att sälja sin egen mor.”

Rådet för religionsärenden låter sina politiska slutsatser kulminera i den föga talande slutsatsen ”att den ryska ortodoxa kyrkan, även om den står lojal mot sovjetmakten, förblir en korporation vars ideologi är oförenlig med vår världsåskådning”.

Utbildningen i de teologiska skolorna

Genast i början av detta avsnitt fastslås faktum att utbildningen av kulttjänare ”på intet sätt (uppväger) prästerskapets naturliga minskning”. Sedan fem av den ryska ortodoxa kyrkans prästseminarier stängts under Chrusjtjev, finns inom Sovjetunionens gränser endast tre utbildningsorter för Moskvapatriarkatets prästtillskott, nämligen i Moskva (närmare bestämt i Zagorsk), Leningrad och Odessa. Under läsåret 1974/75 studerade tillhopa 408 seminarister vid dessa tre teologiska lärosäten. För den högre teologiska utbildningen finns dessutom två teologiska akademier i Moskva (Zagorsk) och Leningrad. Dessa hade under samma läsår 158 studerande. Såväl vid seminarierna som vid de teologiska akademierna omfattar hela studiegången fyra år.

År 1974 avslutade 131 studerande sina studier vid seminarierna och de båda akademierna. Av dem insattes emellertid bara 78 i församlingstjänst. Uttryckligen noterar rapporten att de utexaminerade från seminarierna och de teologiska akademierna alltid strävar efter att få kyrkoherdebefattningar i städerna och regionscentra, att de däremot inte vill tillträda några landsortspastorat.

Dessa siffror och fakta förmedlar emellertid en otillräcklig bild, såvida man inte också medräknar det antal som studerar genom distansundervisning vid Moskvas seminarium och teologiska akademi, ty det gör de allra flesta. 1973/74 var sålunda 510 studerande inskrivna för distanskursen, men till examen anmälde sig – såsom rapporten uttryckligen framhäver – så mycket som 535 deltagare. På distanskursen genomgick 1974 45 studerande seminariet och 19 den teologiska akademin.

Som en specialitet finns ytterligare en treårig ”aspirantur” vid Moskvas teologiska akademi där man övar personer för utlandstjänst. 13 utvalda följde 1973/74 dessa specialkurser.

Naturligtvis försummar Rådet för religionsärenden inte att utöva inflytande på den patriotiska fostran av prästerskapet genom läroplanen. De teologiska utbildningsanstalternas lärarkår måste i detta avseende finna sig i ännu en extra skolning.

Om principen för elevurvalet heter det ordagrant: ”Rådets ombud vidtager liksom under de förflutna åren i nära samarbete med de lokala organisationerna åtgärder för utestängande av fanatiker, extremister och psykiskt sjuka från de teologiska skolorna.” För myndigheternas godtycke finns därvid praktiskt sett inga gränser satta. Särskilt avslöjande är följande utsaga:

”Rådet vidtar åtgärder för att begränsa inträden i de teologiska läroanstalterna från de västra områdena av Ukraina. Rådet stoppar inträngningsförsök av sådana personer bland de studerande som utövar icke önskvärda inflytanden.”

Det är en offentlig hemlighet att en icke föraktlig del av prästtillskottet rekryteras just från de områden i västra Ukraina som ursprungligen varit kyrkligt samhörande med Rom. (Den unierade ukrainska kyrkan av bysantinsk rit kuvades 1946 av ryssarna och införlivades på exekutiv väg med Moskvapatriarkatet.) Faktum talar för sig själv, när regimen ännu alltjämt fruktar västukrainarnas ”unierade” och ”nationalistiska” inflytande. Här tycks ”ekumenik” påtagligen icke på något sätt vara opportunt för ryssarna.

Sammanfattning

Den aktuella hemliga rapporten från Rådet för religionsärenden visar slutligen med all önskvärd tydlighet hur det förhåller sig med tros- och samvetsfrihet liksom med skilsmässan mellan kyrka och stat i Sovjetunionen. Det är den dystra bilden av en nästan total statskontroll, där bara starka personligheter vågar utveckla ett minimum av självständigt initiativ.

Trots detta utfärdar rapporten oavsiktligt ett gott vitsord åt flertalet biskopar och präster när den om dessa intygar att de ännu alltjämt kämpar för religionens intressen och sin kyrka oavsett statstvånget. Regimens företrädare ser där också idag ännu en allt större fara. Det vill säga, ännu lever den ryska ortodoxa kyrkan, alla förföljelser till trots.

Och slutligen får man inte förbise att den aktuella rapporten utgör en redovisning som har tendens att försköna egna framgångar och insatser. Det betyder ju att kyrkans situation snarare taxeras som sämre än den i själva verket är. När det talas om präster som döper i hemlighet för att undanhålla statskontrollen antalet döpta och skydda föräldrarna från repressalier, så medges ju därmed att man själv inte lyckas få veta allt genom ständigt spionage.

Vilken apparat det behövs i Sovjetunionen för att hålla kyrkan i schack! Är detta inte ett fattigdomsbevis för kommunisternas vidkommande?