Har man någonting att se fram emot?

Det var rubriken på en artikel om gymnasiets livsfrågor av Eva Block i Signum nr 5, 1980. Jag har med intresse tagit del av artikeln och de livsfrågor, som tas upp i den. Det är alltid spännande att möta unga människors tankar om livsfrågor och deras ofta förbluffande träffsäkra och ordknappa iakttagelser av verkligheten. Samtidigt kan det vara väldigt svårt att tolka dem. Det är inte alltid nakna och oförfalskade bilder av verkligheten man serveras. Mitt i allt det äkta och spontana finns ofta insprängda precis samma klischeer, myter och förenklingar som vi vuxna är så bra på. Det blir därför ofta en förvirrande blandning av självständiga iakttagelser och övertagna fördomar. Förvirrande, därför att man inte kan vara säker på att man inte själv är den som är aningslös eller okritisk i en viss situation. De livsfrågor, som tas upp i artikeln är intressanta också genom det, som inte kommer fram i dem. Det verkar att finnas vissa perspektiv och synsätt på tillvaron, som är på något sätt otänkbara i Sverige, både bland ungdomar och vuxna.

Oförmågan att uppleva tillvarons gråtoner

Jag tänker först och främst på vår benägenhet att se allting i svart och vitt, vår oförmåga att inse att allt som inte är helt och hållet bra fördenskull måste vara helt och hållet förkastligt. Inom det politiska livet är den känd som förbudsliberalismen: om man kan påvisa att något som människorna ägnar sig åt har olyckliga följdverkningar på ett eller annat sätt kan man yrka på att verksamheten ifråga skall förbjudas oavsett om det gäller något som objektivt sett är mycket skadligt eller bara något man helt subjektivt tycker illa om. I gymnasisternas livsfrågor tycker jag mig se samma mekanism i funktion i den här livsfrågan ur artikeln: ”De vet att världen har livsmedelskris samtidigt som de ratar fisken på skolbespisningen.” Säkert vet de också att det ute på många skolgårdar, kanske också på deras egen, förekommer att langare erbjuder skolbarnen gratis knark för att göra dem beroende så att de senare får sälja till dem. Visst skulle det vara en vacker gest av solidaritet om skolbarnen åt sin fisk och tänkte på de svältande miljonerna. Men den kan knappast jämföras med den omedelbara minskningen av mänskligt lidande i deras egen närmaste omgivning som skulle bli följden om langarna effektivt kunde hindras från sin verksamhet. Är det verkligen möjligt att granden i deras egna ögon hindrar dem att se bjälken i ögat på deras knarklangande broder? Är det bara två sorters människor tänkbara: de helt exemplariska (som det inte finns så många av i sinnevärlden) och så resten?

Kritisk inställning till medmänniskorna

Jag skulle vilja efterlysa en syn på människan som förmår att klarsynt se människan sådan hon är med alla sina brister och ändå ställa in denna syn på henne i ett sammanhang som kan kasta ett försonande ljus över henne, ett ljus som låter henne framträda på ett sådant sätt att man fylls av ömhet, förståelse och en smula humor så att vi kan börja trivas bättre med varann. Var finns den livsvisdom, den mänskliga klokheten, den generationernas samlade erfarenhet som skulle kunna ge oss en sådan bild av våra medmänniskor och oss själva? Engelsmännen har den tydligen i rikt mått och kan också förmedla en hel del av den genom sin TV-teater.

Utan en sådan syn på människan tror jag det blir orimligt svårt att övertyga sig själv och andra om att vi mitt i all vår ofullkomlighet ändå har ett oändligt värde (som man kan ta till sig, som man kan se hos andra och som skulle kunna ge oss en aning om hur Gud kan älska syndare).

Med litet fantasi och inlevelseförmåga kan man hitta så mycket att tycka om och beundra också hos människor, som på många sätt är bristfälliga, och man kan göra det utan att på något sätt förneka eller vägra att se dessa brister. Det är någonting helt annat än att med den svenska jämlikhetsideologin sanningslöst hävda att alla skillnader mellan människor antingen är skenbara eller utan betydelse. När man upptäcker att människor inte bara är bristfälliga utan också bär på stora, ofta dolda resurser och möjligheter fylls man med ett hopp och ett tålamod, som står i skarp kontrast till den kombination av misströstan och otålig handlingsiver som Eva Block beskriver: ”Kan man nu som privatperson långt borta från samhällsplaneringens och inflytandets korridorer göra mer än att konstatera och beklaga? Rår man på sådana stora spöken som materialism . . ?” Man kan inte behandla alla tilltrasslade knutar man hittar som om det gällde ett nytt möte mellan Alexander den Store och den gordiska knuten.

Ta vara på människors engagemang!

Exempel: en person jag känner skulle göra en semesterresa till utlandet. Han ville passa på att besöka en del företag i den bransch där han arbetar för att få en inblick i sina utländska kollegers arbetssituation. En sådan ambition borde ju vara naturlig för hans arbetsgivare att understödja. Han bad därför om hjälp med introduktionsbrev, som skulle kunna underlätta för honom att få kontakter på de företag han tänkte besöka. (Sådana introduktionsbrev var det vanligt att anställda fick med sig i samband med resor i tjänsten). Han fick avslag på sin begäran med motiveringen att ”Du gör ju den här resan på eget initiativ så därför får du sköta dina kontakter själv”. Till saken hör möjligen att den här arbetsgivaren inte tillhör vad man brukar kalla den konkurrensutsatta delen av näringslivet. Annars tror jag att jag har beskrivit en inställning, som är rätt typisk för vårt sätt att reagera inför det intresse människor visar. Vi ser på det som det vore en lustig personlig egenhet som det inte finns någon anledning att fästa avseende vid. Jag kommer att tänka på en skämtteckning med den här texten: ”Om jag grips av arbetslust så sätter jag mig i ett hörn och väntar tills det går över.” Det är tydligen vad vi förväntar oss att människor ska göra med sitt engagemang. På vissa högre utbildningar diskuterar man att införa lottning som urvalsförfarande. På så sätt tar man ifrån studenterna den möjlighet de har att påverka sitt framtida öde: att plugga för att få så bra betyg att man kommer in. En passiv och fatalistisk inställning till den egna framtiden har blivit naturlig.

Konkurrensen – vill vi eller vill vi inte ha den?

Ett ständigt återkommande tema i alla debatter om livskvalitet är den konkurrensmentalitet som råder i samhället och som främjas genom det betygssystem, som f.n. används i skolan. (Att människor konkurrerar med sitt utseende, sina kläder, ägodelar och snart sagt allt som kan få andra att känna sig obetydliga – det förtigs däremot i stort sett). Inställningen tycks vara väldigt kluven – å ena sidan vill man ha bort konkurrensen, å andra sidan är man märkvärdigt fast besluten att låta andra ta första steget. En undersökning som presenterades i TV 2:s Rapport nyligen hävdade att bland de egenskaper som Medelsvensson är minst intresserad av att se hos sig själv var: frikostig, samarbetsvillig och flitig. Själv har jag förundrats över hur olika värdering människor kan ha av en sådan egenskap som hjälpsamhet. Det är tydligt att det har blivit en i hög grad kontroversiell egenskap! Under sådana förhållanden måste det vara svårt att komma tillrätta med konkurrensmentaliteten i samhället, eller att ens föra en öppen och ärlig diskussion om den. Jag skulle ändå vilja peka på en egendomlig ensidighet i debatten:

Jag har nyligen varit på besök i konkurrensens förlovade hemland USA. Något som gjorde starkt intryck på mig var det servicesinne och den hjälpsamhet som jag mötte överallt. Många gånger kunde det innan jag visste ordet av dyka upp en människa som vänligt undrande: ”Can I help you?” (en standardfras, javisst, men vilken trevlig sådan!) Eftersom jag tydligtvis är för blåögd och aningslös för att genomskåda den mångomtalade amerikanska ytligheten fick jag en känsla av att vara betydelsefull, ja rentav omtyckt. Naturligtvis inser jag att åtminstone en del av förklaringen till all denna vänlighet är den hårda konkurrensen: den som inte visar den vänlighet och hjälpsamhet som kunderna är vana vid kan inte vara säker på att få behålla sitt jobb.

Här hemma verkar en hel del av de människor, som jobbar i serviceyrken att uppleva en viss motvilja mot en alltför långt gående hjälpsamhet. Man ”håller på sig” på något egendomligt sätt. Som om det skulle vara att bjuda ut sig om man var vänlig! När man kommer som kund eller patient känner man sig obetydlig, besvärlig och utlämnad. Visst är det i sin ordning att människor i serviceyrken kan känna sig tryggare för sin anställning även utan att behöva stå på tå för kunderna/patienterna. Men som kund/patient har man också behov av tryggheten att veta att man inte kan bli behandlad hur som helst.

I ett samhälle där man har börjat ifrågasätta det värdefulla både i att unga människor skaffar sig en yrkesutbildning och i att de vill använda sitt kunnande för att hjälpa andra, i ett sådant samhälle måste det i längden bli svårt att vara människa. Vart har generositeten tagit vägen?

Frågan är om inte just generositeten är något som avtagit starkt på senare tid. I USA såg jag mer av generositet hos människor, som haft personlig framgång i något avseende. Det var vanligt att man förklarade sin framgång med att hänvisa till det arbete man lagt ned. Det är ju möjligt att det bara är något man ofta säger utan att mena så särskilt mycket med. Men det är trots allt uttryck för en generös inställning eftersom man samtidigt uppmuntrar andra att försöka göra om samma sak enligt principen ”Kan han så kan jag.” Berättelserna om andras framgång blir till berättelser om en värld full av möjligheter.

Här hemma är vi mer benägna att hålla fast vid den image av outgrundlig medfödd fallenhet som så lätt bildas kring en person, som haft framgång, särskilt när framgången uppmärksammas i massmedia. Tanken att någon annan, t.ex. man själv, skulle kunna nå lika långt om man bara försökte – den tanken tycks inte ligga nära tillhands för oss. Berättelserna om andras framgång blir hos oss till berättelser om hur dumma och odugliga vi själva är. Vår jämlikhetsideologi verkar inte vara uttryck för någon djupare övertygelse om att alla verkligen är jämlika. Snarare verkar den att vara en försvarsmekanism som vi tar till mot en verklighet som vi inte orkar med.

Sammanfattningsvis tycker jag det verkar som om vi flyr mer och mer från verkligheten. Vi tycks bli allt mer ovilliga att se verkligheten sådan den är och att kalla saker och ting vid deras rätta namn. Men vart flyr vi? Inte in i någon vacker drömvärld, därtill är vi alltför ”realistiska”. Vi har berövat oss själva både den trygghet som en fast förankring i verkligheten skulle kunna ge och den stimulans som vackra drömmar skulle kunna ge. Vem är road av denna dumma lek? Hur säger man ”Fritt fram!” så att vi kan övergå till ett meningsfullare sätt att leva?