Hans Urs von Balthasar

Den tolfte augusti i år fyllde Hans Urs von Balthasar i Basel 75 år. Han kan utan tvekan anses vara en av vår tids främsta katolska teologer. Hans verk bär inte bara prägeln av en ovanlig litterär kvalité – något som avsevärt försvårar deras översättning till främmande språk. Bara enstaka smärre artiklar har därför översatts till svenska (av Birgit Markström). Han har skrivit filosofiska och litteraturkritiska verk. Hans första stora publikation i tre band var en filosofisk idéhistoria om 1900-talets tyska litteratur (Apokalypse der deutschen Seele, 1937-1939). Han är en utomordentlig översättare och kommentator inte bara av en modern fransk litteratur och poesi (Peguy, Claudel, Bernanos) utan också av öster- och västerländska kyrkofäder (bl.a. Irenaeus, Augustinus) och av skolastiska verk (Richard av S:t Victor). Samtidigt driver han Johannesförlaget, Einsiedeln, och dess uppmärksammade publikationer. Han är en djupgående andlig skribent och hagiograf som tillsammans med Adrienne von Speyr har grundat ett e.k. sekularinstitut. Men djupast sett är han i hela denna mångfald helt och hållet teolog. Som sådan har han skrivit minutiösa detaljundersökningar om enskilda kyrkofäder (Origenes, Maximus Confessor, Gregorius av Nyssa) och om nästan förbisedda delar av Thomas av Aquinos Summa theologica. Men trots att han är medlem i den internationella teologkommissionen i Rom passar han knappast in i vår tids teologiska schema. Hans senaste syntes – en stor trilogi: ”Härlighet – Theodramatik – Teologisk logik”, vars nionde band väntas under hösten, spränger djärvt alla sedvanliga teologiska mönster.

Var kan Balthasar placeras i dagens teologiska landskap?’

En ”konservativ” teolog?

De som känner von Balthasar bara ur hans smärre ”stridsskrifter” och polemiska inlägg är kanske benägna att inordna honom under den konservativa falangen bland dagens teologer. Spydigt tar han ofta ställning mot vissa efterkonciliära tvetydligheter och ”trender” i kyrkan som enligt hans åsikt uppmjukar den kristna tron: exempelvis inriktningen på bibeln under åsidosättande av den efterföljande teologiska traditionen, inriktningen på liturgin, om den nöjer sig med ett slags ”liturgism” eller en liturgisk njutning; ekumeniken om den bedrivs på bekostnad av trons substans eller nivelleras till kyrkopolitik eller en världslig horisontalism i skiftande tappning. ”Der Ernstfall des Glaubens”, dvs. tron när den blir allvar, står hos honom främst. Dessutom kan han i omstridda frågor stå i skarp kontrast mot vissa ”progressiva” eller ”kritiska” strömningar när de exempelvis talar om äktenskap för någon tid, präst- och ordensliv för någon tid etc. Slutligen ligger källorna för hans teologiska tänkande vid sidan av den heliga Skrift främst hos kyrkofäderna och kyrkans stora andliga mästare under århundradenas lopp, som återspeglar Gamla och Nya testamentets ”verkningshistoria”. Utifrån dessa ”källor” griper han sig an med dagens teologiska frågor. Trots hans omfattande kunskap i modern idéhistoria förebrår man honom ibland en brist på förståelse för den aktuella problematiken.

Vi återkommer nedan till denna fråga om den teologiska karakteristiken av Balthasar. Men redan här bör påpekas att han tillsammans med de Lubac, Congar, Danielou, bröderna Rahner och andra långt före Vaticanum II och just i anknytning till den stora kyrkliga traditionen har befriat den katolska teologin från ett ödesdigert nyskolastiskt ”två-vånings-tänkande” med dess dualism mellan natur och nåd, uppenbarelse och historia och med dess negativa konsekvenser för förhållandet mellan kyrkan och världen. Den gången ådrog sig dessa teologer inte ringa kritik från kyrkans läroämbete.

På spaning efter ”trons fullhet” i den konkreta kyrkan

Utan tvekan träffas här en grundläggande tanke i Balthasars teologi. Han uppfattar det ”katolska” inte som en trångbröstad konfessionell avgränsning utan som en öppenhet för och en integrering av allt som Guds människoblivna kärlek har begåvat oss med. Betecknande nog har han två gånger översatt de Lubacs betydande bok Catholicisme (1938) som har blivit för honom och många andra ett av vår tids grundläggande teologiska verk.

Denna Guds omfattande och integrerande kärlek visar sig konkret i den Korsfäste som förblir kyrkans – även den synliga kyrkans – egentliga ”kriterium”. När den enskilde alltså vill ha del i denna Kristi kärleks konkreta universalitet måste han låta sig gripas i hela sin existens av den korsfäste och samtidigt bejaka dennes förmedling i den konkreta kyrkan som bär den korsfästes paradoxala prägel av Guds andes universalitet i den konkreta formen av ett ”fattigt” mottagande och vidareskänkande.

En andlig och existentiell teologi

När man läser Balthasars skrifter tar man särskilt intryck av – vid sidan av deras ofta högst originella perspektiv – hur de präglas av en djup teologisk andlighet. Teologi skall visst vara en vetenskaplig disciplin – också. Men samtidigt har den väsentligen att göra med kristen spiritualitet. B:s uppsats från 1948 om ”Teologi och helighet” med dess krav att teologin återigen borde bli förutom en ”sittande teologi” en ”teologi på knä” har blivit berömd. Han konstaterar där: ”Å ena sidan finns det en traditionell dogmatik som ofta är ben utan kött. Å andra sidan finns hela den fromma uppbyggelse-litteraturen: kött utan ben därigenom att den förmedlar en föda utan verklig substans.”

Just därför är Balthasars andliga teologi samtidigt högst existentiell. Genom Ignatius av Loyolas Andliga övningar ägde en egendomlig vändning rum i hans liv. Han kände, såsom han senare skrev, ”att Guds goda hand hade gripit honom såsom förr profeten Habakuk med hans skål (tillägget till Daniel, 3:33-39) och kallat honom till ett sant liv i Kristi efterföljelse.” Sedan dess har två begrepp blivit väsentliga för hans teologi: ”sändning” och ”att leva i en insats för Gud”. I Guds drama som utspelas här på jorden (theo-drama) har var och en sin kallelse och sin plats. Inte i ett eget planerande utan sist och slutligen i ett lyssnande på Guds ord som har uppenbarat sig i Kristus och hans kors; och i ett ”val” av Guds vilja och kallelse skall han fullborda sin livsuppgift och verka för Guds rike här i världen. Onekligen ligger här en grundläggande inspiration i hela Balthasar teologi.

Mångfaldiga inflytanden

Här är inte tillfälle att närmare gå in på de mångfaldiga inflytanden från olika håll som har satt sina spår i Balthasars teologi. Erik Przywara (1889-1972), religionsfilosofen och teologen i München, har enligt B:s egen utsaga varit hans ”oförglömlige vägvisare”. Przywaras Analogia entis har visat honom vägen ut ur ett allt för trångt neoskolastiskt tänkande och låtit honom söka nya infallsvinklar till en syntes mellan filosofi och teologi. Inte mindre viktiga för B. har varit hans samtal under nästan tre årtionden med den reformerte teologen Karl Barth (1886-1968). Med dennes ”kristocentriska” teologi kände han sig trots väsentliga reservationer djupt besläktad. Ännu mer avgörande impulser fick han dock under sina studieår av Henri de Lubac (född 1896) i Lyon. Där fann han det som man kunde kalla hans ”teologiska hemvist”. Där hittade han kyrkofädernas värld med deras fyrfaldiga tolkning av Skriften. I synnerhet fick de Lubac en avgörande betydelse för B:s teologiska kyrkosyn med dess petrinska och marianska element. Slutligen fick sammanträffandet med Adrienne von Speyr (19021967) stor betydelse för B. Enligt hans egen utsaga ”visade hon honom den fullbordande vägen från Ignatius till Johannes”. I Balthasars Mysterium paschale intar sedan dess – inspirerad av A.v.Sp. – Kristi nedstigande till dödsriket en allt mera framträdande plats i frälsningsteologin.

Betydelse och problem

I Hans Urs von Balthasars teologi förenar sig på ett sällsynt sätt en i ordets bästa bemärkelse konstnärlig och litterär intuition med en inträngande teologisk reflexion i stora perspektiv. Samtidigt stöder sig denna reflexion på ett omfattande underlag ur dagens exegetiska forskning, ur egna patristiska studier och ur en häpnadsväckande kännedom om filosofisk och teologisk tradition och idéhistoria. Om man bortser från vissa polemiska inslag präglas denna teologi av ett mediterande drag – något som förvisso inte hindrar noggranna och skarpsynta analyser.

Man kan förvåna sig över detta slags teologi som spränger eljest vedertagna mönster på ett så påtagligt sätt. Vem annars skulle exempelvis ha vågat skriva en ”teologisk estetik” i fem band (”Härlighet’) som första del av den stora trilogin som redan har omtalats? Men den som ger sig mödan att tränga in i B:s verk belönas med en ovanlig rikedom av teologiska och andliga aspekter.

Visst kan man instämma i hans grundläggande intentioner och teologiska ansatspunkter utan att man samtidigt behöver gilla alla hans konkreta tillämpningar och konklusioner. Kanske står hos honom Guds kärlek i dess universella fullhet så starkt i förgrunden att den konkreta kyrkan (som förmedlar denna kärlek) med alla hennes konkreta mänskligt-syndiga problem inte på lika sätt kommer till sin rätt. Så kan B:s teologi ge intryck av, att allt det mänskligt och syndigt konkreta – även i kyrkan – alltför snabbt och oförmedlat upphöjs till en teologisk och andlig sfär.

Allt detta hindrar inte att Balthasar på sitt sätt i dagens katolska teologi har blivit en inspirerande personlighet av ovanligt format vars inflytande – åtminstone i dess grundläggande impulser – sannolikt kommer att bli ännu större i framtiden.

Människan är skapad inte till förnöjsamhet utan till att dö från sig själv och med Kristus äga allt.

Guds kärlek är det oupphinneliga större, den har ingen annan grund än sig själv och börjar alltid tidigare och når längre än jag någonsin kan tänka eller föreställa mig. Därför måste jag alltid till min egen begränsning foga ett OCH. Vad jag då kan lägga till, det är av evighet redan tillagt av Guds kärlek.

Bara den som följer kyrkan kan vara säker på att han inte i sin Kristuslydnad helt enkelt följer sin självklokhet.

Hans Urs von Balthasar

Not

l Jfr det representativa texturvalet ur Balthasars verk som nyligen utkommit In der Fulle des Glaubens. Hans Urs von Balthasar-Lesebuch. Herausgeg.v.Medard Kehl och Werner Löser, Freiburg i.Br.1980. I en utmärkt inledning presenteras Balthasars liv och verk i en syntetisk sammanfattning.