Brev från betongbunker

22 september 75

Min älskade hustru,

Inget brev från dig i morse. Du missade mig än en gång. Dina brev utövar det närvarandes tjusning. Jag känner dina gester, ditt leende, din blick, dina ord. Stilen är din hand, det sympatiska sättet (nästan barnsligt) som du håller pennan på och som förresten Yacine har efter dig, tror jag. Dina brev, det är en fest. Men det gör ingenting. Din närvaro är ingen pjäs som spelas för mig. Jag har så många sätt att vara hos dig.

Den här morgonen, jag skriver på morgonen (dörren står öppen, en vacker solkatt på muren, slammer från fängelset, kamrater som kommer och går), murarna är genomskinliga, världen, världen av broderlighet, av skogen på marsch, av bördigt arbete, allt ligger inom räckhåll. Exilen får något heligt över sig: det finns ingen ensamhet, hjärtat är fullt av alla möten. Jag har för övrigt blivit uppmärksam på fängelselivets faror. Grunden heter nötning:

otaliga små upprepade doser, berövande, förväntning, transporter, återkommande raserianfall, tystnad och åter tystnad, osv . . . Målet är infantilisering, utbildandet av mekanismer som mer och mer skall likna ett dresserat djurs beteende. Låsa, låsa upp, använda spottkoppen på fasta tider, en timme att se på solen, en timme, vad säger jag, en kvart i veckan, att vara lycklig, att vara människa med fötterna på jorden. Hur mycket barnsligheter har inte krossats mot min vaksamhets, vår vaksamhets klippa.

Jag har förstått att det är systemet i sig som blir första offret för sitt målmedvetna nit. Du skulle se alla som går ut och in, denna vansinniga organisation, dess uniformer, denna arsenal nära nog, denna koloss av pappersluntor och cement, du skulle inte kunna hålla dig för skratt. Vilken anakronism. Vem är fånge hos vem?

Ur ett brev från Abdellatif Laabi, tidskriftsredaktör i Marocko, fängslad 1972 för ”brott mot statens säkerhet” och dömd till tio års internering.