Amnesty International

”Jag har varit vittne till den tillfredställelse som vissa … känner när de plågar fångar. Jag har till och med sett den njutning som de känner när det hela slutar i offrets död … I princip är tortyrens syfte att framtvinga bekännelser. Genom att använda vissa metoder och genom användarnas allmänna hållning blir det enligt min uppfattning så att torterarna försummar att beakta syftet eller förlorar detta ur sikte. De torterar blott för sitt nöjes skull och använder tortyr som njutningsmedel.”

Det återgivna vittnesmålet – liksom många andra av samma sort, vilka går ut genom de allmänna nyhetsförmedlingarna – förklarar varför rörelser till försvar för de mänskliga rättigheterna har vunnit sådan framgång i den internationella opinionsbildningen. Dessa rörelser blir städse fler och alltmer handlingskraftiga. Amnesty International – stundom förkortad med AI – är en bland många av de organisationer som står upp till försvar för de mänskliga rättigheterna. Det är organisationer, som i den enskildes handlingsberedskap och handlingsvilja, ser den bästa garantin för allas rätt.

Om man ser till Amnesty Internationals snabba växt och kraftiga genomslag så är man benägen att tillerkänna rörelsen en särställning. Rörelsen hår för många blivit något av en härold i världen vad gäller de mänskliga rättigheterna. Några siffror kan förklara de något överdrivna föreställningarna om Amnesty Internationals betydelse, föreställningar som medlemmarna själva är de första att ta avstånd från.

Rörelsen grundades 1961 och räknade redan efter ett år 70 adoptionsgrupper fördelade på sju länder. Grupper med uppgift att ta sig an åsiktsfångar i andra länder. Dessa sju länder var Australien, Förenta staterna, Irland, Norge, Schweiz, Storbritannien och Sverige.

Aderton år senare – vid slutet av 1979 – fanns Amnesty International i 125 länder och räknade 125 000 medlemmar. 138 länder fanns det nationella sektioner vilka tillhopa samlade 2 200 adoptionsgrupper. I ytterligare 87 länder fanns det individuella amnestymedlemmar, fördelade på jordens alla världsdelar.

Den franska sektionen av Amnesty International grundades 1971 och räknar idag 20 000 medlemmar samt 280 adoptionsgrupper. 3 000 personer utöver sektionens medlemmar prenumererar på dess tidskrift Chronique.

Siffror som dessa har föga att ge om man inte också betänker rörelsens inflytande utanför de egna leden. Nyhetsorganen brukar ge rörelsens kampanjer och rapporter stort utrymme och lägga vikt vid dess meddelanden. Allmänheten hyser stor aktning för Amnesty International, också en vikt att lägga i vågskålen när man vill bedöma organisationens inflytande. Att rörelsen 1977 fick Nobels Fredspris och året därpå Förenta Nationernas pris för de mänskliga rättigheternas värn ses mer som erkännande än som resultat och belöningar.

Detta sammanträffande av faktiska omständigheter och en del mer svårfångade – av envar subjektivt uppfattade – förhållanden är den grund som Amnestys verksamhet bygger på. Det är faktorer som är nödvändiga för rörelsens framgångar. Det rör sig om en verksamhet vari det väsentliga ligger i det intryck man gör på en internationell opinion. Amnesty Internationals rapport om morden på skoleleverna i Bangui, Centralafrikanska kejsardömet, bidrog till avsättningen av kejsar Bokassa. Det ges sålunda till och med exempel på att Amnesty International bidrager till eller orsakar en regims fall.

Amnestys dragningskraft återspeglar den fruktan, som många känner för våld mot den enskilde som utövas av statsmakten. Men framför allt grundar sig Amnestys dragningskraft på de grundläggande principer som har medfört rörelsens uppkomst och som har styrt dess öden och handlande.

Amnesty har blivit mest känt i samband med det våld som rörelsen angriper. Rörelsen har blivit känd genom sina kampanjer och genom de medel som den brukar för sina syften och mindre har sagts om de principer som ligger till grund och som ger rörelsen dess stadga. Principer som ger rörelsen handlingskraft.

I det följande skall ett försök göras att ge en bild av Amnesty Internationals ideologiska grund – förvisso svårare att beskriva än de missförhållanden som rörelsen angriper – och av de hinder som försvårar rörelsens arbete.

Må rättvisa skipas

Principerna för Amnesty Internationals interventioner är de mest kända. Dessa är rättvisans företräde framför andra hänsyn och iden om att rätten är något allmängiltigt, samt att den har så bestämts och erkänts av Förenta Nationernas medlemmar. En annan princip är att Amnestys ärende är helt och hållet humanitärt. Man håller benhårt på att den som inte själv har begått brott, utövat eller manat till våld men likväl hålls i fängelse, för sina åsikters eller sitt ursprungs skull, därigenom utsätts för ett angrepp på sin mänskliga värdighet, sådan denna tydligt har blivit definierad i de texter, som tillsammans bildar den internationellt erkända rätten. Men det är mindre det förhållandet att det är denna internationellt erkända rätt som kränks än det enskilda offrets situation som manar organisationen till handling. Det är inte frågan om att ta parti mot det system som förtryckarna representerar. Det gäller att försöka vara offren till någon nytta. Man vill försöka få de fångna fria eller lindra deras lott. Man är ute efter att få deras rätt respekterad och inte för att bekämpa dem som fängslar, plågar och dömer.

Denna distinktion kan synas vara subtil, kanske till och med skadlig. Den är likväl av synnerligen stor betydelse. För att kunna tjäna sin uppgift att begära att de orättfärdigt fängslade skall sättas på fri fot och att fångarnas villkor skall lindras är det en bjudande sak för Amnesty att begränsa sina krav till att blott gälla att rättvisa må skipas. Detta och intet annat. Denna hållning är nödvändig för att inte Amnesty skall bli en helt vanlig oppositionell politisk rörelse. Endast utförda gärningar föranleder rörelsens klander. Man lämnar i övrigt uppgiften att ta ställning till regimers och människors ansvar åt andra, politiska organ eller allmänt och speciellt ideella institutioner.

Försvaret av de mänskliga rättigheterna – en uppgift för envar

Amnesty International är organiserat på så sätt att rörelsen skall vara tillförsäkrad det oberoende, som är nödvändigt för verksamheten. Vidare vill man att de rättigheter som man kämpar för också skall gälla inom den egna organisationen.

Dessa krav har fått till följd att man måste försöka klara sig utan stöd från statsmakterna. I detta ligger betydligt mer än en följd av att Amnesty är en organisation som har kommit till genom enskilda initiativ och att det rör sig om en sammanslutning av enskilda människor. Amnestys ställning som utomstatlig organisation tillhör dess väsen. Oberoendet är någonting nödvändigt för att allmänheten skall kunna skänka tilltro till Amnestys uppsåt och gärningar. Det är frågan om den självständighet som är nödvändig för att man inte skall komma i lägen då hänsyn till statsnyttan i visst land kan komma att tas. Att Amnesty rent juridiskt är en från alla regeringar fristående organisation betyder ej att man har avsvurit sig alla tillfällen till inflytande genom att vara med i offentliga organisationer. Inom Förenta Nationerna – exempelvis hos Ekonomiska och Sociala Rådet – har man ställning som konsultativ organisation.

På samma sätt gäller för rörelsens medlemmar en plikt att ta ställning. Man måste villkorslöst stå upp till de mänskliga rättigheternas värn. Dessa skall alltid hävdas oberoende av vilken religion eller politik som medlemmen bekänner sig till. Likaså skall dessa rättigheter hävdas utan att man sneglar på vad som kan vara god ton inom andra organisationer, som den enskilde amnestymedlemmen själv råkar vara medlem i.

Inom rörelsen är rätten att fatta beslut vitt delegerad, informationsbehandlingen är centraliserad samt handling och aktion däremot decentraliserad till nationella sektioner och till enskilda grupper. Det gäller att vidmakthålla anhängarnas hängivenhet för saken och behålla den enskildes möjlighet till att handla i rörelsens syfte. Allt detta medan man ser till att rörelsens enhetlighet och objektiva målsättningar ej råkar i fara. De principer som finns tolkar en vilja att garantera den anda, som från början har präglat rörelsen. I mångt och mycket är dessa principer bräckliga garantier, ty problemen är många i den alltmer växande organisationen. Problemen finns både på gräsrotsnivå och i organisationens topp. Organisationens operationella struktur motsvaras av en representativ struktur. De båda strukturerna är nära sammanlänkade. Organisationens centrum ligger geografiskt i London där dess internationella sekretariat befinner sig.

Till den operationella strukturen hör exempelvis ländergrupper eller på särskilda frågor specialiserade grupper samt det internationella sekretariatet. Till den representativa strukturen hör bl a de nationella sektionernas årsmöten och sektionernas styrelse samt – Amnestys styrelse – den internationella verkställande kommittén, vilken av praktiska skäl brukar sammanträda i London.

Det räcker med att ögna igenom Chronique – den franska sektionens organ – för att förstå att den allmänna diskussionen inom rörelsen är en viktig inspirationskälla för utvecklingen av rörelsens tankar och ideologi. Denna allmänna debatt inom rörelsen ger eko på varje beslutsnivå.

Rent allmänt anser man, att om det nu är så att frågan om de mänskliga rättigheterna angår alla så är det också så att envar skall ha möjlighet att aktivt vara med och försvara dem. Specialkunskaper är i princip obehövliga även om man erkänner att experter och personer, som sitter inne med lite större insikter än vad som brukar stå gemene man till buds, måste göra en insats vid informationsbehandlingen för att bana väg för rörelsens aktion. Man behöver av denna anledning anställda personer som har eller som efter hand förvärvar ett professionellt kunnande inom rörelsens verksamhetsfält. De anställdas löner är låga och det skall till en hel del hängivenhet för att få någon att ta anställning i rörelsens tjänst.

Finansieringen är ordnad på så sätt att rörelsens trovärdighet ej skall råka i fara. Rörelsen finansieras genom insamlingar bland’ medlemmar och sympatisörer samt genom fastställda medlemsavgifter. Inom rörelsen tillämpas en mycket sträng finanskontroll och de reviderade räkenskaperna är offentliga. Varje bidrag eller gåva till någon verksamhetsgren och som uppgår till mer än 5% av denna grens årsbudget skall underställas generalsekreterarens och finansdirektörens godkännande. För att ett sådant bidrag skall tålas måste givaren – organisation, offentligt organ eller enskild – förbinda sig att avstå från varje anspråk på medbestämmande hur gåvan skall användas inom Amnesty. Sådana gåvor får endast användas för rörelsens hjälpverksamhet och aldrig för att finansiera dess stående organisation.

Medlen anpassas efter syftet

Det speciella med Amnesty International kan enklast exemplifieras med de grundsatser som styr rörelsens aktioner. Rörelsens grundare förstod att till känslan för vad som är rätt och rättvist foga omsorg för effektivitet och sinne för vad som är möjligt.

I motsats till vad folk i allmänhet tror så sysselsätter sig inte Amnesty med rättigheter i största allmänhet. Många sådana uppgifter faller också på andra organisationer. Rörelsens syfte är begränsat och påtagligt. Man vill kämpa för att återge politiska fångar friheten. Man vill att åsiktsfångarna skall ges amnesti och att de skall slippa straff. Man vill avskaffa grymma straff, misshandel och förnedrande behandling av fångar.

Att Amnesty begränsar sin uppgift till ett noga bestämt område ger en god del av förklaringen till varför rörelsen är inflytelserik.

I Amnestys stadga bestäms begreppet åsiktsfånge som ”personer som hålls i fängelse eller häkte, som har berövats sin personliga frihet eller som är utsatta för annat fysiskt tvång på grund av sin politiska eller religiösa övertygelse eller av annat samvetsskäl, eller därför att de tillhör viss folkgrupp, visst kön, har viss hudfärg eller hör till viss språkgrupp; dock endast under förutsättning att ifrågavarande personer ej själva har brukat våld eller manat andra att bruka våld”.

När man bemödar sig om att visa, att FN:s deklaration rörande de mänskliga rättigheterna kränks i vad gäller en viss bestämd kategori, vinner man i slagkraft. Man kan mobilisera sina medlemmar och den allmänna opinionen mot ett konkret mål. Man håller sig undan de ideologiska grälen om hur juridiska texter och omständigheterna kring våldets verklighet skall tolkas. Den omständigheten att vissa rättigheter särskilt utförligt behandlas i FN-deklarationens artiklar (artiklarna 3-21) innebär inte ett avsteg från principen att alla mänskliga rättigheter i lika mått stöds av deklarationen. Den som vill komma åt Amnestys grundsatser måste först angripa de internationellt vedertagna dokument som rörelsen hänvisar till. Man måste i så fall också ifrågasätta FN och dess generalförsamling och även den politik som förs av de länder som är medlemmar av världsorganisationen. En sådan diskussion – vari Amnestys verksamhet angrips – är mer vanlig än man kanske är benägen att tro. Den motdiskuterande parten vill gärna se att tillämpningen av FN-deklarationen försvåras och använder sig då bl a av debattmetoden. En debatt av detta slag har förts med Filippinernas regering, som gärna försvarar sina våldsdåd med att den måste skaffa folket bröd. Man säger att man måste rangordna – först bröd, sedan frihet.

Amnesty International använder sig av metoden att tilltala och samtala med vanligt folk i berörda länder. Man använder sig inte av förhandlingar eller av sanktioner. Sådant hör till statsmakten och även regeringarna vet av dyster erfarenhet att man ofta röner ringa framgång därmed. Därför används också metoderna sparsamt. Amnesty har varken rätt eller möjlighet att förhandla eller sanktionera. Resurserna saknas. Men man håller sig ännu mer på sin kant än vad resursknappheten bjuder. Man undviker att stödja stater eller organisationer genom gillande uttalanden. Dessa samtal är rörelsens främsta arbetsmetod. Det är brev och telegram från rörelsens aktiva medlemmar till ansvariga politiker i offrets hemland. I dessa meddelanden fäster man uppmärksamheten på det inspärrade offrets villkor och på vad som är bestämt i landets lag och i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Man nöjer sig med att påpeka vad som är gällande rätt och hänvisar därjämte till den starka motvilja som polisens och domstolarnas gärningar har väckt. Att en viss regering utpekas som förbrytare mot egen lag är rörelsens sätt att utöva tryck och försöka vinna gensvar. Det har aldrig slutits någon internationell konvention eller stiftats någon internationellt gällande lag, som lägger hinder i vägen för verksamhet av detta slag. Denna verksamhet räknas inte som inblandning i annan stats inre angelägenheter, förbjuden i folkrätten. Stundom åberopas folkrätten som stöd för kritik mot Amnesty. I folkrätten finns regler om hur de olika staterna skall förhålla sig till varandra. Men denna rätt gäller ej för enskilda individer, som vill intressera sig för vedervärdiga öden som drabbar medmänniskor i andra länder. Folkrätten kan aldrig utgöra hinder mot att någon i annat land åberopar sig på gällande rätt och allmänt antagna regler till stöd för lidande medmänniskor.

Ett av särmärkena hos Amnesty är den påtagliga orienteringen på enskilda människor. Det är enskilda människor som bär upp verksamheten. Det är människor som låter sig igenkännas med sina namn, yrken och nationalitet. Och de kämpar för andra identifierade människors rättigheter. Människor som liksom de har namn, yrke samt nationalitet och som därför urskiljs som bestämda individer. Genom att verksamheten är ett ärende för den enskilde och gäller den enskilde blir den också mycket konkret. Härigenom vinns också ett större inflytande på den allmänna opinionen. Likaså är det lättare att ställa regeringarna till svars för bestämda övergrepp än att mer allmänt klaga över brott mot viktiga principer. Varje aktiv medlem och varje adoptionsgrupp har ansvaret för att följa upp och bevaka ett eller flera fångfall, som rörelsen har registrerat som övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Enligt Amnestys stadgar får medlemmarna inte arbeta med fångfall i sina egna länder. Denna grundsats uppfattas som väsentlig. De mänskliga rättigheterna är något universiellt och de måste bevakas inom en internationell referensram. Därför är det naturligt och logiskt att varje aktion inom Amnesty drivs på det internationella planet. Rent praktiskt kommer också denna grundsats till nytta när det gäller att bevara rörelsens integritet. Genom att medlemmarna inte arbetar för politiska fångar i det egna landet slipper de råka ut för repressalier från den egna regeringen.

Men det finns fler grundsatser för arbetet inom Amnesty. De är väl kända och är betydelsefulla utan att de likväl är av den arten att de ger rörelsen dess särprägel. Dessa grundsatser är respekt för lag och ordning – om vilken det redan har berättats i det föregående – och kravet på sträng opartiskhet.

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna gäller alla och envar oavsett politiskt, ekonomiskt eller socialt system. Amnestys anknytning av sin egen verksamhet till denna deklaration innebär därför att man inte går in och värderar skilda system. Det är deklarationens efterlevnad som man eftersträvar. Strävan till att vara opartisk och inte välja sida har tillskapat en regel om balans i verksamheten när det gäller aktioner. Man måste alltid se till att aktiviteterna balanseras mellan Väst, Öst och alliansfria stater. Även på gruppnivå iakttas denna balans. En grupp som har flera adoptionsfall skall ha dessa fördelade på flera religioner, ideologier och folk. Det förekommer att man bland rörelsens motståndare gör överslag och beräkningar angående arten och inriktningen av dess aktioner. Man är ibland ute efter att försöka visa att verksamheten – trots påståenden om motsatsen – har slagsida åt visst håll. Påfallande är att de som syns vara mest intresserade av beräkningar av detta slag är företrädare för allsköns våldsregimer och deras politiska meningsfränder i andra länder, dessa senare – ofta politiskt och ideologiskt förblindande – i god tro. Sanningen är att Amnesty angriper brott mot FN:s deklaration oavsett var dessa sker och oavsett vilket politiskt och socialt system som råder. När man studerar enskilda aktioner eller vissa slag av aktioner kan det synas som om Amnesty vore särskilt inriktat åt vissa håll. Men den som bedömer saken har i regel ej möjlighet att överblicka hela fältet. Det kan naturligtvis finnas enstaka punkter som kan användas för att väcka tvivel på Amnestys opartiskhet men detta räcker inte för att man skall ha rätt att ifrågasätta att rörelsen besjälas av en ärlig vilja och förmåga till opartiskhet.

Den internationella aktionens svårigheter

Det finns många skäl till att Amnesty Internationals inflytande växer. Fastheten när det gäller att ta fram underlag och valet av argument har stor betydelse. När det gäller att välja vägar parar man fantasifullhet med klokhet och försiktighet. En kärna av gamla medlemmar bidrar med hängivet och ihärdigt arbete till att ge verksamheten stadga. Genom att göra nyktra bedömningar och finna rätta sakuppgifter vinner rörelsen också ökat anseende och av rörelsen förmedlad information vinner tilltro. Vederhäftigheten är den fasta grund varpå hela verksamheten bedrivs.

Att alltid vara vederhäftig är nödvändigt med tanke på den kraft som man behöver sätta till för att gå förbi alla de hinder som läggs i rörelsens väg.

Krängd information

Det besvärligaste av de hinder som ligger i vägen för Amnestys verksamhet är just det som samtidigt är rörelsens viktigaste verkningsmedel. Det är fråga om användning av information som ett motmedel mot vissa regeringars sätt att hantera frågorna om de mänskliga rättigheterna. Linjerna kan verka klara och rediga för Amnestys del men praktiken innehåller allehanda snårigheter och mycket som kanske kan verka lätt i vissa länder – i vilka ett betydande mått av personlig och politisk frihet är medborgarna beskärd – kan vara ytterligt mödosamt i andra.

Låt oss ta Filippinerna som ett exempel på ett land vari Amnesty är antingen okänt eller illa ansett. Detta är föga förvånande. Filippinerna är ett utvecklingsland under diktatur och den vanliga rättskipningen är sedan sju år satt ut spel genom militärt undantagstillstånd. Regimen har monopol på landets press och utländsk press finns endast att tillgå i sparsamt mått. Det finns alltför många hinder för att den inhemska opinionen skall ges rimlig möjlighet att lära känna Amnesty eller andra internationella organisationer och kunna ta reda på dessas verkliga uppsåt och syfte. Den katolska kyrkan har stor betydelse i detta asiatiska land. För Amnestys del tjänar kyrkan som informationskanal som gör att okunnigheten rörande Amnesty inte är total. Det är särskilt de som deltar i kyrkans sociala verksamhet som bidrar med information om vad Amnesty är och vill. Den filippinska regeringens hymlande och hycklande hållning framträder mot bakgrund av samma regerings stora intresse för att deltaga på olika nivåer inom Förenta Nationerna och dess olika organ. FN har bl a till uppgift att värna om att Deklarationen om de mänskliga rättigheterna skall respekteras.

Situationer av det refererade slaget medför alltid negativa följder för Amnesty och utgör hinder för verksamheten. Den regering som sitter vid makten kan spela ut nationell stolthet och ömtålighet i vad angår nyvunnen självständighet mot Amnesty och andra organisationer som har ett kritiskt ärende. Man låter förmoda att Amnesty har förbundit sig med den politiska oppositionen på ett eller annat sätt och är ett hot mot landets självständighet och vill skada regeringens anseende och auktoritet. I konflikten med Amnesty åberopar man sig på statens helgd, den nationella enheten, folkets intresse eller på någon ideologi som man finner vara hotad av Amnestys verksamhet.

Ett imperialistiskt alibi?

Det är tydligt och klart för envar att Amnesty International har fötts och vaggats i några västländer. Detta är till men för rörelsens fortgång i länder tillhörande tredje världen. Man är i dessa länder alltid mycket känslig för sådant som direkt eller indirekt skulle kunna vara en fortsättning på gångna tiders förhatliga imperialism. Västländerna är av historiska skäl alltid föremål för misstroende. Man lagar till en soppa blandad på gamla och nya ogärningar mot tredje världens länder och man vill på ledande håll i dessa länder sällan tillåta en öppen diskussion huruvida misstron till alla delar vilar på saklig grund.

Den omständigheten att Amnesty måste iakttaga stor försiktighet för att inte säga hemlighetsfullhet när organisationen samlar upplysningar rörande politiska fångfall gör att det ofta inte är så särskilt svårt att inför den inhemska opinionen utmåla Amnesty som en mullvadsorganisation som går omkullstörtande krafters ärenden.

Det kan – om man betraktar statistiken över hur Amnestys medlemmar fördelar sig på olika länder i världen – verka som om rörelsens kritiker skulle ha visst fog för sina anmärkningar. 1979 hade Amnesty nationella sektioner i 38 länder. Av dessa länder kan 23 anses som utvecklade industriländer. I ytterligare 87 länder fanns det tillräckligt många medlemmar eller anhängare för att nationella sektioner skulle kunna inrättas om ej gällande lagar effektivt gjorde detta omöjligt. I dessa 87 länder i vilka Amnestys verksamhet med framgång hindras ingår stater av alla sorter. Det rör sig såväl om industriländer av västorienterad typ, om socialistländer och om alliansfria stater med både vilja och förmåga att föra självständig politik.

Det syns vara av stor vikt att Amnesty försöker svara sina kritiker med ytterligare vittnesbörd som bör styrka att rörelsen är verkligt självständig i sitt uppsåt och ej styrd av andra krafter. Men vi måste också ha i minnet att klyftan ej endast är av ideologisk art. Det finns en erkänd klyfta mellan kapitalistiska demokratier och socialistiska demokratier. Man skiljer mellan högerdiktaturer och vänsterdiktaturer. Dessa skillnader har med tiden fått allt mindre betydelse och det är skillnaden mellan rika och fattiga länder som har blivit det som skapar klyftor.

Den ekonomiska prioritetens alibi

Genom att envist hålla fast just vid försvaret av vissa av de mänskliga rättigheter som är upptagna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har Amnesty utsatt sig för hugg, utdelade av dem som menar att en samsyn är nödvändig och att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, varom stadgas i deklarationens artiklar nr 22-27, måste beaktas i väl så hög grad som de bestämmelser som rör personlig rätt till åsiktsfrihet.

Det är nödvändigt att ha klart för sig att många i ansvarig ställning i vissa länder håller före att de artiklar, som är till för att skydda ekonomiska och sociala rättigheter, bör ges försteg framför de artiklar, som skall skydda politiska och medborgerliga rättigheter. Man anser ofta att den ekonomiska och sociala utvecklingen är ett nödvändigt villkor för att politiska och medborgerliga rättigheter skall kunna njutas. Denna mening företräds i många fall av politiska ledare inom utvecklingsländerna och det finns inte något som säger, att befolkningarna i dessa länder ej skulle vara överens med sina ledare i denna fråga. Att sedan den i så fall rådande allmänna meningen i sin tur beror av de styrandes skickliga propaganda är en annan sak. Enighet mellan styrande och styrda föreligger likväl. Diskussionen förvandlas till strid då själva iden om frihet och medborgerliga rättigheter förvandlas till ett verktyg i tjänst hos en viss ideologi. Så är fallet vad beträffar politisk ideologi i Sovjetunionen och beträffande religion vad gäller dagens Iran. Denna hållning finner viss näring i det förhållandet att själva begreppet ”ekonomiska och sociala rättigheter” endast omfattas med ett nedlåtande – för att inte säga ringaktande – intresse i länder, som fungerar enligt marknadsekonomiska principer.

När det gäller dessa frågor så är det helt följdriktigt att Amnesty följer upp dem hos behöriga organ inom FN. Denna diplomatiska verksamhet är inte det främsta och viktigaste i Amnestys gärning men den hör dit. Amnesty är en given deltagare i en debatt, vari man använder själva diskussionen för att på ett lömskt sätt dölja brott mot stadgor, som man säger sig godkänna och främja.

Våldets alibi

När det gäller att bestämma om en fånge skall anses vara en verklig åsiktsfånge finns det vissa svårigheter. En av dessa är det ofta aktuella spörsmålet om fången själv har använt våld. Det finns flera tolkningar om vad som i detta sammanhang skall anses som ”våld”: Och fältet är ej stängt för illasinnade framställningar av hur en utpekad åsiktsfånge skulle ha uppträtt. Trots de snårigheter som finns intar Amnesty en fast och rak hållning. Amnesty fördömer inte att våld används för politiska syften eftersom rörelsen finner att denna bedömning av detta ligger utanför rörelsens ärende. Men man låter den, som själv har använt våld eller som har manat andra att bruka våld, stå utanför den krets av åsiktsfångar, för vilka man begär amnesti. Men utöver sin begäran om amnesti åt alla egentliga åsiktsfångar har Amnesty ytterligare ett ärende. Man begär att alla fångars mänskliga rättigheter skall respekteras. I detta fall prövar man inte om det rör sig om vanliga brottslingar, om politiska fångar som har brukat våld eller om rena åsiktsfångar. Man bekämpar grymma och omänskliga straff samt olika former av misshandel i fängelser och häkten. Det är här Amnestys kamp mot dödsstraffet kommer in. Denna kamp ligger enligt rörelsens mening helt inom det ursprungliga mandatet och bör inte ses som en vidgning av detta.

Framgångens fara

Men Amnesty kan heller inte undvika att ta ställning till frågorna om organisationens egen tillväxt och om breddning av dess bas. Under de närmaste åren får man räkna med att organisationens ansträngningar kommer att riktas in på att organisera de nya medlemmar, som strömmar till i de länder där Amnesty hittills har haft ringa organiserad verksamhet. I vissa andra länder lurar en annan fara. Det är i de länder som ännu utgör rörelsens basområden. Här finns risk för en överinstitutionalisering av rörelsen. Risken av en sådan finns alltid när det gäller socialt välsedda rörelser i de marknadsekonomiska industriländerna. Med stark institutionalisering följer att rörelsen får både stadga och slutenhet. De nationella sektionerna kommer att ledas av experter som helst söker kontakt på lika villkor med andra experter – inom och utom Amnesty. Man bör se upp med faran av att en mur uppstår mellan en inre krets av kunniga, driftiga experter och rörelsens många vanliga medlemmar samt stödjande sympatisörer. Tryckpressarna är till värdefull hjälp när det gäller att informera Amnestys vänner och sympatisörer. Även andra media kan tjäna rörelsens informationssyfte. Men att medel redan står till buds för att upprätthålla kontakten mellan aktiva amnestymedlemmar och passiva medlemmar, vänner och sympatisörer bör inte hindra att man försöker finna nya vägar för att förbättra kontakterna. Ett nätverk av kontaktpunkter behövs för att alla de, som inte vill gå in som aktiva medlemmar, likväl med kort varsel skall kunna manas till enstaka aktioner. Man bör komma ihåg att det alltid finns människor som är beredda att göra en insats men som likväl inte vill förpliktiga sig genom att gå in i en organisation.

Risk för rundgång

Genom att det vanliga mellanstatliga samarbetet på regeringsnivå har misslyckats i en rad viktiga frågor har fältets lämnats öppet för såväl Amnesty som för andra liknande organisationer att bygga upp sina verksamheter och göra en insats. Dessa organisationer verkar genom en internationell opinionsbildning och lyckas därigenom också nå regeringarna i enstaka länder. Genom Amnestys verksamhet påminns regeringarna om sitt ansvar inför opinionen i det egna landet. Exemplen på sådan påverkan är talrika.

Amnesty har kommit att verka som en spjutspets i det internationella arbete för hävdande av de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Men steget behöver inte vara långt från att tjäna som spjutspets till att drabbas av rollen att vara användbar som syndabock. Steget från stöd till samverkan med rundgång behöver heller inte vara stort. Frankrike är ett land som gärna åberopar sig på frihetliga politiska principer till gagn för främjande av de mänskliga rättigheterna. Men principer är en sak, praktik en annan. Detta land använder sig också av de ädlaste principer i frihetens tjänst när det gäller att listigt dölja diplomatiska aktioner av det slag som sällan i sin helhet visas upp i dagsljus. Tråkigt nog kan det bli så att Amnesty kan bli en del av regeringarnas spel. Men man kan visa upp att Amnesty fritt får bedriva sin verksamhet och låta Amnesty bära upp den del av den inhemska opinionen, som är kritisk mot vissa politiska åtgärder på det internationella fältet. Man flyr på så sätt sitt ansvar inför den kritiska delen av den allmänna opinionen genom att låta Amnesty hållas. Vidare gäller att man – inför den internationella opinionen – kan försvara sin ansvarsflykt genom att hänvisa till att frågan har tagits upp av Amnesty International för undersökning och eventuell aktion.

Det kan rimligen inte vara Amnestys uppgift att vara en docka i detta regeringarnas politiska spel. En sådan rollfördelning går inte ihop med organisationens mandat.

En annan sak är att Amnesty ingår som en del i det moderna internationella storsamhället. Amnesty ger uppgiften att värna om de mänskliga rättigheterna en rent mänsklig dimension och kan i sin kamp för dessa bortse från politiska, ekonomiska och strategiska hänsyn.

Amnesty International fyller med sin verksamhet ut ett rum som annars skulle vara tomt. Det är här förklaringen ligger till rörelsens växande inflytande. Ett inflytande som har vuxit sig starkt under ett fåtal år.

Även om rörelsen inte alltid lyckas och röner framgång med sina aktioner så ger rörelsens blotta existens och dess tusentals medlemmar en liten stråle av hopp åt tusentals fångar i världen. Thomas Hammarberg, som är ordförande i rörelsens internationella styrelse, uttalade sig härom på följande sätt: ”Vi talar ej om framgång. Det förhållandet att tortyr används i ett stort antal länder, att dödsstraff finns i nästan alla jordens länder och att så många länder håller åsiktsfångar inspärrade visar alldeles tydligt att vi har misslyckats. Men det förefaller oss som om allt hade varit ännu värre här i världen utan den verksamhet som de fria organisationerna och enskilda personer bedriver i syfte att värna om de mänskliga rättigheterna.”

Översättare: Bengt Rur