Romerskt ställningstagande om dödshjälp

Den romerska troskongregationen publicerade den 26 juni en ”Deklaration om eutanasi”. Dokumentet vänder sig främst till katolikerna, men hoppas på åsiktsgemenskap i dessa frågor med ”alla människor av god vilja”. Man argumenterar utifrån tron på Kristus som ”genom sitt liv, sin död och uppståndelse har givit en ny mening åt tillvaron”. Man fastslår att rätten till livet är en grundläggande och oförgriplig mänsklig rättighet, given av Skaparen, som också har den exklusiva rätten att förfoga över denna sin gåva; varje handling som syftar till direkt dödande av sig själv eller andra människor i något stadium av livet är därmed en ytterst allvarlig kränkning av Guds ordning. Detta är det kortfattade teologiska fundamentet.

Med eutanasi förstår man i detta dokument ”en handling eller underlåten handling som i sig eller genom sitt syfte medför döden för att sålunda göra slut på varje smärta. Eutanasin skall alltså betraktas med utgångspunkt i syftet och de tillämpade metoderna.” Ett helt kapitel ägnas åt ”det befogade bruket av terapeutiska medel”. Kongregationen fastslår att ”det är alltid tillåtet att nöja sig med de normala medel som medicinen kan erbjuda. Ingen behöver därför förplikta någon att tillgripa en metod som redan brukas men som fortfarande är riskabel eller mycket kostsam. Ett sådant avstående är inte detsamma som självmord; det är i stället ett accepterande av människans villkor, en omsorg om att inte slösa med en medicinsk resurs utan rimliga förhoppningar om resultat, och dessutom uttryck för viljan att inte över hövan belasta familj och samhälle”.

Den nya deklarationen innehåller väsentligen tre utsagor: 1. Eutanasi som handling eller underlåten handling i direkt syfte att döda avvisas. 2. Rätten till (den egna) döden erkänns ”inte som rätt att ta eller låta ta sitt liv efter eget skön utan som rätt att dö i mänsklig och kristen värdighet”. 3. Terapeutiska medel skall sättas in så, att de motsvarar denna rätt till en värdig död. Därför får man, enligt dokumentet, å ena sidan avstå från dyrbara och riskabla medicinska åtgärder men å andra sidan också sätta in smärtstillande medel, även om man därigenom riskerar att ofrivilligt avkorta patientens liv.

Med dessa riktlinjer fortsätter man helt och hållet på den av Pius XII inslagna vägen. Denne påves uttalanden uppskattades för sin klarhet också utanför den katolska kyrkan. Man hänvisar också till Europarådets rekommendation nummer 779 från 1976 om sjukas och döendes rättigheter.

Man bör särskilt lägga märke till att det görs tydlig skillnad mellan ”självmord” och ”livsoffer”. Självmord avvisas självfallet, detta med hänvisning till de traditionella argumenten att denna handling är ett brott mot plikten till själv-kärlek (”älska din nästa som dig själv”, ett förnekande av den naturliga livsdriften, ett svek mot den rättvisa och kärlek som skall visas anhöriga, olika sociala relationer och samhället i stort. Men man tillägger att psykologiska faktorer kan förminska eller helt upphäva det personliga ansvaret för handlingen.

Med ”livsoffer” menar man att någon ”ger sitt liv eller utsätter sig för yttersta livsfara” i sina bröders tjänst (Joh. 15:14). Härvid erkänner man existensen av den rätt till frivilligt martyrium, som av vissa räknas mot motståndsrätten.

När det gäller de tveksamma fallen som brukar tilldra sig uppmärksamheten i massmedia (som den svenska Hedebyaffären) erkänner man att en person som ”barmhärtighetsdödar” på patientens begäran kan vara så påverkad av dennes lidande att man måste räkna med ett förminskat eller obefintligt ansvar för handlingen, men man säger å andra sidan att denna handling – också om den utförs i god tro – i sig själv är oacceptabel. ”Svårt sjukas begäran att få sluta skall inte alltid förstås som en verklig bön om dödshjälp utan är i själva verket nästan alltid en ångestfylld vädjan om hjälp och förståelse. Utöver medicinska åtgärder behöver den sjuke framför allt kärleken, den med-mänskliga och den andliga, från sina närmaste, föräldrar och barn, läkare och vårdare.”

Deklarationen säger vidare, att döden inte alltid beledsagas av dramatik och outhärdligt lidande och att man därför inte skall fixera sig vid extremfallen. Naturen själv tycks lindra smärtorna i dödens närhet, och det som för den fullt friske skulle vara outhärdligt kan accepteras av den döende därför att hög ålder och framskriden sjukdom har avtrubbat smärtkänsligheten. Dokumentet underlåter heller inte att nämna den andliga dimensionen i den kristnes sjukdom och död: den ofrånkomliga smärtan är en delaktighet i den korsfästes lidande och den kan frivilligt accepteras och offras i förening med korsoffret. Den omständigheten att det finns kristna som föredrar att genomgå sin sjukdom vid fullt medvetande intill slutet kan dock, enligt deklarationen, inte läggas till grund för några generella regler om anestesi. Klokheten och medkänslan kräver att man på bästa sätt lindrar smärtan, även om bieffekten blir avtrubbning och minskad andlig skärpa.

I en kommentar i Neue Zurcher Zeitung skriver moralteologen Albert Ziegler att dokumentet inte innehåller något nytt eller uppseendeväckande. Men syftet med romerska dokument är ju heller inte normalt att komma med nyheter utan att skänka klarhet och underlag för det praktiska handlandet. I det här fallet kan man säga att Rom sanktionerar den praxis som redan följs av majoriteten läkare. Liknande riktlinjer har antagits av den schweiziska medicinska akademin 1976 och något senare Deutsche Bundesärztekammer (se Signum 5/1979).

Om texten alltså skänker klarhet åt de tveksamma i en tid då läkekonstens tekniska raffinemang blir alltmer imponerande och i samma mån oroande, så säger det sig självt att genren inte lämpar sig för en fullständig diskussion om nyare tiders teologiska reflexion kring döden och döendet. Åtskilliga frågor lämnas öppna, frågor som man – för en gångs skull utanöverdrift – kan säga är angelägna för alla.